Diverse filter täcker både verkliga tillvaron och den språkmentala

Det är svårt nog med detta ens modersmål, alldeles oavsett det engelska filter som ligger över det, likt vårens snö täcker stora delar av den svenska tillvaron.

Efter den krystade meningen kommer några lätta uttryck, fast svåra. Under många år var jag säker på att ”göra av med” – betydde, exempelvis, ”göra av med pengar”. I och för sig fanns även det brutala ”göra (sig) av med någon” – som i värsta fall betydde ”mörda” denne någon.

Men en gång i mitten av min ungdom sa sig en kompis ha ”gjort åt sina pengar” – som i ”mitt” språkbruk ju hette ”gjort av med dem”. Ingen vann den strid som följde, det var dags att bli varse dialekters kraft. De som talade lite finare än så brukade ”spendera” sina pengar.

En konstighet jag snubblat över på senare tid (såväl skrivet som talat) är: ”Vi gör inte tillräckligt stora avkall”. Man bör inte vara tvärsäker, men nog skulle jag sätta en slant på att ordet ”avkall” inte kan fungera självständigt utan måste följas av ett ”på” och så det man gör avkall på?

Min handordbok i svenska språket från 2003 säger att man kan ”ge” eller ”göra avkall på något”. Men man måste liksom berätta vad man tänker ”avstå från”. Det är i sig precis vad man känner ibland som sbråkmakare, man vill avstå från att läsa eller lyssna, allt har blivit så svårt.

Dags att kalla in ChatGPT, chattroboten som även gulligt nog benämns ”virtuell assistent”. Den borde kunna städa upp i den språkliga röran. Ifall den nu inte ställer till det ännu värre.

Så har det då äntligen blivit dags för blogginlägget från helvetet

Den som är på sin vakt mot språkets förstörelse får vara beredd på hån, spott och spe. Inte precis så man går runt och anmärker på vanligt folks sätt att tala, själv yttrar jag bara åsikter om de tydliga brister som uppstår rent allmänt när så många inte bryr sig om saken.

Språkpolis blir man kallad. Det gör det lätt att identifiera sig med andra poliser som också vanligen jobbar för att förbättra villkoren för människor i samhället. Epitetet ”-polis” slängs på alla som vill nåt av andra. Fast det är inte lätt att vara tandläkare heller! Till min brukar jag säga att det vore skönt att slippa honom på ett tag.

Men det spelar ingen roll, kalla mig vad som helst, det ilar av smärta i mig att se och höra språket så snabbt gå i putten, och de dumma sätt det sker på. Förekommer vissa uttryck några gånger i medier och samtal hakar många på. Det kan jämföras med mode. Särskilt kvinnor går på mycket – obekväma kläder och skor med helvetiska klackar. Huvudsaken är att ”hänga” med i vad som anbefalls, vilket är vad andra tjänar grova stålar på.

Nu förbabblar jag för mycket, ett känt problem. Meningen var att diskutera knasiga uttryck som (det senaste jag såg) ”Chefskurs från helvetet”. Jag hittar även Hästgården från helvetet (podd), Smekmånaden från helvetet (film), ”Grannar från helvetet” (något som kallas ”ljudbokserie”).

Så här beskrivs saker som förr omskrevs som ”Helvetesgrannar, En helvetisk smekmånad, Hästgården som blev ett helvete”. Eller så hittade folk på andra, egna, formuleringar. Nu körs ett engelskt uttryck rakt igenom den banalaste av översättningsautomater. Tyvärr är dessa automater ofta den mänskliga hjärnan.

De språkliga hatobjekten står som spön i backen, kan man säga

”Back in the days”, skrev jag i går, vilket förstås inte var allvarligt menat. Så kan mitt skämtsamma lynne (eller kynne, välj själv) yttra sig. För egentligen blir jag irriterad på den sortens insläpade fraser. I detta fall användes det flitigt av en person i en radiointervju.

Förvisso varken journalist eller språkmänniska, men som svensk är ”förr” ett enkelt ord som betyder samma sak som ”back in the days”. Det här var en entreprenör och sådana är i kontakt med andra verkligheter än en annan, så hon använde även utrikiska ”At the end of the day”.

