fredag 30 september 2022

Av professionella brukar man kunna kräva mer än av icke-proffs

När man själv eller andra säger något felaktigt och det blir väldigt konstigt eller roligt, kan det vara intressant att fundera på hur det gick till. Inte för att det går att få full klarhet, men ändå.

En privatperson tillfrågades (radio) om något och sa ”… ja, och då kommer den här avkroken med!” Av sammanhanget att döma menade han att något dåligt hände. Kanske var hans hjärna inne på "en hake” fast ombildade den till ”krok”. Eller så dök kanske ett negativt ord med ”av” (som i ”avigsida, avbrott ” eller ”avbräck”) upp i ordförrådet och vips var ”avkroken” där.

Vi ska inte gå in på fler avkrokar nu, men väl andra avvägar som just nämnts: ”avbräck” och ”avbrott”. Om dem har jag skrivit förr, men det är värt att än en gång notera att en hel del människor talar om ”kul” eller ”trevliga” avbräck. De menar förstås ”avbrott”, för avbräck i ens liv, eller ekonomi, är sällan något man jublar över.

Visserligen hörde man inte så många människor tala (eller såg vad de skrev) i ens barndom, men det är svårt att inte tro att svenskkunskaper hos modersmålstalare blivit allt skruttigare.

Men att de som är välutbildade inom prat- och skrivområde halkar efter är en gåta. Vissa fackord har bankats in i generation efter generation, exempelvis bland dem som på ett eller annat sätt jobbar med kultur. Ett av fler begrepp man förr lärde sig snabbt som attan var ”trilogi” (ett konstnärligt, tredelat verk, vanligen böcker eller filmer), men ”triologi” sa en P1-kulturjournalist häromdagen. Det sker ofta och är MYCKET konstigt.