Beträffande gårdagens utbrott om omvärldens krackelerade hjärnor, måste nog till lite mer kött på benen för att förklara denna bloggares sjumilakliv i sin egna lilla tankevärld av sjunkna ideal, hopp och erfarenheter.
Kort sagt: tekniken har gjort oss till slavar. Och ja, hur ofta ska man behöva säga plattityder som ”vissa saker är toppen och har underlättat mycket”? Men nu gäller det den brutalisering (nämndes igår) som ersatt tänkande, medkänsla och vad-ni-vill, med ytliga gester och vrålkonsumtion. Men vem är sbråkmakaren att döma? frågar sig läsaren. Jo, en av dem som förändrats av mängden mediekonsumtion och ”information”.
Den som inte ägde en tv under 70- och 80-talen drabbades av en hel del smälek (heter ”hån” idag): Vem trodde man att man var? Anpassningen hade börjat: en sådan avvikelse måste påtalas! Men efter bara några års tv-innehav kunde jag låta bli att sätta upp handen för otäcka, våldsamma och äckliga inslag. Som vuxen gled jag snabbt in i en värld där underhållningen till stor del bestod av brutaliteter och flabbig fördumning.
När medierna blev fler ökade tvånget hos desamma att ”visa mer” att ”beskriva hur saker veeeerkligen är: kolla så hemskt!". Som om folk förr inte förstod innebörden av ord som krig, nöd, mord, misshandel, våldtäkt.
Knyt ihop era uppsatser, sa fröken i skolan. Och nu tappade jag åter bort det som inlägget började med: hörflärpar, gravida och kryckkäppar. Men vänta bara.