Om det skrev jag visst nyligen – då var det någon som sa ”i slutet av dagen är det här…”. Och för det har vi ett uttryck sedan länge importerat från danskan: till syvende och sist. Eller varför inte det mer svenska: ”när allt kommer omkring”.

Raskt över till favorithatobjektet ”att unna sig”. Det hakar i ett annat språkligt dilemma som jag inte heller tänker komma över: ”lämna”, likaså utan objekt. Språket det kommer från, engelska, berättar inte nödvändigtvis vad som lämnas efter ”sitt” leave. Men tänk att det har vi gjort!

Unna sig, ja. Läste meningen ”Kajsa älskar att unna sig”. VAD hon älskar att unna sig får vi inte veta. Det lustiga med detta är att engelska motsvarigheten, ”treat oneself” här gör tvärtemot ”fallet” leave och berättar vanligen om vad man tänker ”unna sig”: ”I’ll treat myself to a cake”.

Jag har även sett "ett unn” och googlade det. Och vad händer då? Jo, man hittar ett antal ”ett unn”, bland dem ett som ligger i bloggen Sbråk. Gå tillbaka till 12 december 2020 så kanske mina känslor beskrivs yvigare och spänstigare än jag orkar den dag som i dag är.

De flesta duckar ”ostoppbar” som inte finns, ej heller går att hejda

Befinner mig (som nästan alltid, haha) i ett stim av ord och uttryck som övertagits från engelska. De kan ofta vara dubbelnaturer, dessutom. Så är det med ”ostoppbar”, ett alltmer vanligt förekommande ord som låter jättesvenskt om man så önskar. Det finns dock inte i någon av de ordböcker jag har tillgång till.

Som den begåvade läsaren räknat ut finns på engelska ”unstoppable”. Det tycks, inom parentes, även påverkat tyska som på samma vis lockats att anamma ”unstoppbar”. Räkna med ”ostoppbar” i nästa utgåva av SO eller SAOL. I alla dessa tre finns antingen ”ohejdbar” eller ”ohejdad/ohejdat” med samma innebörd som ”unstoppable”.

Den här typen av inlån är inte möjliga att hejda: Det SKA vara engelska. Prompt. Nyss annonserades i SR ett program eller podd med rubriken ”Svenska Akademiens taktik för att ducka nya kriser”. Lika nyss läste jag i en tidning ”Polischefen duckar kritiken”.

Slår man upp "ducka" står i ordböcker ”hastigt böja sig undan” (för att undgå att träffas av något). Ordet självt togs in i SAOL 1973. Under min nästan trekvartssekellånga levnad har jag hört ”ducka” som antingen imperativ (uppmaning): ”ducka, vetja!” eller med prepositionen ”för” och ett objekt (konkret eller bildligt): ”han duckade för slaget/kritiken”.

Att ducka kritik och slag och nya kriser UTAN det "för" vi använde back in the days (se imorrn...), tycks ha lånats in från engelska. Om man så säger.

Hur många uppskattar kungligheters leverne? Uppsklattningsvis?

Nu blir det svårt.                                                 

Och inte vet jag om detta är att vara rätt ute, men vad är å andra sidan rätt och fel nu för tiden? Nu invänder någon att ”så har man alltid tänkt”, men nejnejnej: tiden är mer ur led än den nånsin varit, det märker väl jag, det.

En ganska ung och, som det verkar, duktigt välutbildad och berest programledare talade om britternas kungahus och sa: ”Vi förstår eller uppskattar inte hur många som är besatta av det engelska hovet”.

Öppöppöppöpp, tänkte undertecknad. Programledaren tycks ha farit efter engelska ordet ”appreciate”, men använder vi den svenska motsvarigheten så? ”Appreciate” betyder ju ”uppskatta” även hos oss. Båda orden (rätta mig om jag har fel) används i respektive språk ibland i betydelsen ”tycka om” men även som ”ekonomisk” term: att uppskatta värdet av något.

I programledarens mening blir ”uppskattar” fel använt. ”Vi förstår inte hur många som är besatta av det engelska hovet”: det är en okej mening. Likaså exempelvis ”Vi kan nog inte uppskatta hur många som är besatta av det engelska hovet”.

