”Varför förändrar vi språket när vi egentligen inte vill det?”

Mitt eget språk är inte avsett att vara en orörlig standardsvenska, även om fördomen från omgivningen lyder så. Denna omgivning besitter inget direkt intresse för varifrån språket kom och vart det tar vägen.

Jag är inte ute efter totalt stillastående utan när bara en förhoppning om att vårt viktigaste kommunikationsmedel kanske borde tillåtas att sakta ner. Klackarna i backen, bör tillämpas för språkets vidkommande: bromsa i stället för att anamma allt nytt utan eftertanke. 

Lars-Gunnar Andersson. Bild: Boberger, Wikipedia

I SVT Nyheter på webben sammanfattas ett föredrag (2013) av Lars-Gunnar Andersson, tidigare känd för allmänheten genom p1-programmet Språket. Andersson ställer den retoriska frågan ”Varför förändrar vi svenska språket när vi säger att vi inte vill att det förändras”? Och hans svar är:

Huvudskälet är att vi inte riktigt vet vad vi gör. Ta till exempel orden ”tala” och ”prata”. Ibland säger vi det ena, ibland det andra. Det är fullt möjligt att fördelningen var en annan för 30 år sedan. Ordet ”aktör” har fått en vidare betydelse idag, och vi har följt med och börjar använda det nya sättet. Och då är vi med och förändrar.

Inte för att han vill kalla språkförändringar vare sig bra eller dåliga, men säger ”när vi inte förstår varandra då har vi definitivt överskridit en gräns” och fortsätter: "Och så måste offentligt språkbruk i till exempel radio och tv, gå fram till alla. Även till dem som inte har svenska som modersmål eller ett så stort ordförråd. Man ska vara klar och tydlig."

Det här sas alltså för nästan ett decennium sen. Om inte gränsen Andersson talar om redan är nådd, så nog tusan närmar den sig.