Men tecknen i tiden visar inget avgörande tankearbete kring dessa frågor heller, egentligen, viktigast tycks vara att få flyga vart man vill och så, förstås, att elpriserna sänks.
I morse språkades två journalister på radion vid om vad som skulle tas upp senare under dagen. En sa ”vi ska titta lite på det här med övergrepp på migrantbarnen, sen kommer vi givetvis att titta på elpriset”.
Utan att på minsta sätt anklaga individer, i det här fallet reportrar, för att låta som de gör – de sköter bara sina jobb – vill jag gärna ta yttrandet som bevis på medievärldens brutalisering de senaste decennierna. Det har säkert pågått en längre tid, men jag har egna minnen från tidningsvärldens 1970-, 80- och 90-tal som visar på en humanare mänsklighet.
Den samlades inte i skaror och grät ikapp, den tände inte ljus eller formade hjärtan med händerna (eller skickade emojier som skulle ”betyda” känslor). På mitt jobb reagerade den när en tidningssida redigerats så att mycket allvarliga bilder och texter fått samsas med skojigheter och tjolahopp. Då reagerade denna anständiga mänsklighet – som kunde vara en grafiker, en redaktör, en korrekturläsare – och bad någon ansvarig om hjälp att stuva om sidan.
För en nutidsmänniska låter säkert detta oerhört töntigt. Själv framhärdar jag: den tysta respekt folk förr kunde visa sin omvärld är död och har ersatts med skrammel från hjärnor som tillåtits krackelera.