Det är sällan min avsikt att klaga på en individ, utan snarare att för förtifemte gången belysa hur svårt det är att bara rakt-av-översätta ord, begrepp och yttranden mellan språk, särskilt nu när svenskan och engelskan blir blurriga (se gårdagens röra och suddighet) för oss. Den allmänna åsikten tycks ju vara att man kan blanda och ge lite hur som helst.

Folk med frissigt hår vill gärna blurra bilder som tagits på dem

Crunch och crisp i går, blurr och friss idag! De senare orden verkar också höra hemma i den onomatopoetiska gruppen, men det låter konstigt – just för att det inget låter om dem! Någon slags släktskap måste de ändå ha, men låt oss strunta i det nu.

Blurr är ett engelskt ord, i ursprungsspråket med ett r. Det kan betyda olika saker: fläck, otydlighet, suddighet och vara både substantiv och verb. Som det senare betyder det att åstadkomma de nyss nämnda egenskaperna: man gör så något blir otydligt eller suddigt.

Men den artist som i en intervju beskrev sin röriga dag inför ett framträdande och sa att allt var ”ett blurr”, hade kunnat använda ”allt var en enda röra”. Beroende på upplevelsens natur kanske personen alternativt också gått "som i en dimma”.

Blurrandet är faktiskt inte nödvändigt att dra in i svenskan, som synes. Men så tycker inte redaktörerna för Svensk Ordbok, SO, som ges ut av Svenska Akademien. Där får den ”försvenskade” formen ”blurra” betydelsen: ”(var­dagligt) få att se suddig ut på foto eller film”.

Varför inte smackla ihop svenska och engelska ordböcker och blurra till dem en gång för alla? Nej, smackla, finns inte, det hittade jag på nu, för jag tycker att det passade och språk bestäms av ”brukarna”. Slå förresten upp Google Translate, engelska till svenska, och skriv ”smackle”. Då får man ”smackla”.

Friss, var det också. Eller frissig, snarare. SO, den framsynta ordboken, har givetvis med ”frissig” som sägs betyda ”krusig och spretande” (om hår). Även synonymen ”risig”, läggs till. Det är svenska för den typ av egenskaper jag hört självlockiga människor klaga över: att deras hår är ”risigt”. Se på fan: vi hade ett (minst) ord i stället för frissigt. Att däremot kalla frisören för frissa är en helt annan femma. Men det finns ju inga femmor heller, så allt är väl shit the same. (Äh, uppgivenheten är endast en pose.)

Varför använda utländska ord när svenska motsvarigheter finns?

I går utlovades lite "crunch", ett numera ofta använt ord i recept- och matsammanhang. På min lokaltidnings matsida, som tycks förekomma en gång i veckan, gav skribenten ett tips: ”Hackade nötter ger ett gott crunch”. Det är inget svenskt ord, som någon kanske känner till, det är engelskt och betyder knapra. Här används det som substantiv, utländska ord kan man ju tillåta sig att göra lite som man vill med. Annars är det ett verb, crunchy skulle vara adjektiv, knaprig, och och i en svensk tidning skulle man kunna skriva att nötter ger en god knaprighet.

Det tycks extra festligt att sno onomatopoetiska, ljudhärmande, ord från engelska. Nötterna hade nog också ha kunnat beskrivas som krispiga. Visserligen med svensk stavning av crisp, men med betydelsen frasig. Vi har alltså orden knaprig och frasig – som för äldre människor framkallar ett hörselfenomen: ljudet när man käkar knäckebröd.

Det här är oerhört irriterande. "Crunch" finns inte i någon av våra största ordböcker (de tre från Svenska Akademien), "krispig" infördes först i 1998 års SAOL, i SAOB finns inte ordet alls. Vilket alltså knaprig och frasig gör. Använd dem! Fler liknande ord blir det i morgon. D v s sådana som ersätter fullt funktionsdugliga svenska ord.

Nej nu ska jag gå och ta min kaffeupplevelse till nya höjder. Hörde eller såg den i en reklam: ”Ta din kaffeupplevelese till nya höjder”. Nu är ju reklamspråk ofta töntigt, men ett sånt här sätt att tala håller på att tränga sig in i det språk man hör från medierna. Anpassningsbenägenheten till eländet är nästan sjukligt stor. 

