onsdag 21 september 2022

Mer om brittiska kungar, drottningar och även ärkebiskopar

Häromdagen undrade informanten A varför Charles III av Storbritannien inte kallas Karl i Sverige – som hans ”namnar” Karl I (1600-1649) och Karl II (1630-1685).

Om det här hade informanten P något att berätta och citerade DN (9/9) som i sin tur citerade språkvårdaren Ola Karlsson på Institutet för språk och folkminnen där man lär ha övergivit ”den svenska språkkonventionen att normalisera regenters namn för länge sedan, det är en process som pågått åtminstone de senaste 20 åren”.

Jo, för all del, att processer pågår är inget man missar som språknörd.

Ola Karlsson säger även att boken Svenska skrivregler

ger anvisning om att namn på äldre regenter och andra historiska personer ”normaliseras”, som uttrycket lyder. Men namn på nu levande eller sentida personer, från 1800-talet och framåt, ska benämnas enligt namnbärarens eget skrivsätt.

Som exempel nämns att drottningen Elizabeth II skrevs just så, och inte Elisabeth, samt att spanske kungen Juan Carlos inte skrivits Karl Johan.

Detta har enligt Ola K diskuterats i Mediespråksgruppen, en samverkande grupp för språkansvariga på svenska medieföretag. Allt det här gjorde att A tyckte ”OK för mig, det viktiga är att man vet vad man gör och varför”.

Själv är jag mindre fajn med saker och ting som görs och har ett tillägg där vi dröjer vid brittiska kungligheter. Officiant vid brittiska drottningens begravning i måndags var ärkebiskopen av Canterbury. I något av SVT:s nyhetsprogram kallades denne ärkebiskopen av Cantenbury. I samma inslga, på en sån där liten rubriktext nere i bilden stod däremot Cantebury.  Ack, tänk om Mediespråksgruppen åtgärdade alla de korrekturfel som ständigt nonchaleras. Amen.