Den förträffande goda pizzan med en härlig crunch* och smält ost

Napolitansk Margherita, bild: Valerio Capello, Wikipedia 

Mer av det lättsamma och roliga, kanske med inslag av lite irritation! I matreceptens värld finns ofta ordkomik. En pizza med viss fyllning beskrevs så här: ”Tillsammans med den knapriga pizzadegen och smälta osten är pizzan förträffande god”.

Stavningskontrollen i mitt Word-program reagerar inte på ”förträffande”, även om ordet inte står att finna i någon ordbok i verkliga världen eller på nätet. Jo, på nätet finns förstås många ”förträffande” från dem som tror att det heter så.

Det är uppenbart så att en hel del ord känns föräldrade (hoppsan, det blev ju kul i sig) för unga. Häromdagen läste en ung journalist upp något den förmodligen inte förstod. Så det blev ”stöttesten” i stället för ”stötesten”. Varför inte, vid närmare eftertanke, det skulle kunna användas som motsatsord till stötestenen: ”Jag har haft det jobbigt ett tag, men min kompis är en bra stöttesten!”

Irriterande är att många börjat trycka dit obestämd artikel där vi inte haft nån: ”Jag vill bli en lärare”, säger de (efter engelskt mönster, förstås). Häromdagen när jag fyllde i en blankett på nätet kom frågan: ”Är du en företagskund?” Tyvärr fanns bara alternativen ja/nej, annars hade jag velat svara: ”Om jag är en företagskund? Nej, jag är två”.

Tyvärr hör man att vanan satt sig hos barn. När de får den eviga frågan om vad de vill bli som stora blir svaret en (1) astronaut, en (1) lokförare eller en (1) läkare. De kommer aldrig att förstå det skämt jag nyss fick till med företagskunden. Ack.

* Förklaring till crunchet imorrn

Att sy ihop två ändor är nog knepigt även för "skönhetsindustrin"

Äsch. Vissa dagar är det för ansträngande att slå i böcker, söka på nätet, ringa kompisar som vet mer etc, så i dag får det bli humor av enklare slag. Ett seriöst tv-inslag (så mycket för den enkelheten!) handlade om ansiktsoperationer, sådana som alltså inte är till för att ”förbättra utseenden”. Speakerrösten beskrev operationen och kom till något som skulle sys ihop: muskler, senor, tja inte vet jag: ”Sen syr man ihop båda ändorna”.

En gång i tidernas början visste folk skillnad på pluralformerna av ”ända” respektive ”ände”. Det är knepigt eftersom båda har delvis samma betydelse, en ”slutpunkt” av något. Man kan välja vilket som helst av de dem för, t ex, en garnände, garnända.

Däremot används väl nästan uteslutande "ända" när man talar om en bakdel (ändalykt) på en människa (kanske djur, i vardagligt tal). Ska ”två ändor” sys ihop i ansiktet känns det som en otäck överraskning, även om dagens ”skönhetskirurgi” framkallar viss skräck.

Att sy ihop diverse ändar gör nog många men det mycket neutrala uttrycket ”sy ihop” kan märkligt nog missförstås. På en korrekturavdelning där jag jobbade för länge sen, samlade vi felaktigheter som vi i bästa fall observerade innan de blev till tryckfel. En kollega visade en text om en cykelolycka där den skadade hade sån otur att, stod det i manus, ”bägge knäna fick sys ihop”. Kollegan hade illustrerat med en egen teckning av två knän som sytts ihop och visade en mycket kobent människa. Det skulle förstås bara ha stått att ”bägge knäna fick sys”.

En mental ”hopsyning” stod en av radions kulturjournalister för. Programmet handlade om två personer (inom något kulturområde) som hade ett nära och bra samarbete och om dem sa radioreportern att ”de var samma själsfränder”. Ett sånt misstag, skapandet av en tautologi (salsasås, schlagerhit), ett tårta-på-tårta-ord, är ganska vanligt och inte så jättemycket för undertecknad att sbråka om. Slut för nu, som svensken dumt nog börjat säga.

Man bör inte ta i så man spräcker livstycket – gammal visdom

Den 18 mars innehöll blogginläggsrubriken följande: ”…fula ord och okvädinsditon”. Okvädet skrev jag bl a om igår, nu är turen kommen till ditot, en lite främmande fågel i nutidsspråket (tror jag, men vad vet väl jag?).

Först etymologin, ursprunget. SAOB berättar att ”dito” härleder sig från ett latinskt ord med betydelsen ”säga” och även ”det nu sagda”. När artikeln skrevs i SAOB (1918), beskrivs det som ett ”oböjl. ersättningsord af obestämbar ordklass”. En övergripande betydelse är alltså att det syftar bakåt, på något tidigare sagt. Från mitten av 1800-talet ges ett romantiskt exempel: ”En mjuk qvinnohand, som lägges i en fast och manlig dito.”

Jag har haft problem med ”dito”, eller dess böjning, snarare. Det jag nu tror mig kunna utläsa av de tre ordböckerna från Svenska Akademien är att ordet från 1800-talets mitt även började ”ha en mer eller mindre själfständig, ehuru halft obestämd substantivisk betydelse”.

Det är på så vis jag ofta använder ”dito”, som ett substantiv. SAOL säger att ordet fungerar som ”adverb och oböjligt adjektiv”, men även ”substantiv”. Nu visar det sig att jag läst fel i ordlistan och därför för en tid sedan började använda dito i såväl singular som plural efter att tidigare ha skrivit diton i plural.

Fenrisulven och Yggdrasil skakar: ”dito” heter i bestämd form ”ditot” och i plural "diton". Inser nu att jag läst fel: ordet ”oböjligt” i kombinationen ”oböjligt adjektiv” ledde mig åt skogen. Alla de gånger läsaren sett ”dito” användas som plural i denna blogg: Det var FEL. Å andra sidan säger den modernare SO inte ett ljud om ditots substantiviska funktion. Det här är förmodligen vad som kallas vacklande bruk.

Skelett i garderoben eller snarare i fataburen (ordförrådet, då!)

Det behövs en, åtminstone kortare, paus från ”dom”. Och apropå ”åtminstone” – det är ett ord som ofta uttalas fel, även om folk kan stava till det. Tror jag. 

Det rimmas lätt på lasarett

Hur språkligt behärskad man än anser sig vara åker det ändå ut i luften, särskilt vid irritation: ”Du kan väl åtminstonde ställa bort tallriken!” Hittade en (tyvärr nedlagd) blogg, "milkaddiction", där skribenten presenterar sin tio-i-topp-lista av felaktigt uttalade ord.

Där tas följande upp, vissa roligare än andra: bakrund (bakgrund), interjuv, medans, dektektiv, brevid, expresso, triumfkort, åtminstonde, sklett (skelett). Många skulle nog kunna fylla på listan. Själv har jag aldrig noterat ”sklett”, men en sådan eventuell felsägning passerar lätt eftersom den troligen är svår att uppfatta.

Från benranglen till andra skymford (”benrangel” kallades magra människor förr). "Okvädingsdito" (bloggen 18 mars) behöver en förklaring. Vanligen används varianten "okvädingsord". Första delen i den sammansättningen måste (sannerligen) betraktas. Ordböcker ger olika många alternativ: "Okvädings"- och "okvädningsord" är de vanligaste. Men även ”min” variant (den är förmodligen äldst), ”okvädinsord”, existerar.

SAOB berättar att ”okvädins” från början var adjektiv. Omkring år 1700 betydde ”okvädins ord” samma sak som ”smädligt ord”. Grundformen ”kväda” betydde ursprungligen ”säga, ljuda”,

m fl, och ”okväde” var något som ”inte kan eller får sägas”. Men det får "dito": i morrn!

Det är bättre att ge barnen fina klassrum än rusta dem för finrum*

Det var först informanten T som satte mig på ”dom”-spåret – trots att tillvaron ett tag varit full av diskussionen. T tipsade om journalisten och författaren Johan Anderberg som 17 mars skrev en tweet om de omdiskuterade pronomenen (eller pronomina, som de väl säger i ”finrummen”, se de senaste inläggen).

Anderberg tog upp ett par boktitlar, bland dem en som i original heter ”Find them dead” och som översatts med ”Hitta dem döda”. En ”dom”-fantast till översättare skulle kunna få till titeln ”Hitta dom döda”. Använd nu vad Poirot kallar de små grå och se skillnaden mellan ”Hitta de döda” och ”Hitta dem döda”. Liknande fall, inte bara tveksamma utan felaktiga, är legio.

Ställer man de-dem-dom-frågan till Googloraklet kan man finna svenskläraren Charlotta Hemlin som intervjuas i tidskriften Vi lärare (i ”underavdelningen” Ämnesläraren). Hon tar upp exempelsatsen "Läraren älskar dom", där det är oklart vem som älskar vem: 

 

Bild: Erik Mclean, Unsplash

Det är viktigt att kunna utläsa om det är läraren som är subjekt och utför verbet älskar eller om läraren är (direkt) objekt och blir utsatt för verbet, det vill säga älskandet, säger hon och ger facit:

Läraren älskar dem=läraren är den som sprider kärleken.
Läraren älskar de=läraren är den som får kärleken.

Nu till vad man ibland får höra om barns kommunikation. Några kallar sina skolkamrater ”äckel, hora” och vad-vet-jag-för-ord, men säkert utan att använda dessa till föräldrar och andra vuxna. De flesta klarar alltså av nivåer i språket. Inte heller vi som är gamla talade till kompisarna på samma sätt som till föräldrar och andra vuxna, även om vi inte använde dagens tillmälen.

Jag känner barn som har problem med språket, men de hanterar snabbt och lätt tekniska prylar som är betydligt mer avancerade att använda än ”de, dem” och ”dom”. Finrumsfolket skulle svara att det är för att barnen anser det ena vara viktigare än det andra. Må så vara, men rättvist mot barnen är det inte.

   * Erkänner utan omsvep: den krystade rubriken förstår jag inte själv – öppet för tolkning!

En ännu vredgad sbråkmakare avslöjar sina konspirationsteorier

Fortsättning från i går: snacket om finrum och status kommer vanligen från samma grupp – ofta språkvetare och andra s k välutbildade. I min omgivning med gott om ”vanligt folk” nämns aldrig finrum och status i samband med språkbruk. Den här pådrivande gruppens fäbless och drivkraft skrivs ”språkbrukarna bestämmer”. Det är sant till viss del, i det väääldigt långa loppet, men måste man då sparka det språk i ändan som brukarna bestämmer över?

Och eftersom dom-diskussioner alltid kommer ”uppifrån”, från proffsen, faller inte idén om att man gör det för pöbelns skull, då? Många barn (och vuxna) har i alla tider brottats med språk, matematik, gymnastik, uppförande – vad som helst. Men språket är vad vi alla har gemensamt. På det borde man lägga krut, varför inte i form av allvarlig språkundervisning och -vård?

F ö ser jag ”dom”-snacket som en avledningsmanöver: språkvetarna tycks vara de enda som inte lägger märke till hur gammelmedier m fl är pepprade med allsköns språkliga misstag, missuppfattade ord och uttryck, stavfel och fan vet allt. Talar man vitt och brett om demokrati, risk för fejk njos, etc, är "dom"-problemet inte det största att dröja vid och reta folk med.

Att en chefredaktör för en språktidning (OMG) som propsar på att tas på allvar även deklarerar sin läckert revolutionära hållning: att genomgående skriva ”dom”, ja, det gör att bilden av den gamle fan som blir religiös fått en konkurrent. Det finns jättelätta sätt att lära ut skillnaden på "de" och "dem", t o m utan att dra in ett enda grammatiskt uttryck.

Kan man inte be folk jämföra med engelskans ”they” och ”them” när de ändå talar halv engelska? Mönstret kan ju inte bli mer likt? Det finns fler enkla knep för att lärs sig använda ”de” och ”dem” rätt. Efter det kan man få en tredje lärdom förklarad för sig: ”dom” används i talspråk och när man skriver, som det heter, ”vardaglig” svenska. Språkvetare borde snarare påpeka att det är viktigt att känna till stilnivåer än att paja dem.

Jag är inte klar än.

En bloggare har fått nog, brister ut i fula ord och okvädinsditon*

I dag är bloggen ett vredesutbrott. Känsliga läsare varnas, det kan förekomma s k kraftuttryck. Ursprunget (de-, dem- och domdebatten, förvånande, va?) diskuteras allvarligare i morrn eller så, även om frågan inte hör till mina kraftigaste käpphästar. Det gör dom-förespråkarna själva.

Denna morgon vaknade Sverige (nja, i alla fall jag) med en av domses (tja, varför inte, jag skriver hur jaaaag vill) röst i radion, nämligen Språktidningens chefredaktörs. Han berättade att han sedan ett år skriver ”dom” för ”de” och ”dem” samt meddelade att han anser det vara på tiden att ”släppa in även dom i finrummet” samt därvid ”ge det lite högre status”.

Undertecknad har länge skrivit ”mej, dej, sej, sån, nån, i morrn” – bloggens läsare kan ha noterat det. Nej, förresten, jag rättar mig genast: här skriver jag ännu ”mig, dig, sig”. Utan direkt anledning, man är ju fri att skriva hur man vill om man inte är en officiell person, journalist, politiker m fl som vänder sig ut mot hela landets befolkning.

Den här bloggen kan man skylla sig själv om man läser. Men vilket jävla finrum är det chefredaktören talar om? Och vilken ”status” för ordet ”dom”? Nu stockar sig orden, jag vill ju inte gärna säga saker som smygobildade medelklasstyper med komplex och kulturdekorationsbegär.

Man mår redan illa av nysvenska honnörsord som ”inkluderande” och ”mångfald” och tretusen till. Jag kan berätta vad som är ”exkluderande”: det är när den nyss nämnda medelklassen ”sänker sig ner” till de ”outbildade” i namn av nämnd inkludering och nämnd mångfald.

Nå. Såväl problem med internetuppkoppling som en kvardröjande vrede (lyssnade av misstag på en ”kulturminister” också) gör att några invektiv sparas till i morrn. Därefter ska bloggen (kanske) återgå till sitt vanliga, solenna, jag.

* Det ordets båda delar ska f ö genomlysas en vacker dag...

Hur tragiskt är det att vara en gammal relik som sett bättre dagar?

Eller heter det relikt? Ja, det gör det. Enligt SAOB är relikt ”en rest eller återstod eller lämning från en tidigare epok av något i övrigt försvunnet eller utdött”. Enligt samma ordbok är även relik ”en gammal kvarleva”, men den modernare SAOL presenterar en annan innebörd: ”ur­gammal, vördnads­bjudande kvar­leva t.ex. av helgon”. Där passar man mindre bra.

Vad detta vid-sidan-om-inlägg egentligen handlar om i dag är hur social kommunikation ändrats det senaste halvseklet och vad gamla relik(t)er tänker om saken. Särskilt de som närmar sig trekvartssekelsåldern. Så här formulerade sig en ung ledarskribent i en tidning:

Mail- och sms-revolutionen har berikat oss med långt fler kanaler att hålla kontakt med familj och vänner än de aldrig så romantiska fysiska breven. Det är svårt att föreställa sig hur man alls kunde ha ett fungerande socialt liv med bara televerks-telefonen hemma i hallen.

Skribenten visade sig äldre än jag trodde, och hade uppnått just halvsekelsålder. Men undertecknad uppfattar reflektionen som kommande från en ungdom. Saken är den att folk inte alls hade problem med ett fungerande socialt liv vid 1900-talets mitt (där mina egna minnen börjar vara stabila) och säkert inte dessförinnan heller.

Vi bestämde att träffas ett klockslag nånstans och så gjorde vi det. Det var viktigt att hålla tiden när man inte kunde sms-a och be om ursäkt innan man kom för sent när man var försenad.

Allt möjligt bestämdes med ”televerks-telefonen”, som vi också pratade i utan att ens kunna önska oss de diffusa sociala relationer som nu präglar samhället. Vi talade med varann när vi träffades utan att samtidigt hålla sms-kontakt med andra eller visa bilder på tröjor vi ville köpa eller scener från semestern. Utom om man besökte dem som ägde dia-projektorer.

Så här efteråt kan man längta till en tillvaro där den svarta telefonen i hallen spelade en betydligt större roll än man kan föreställa sig i dag. Så det så.

🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿🕿

Hemma är skönast på jorden, särskilt när någon vänt på tomten

Kan inte släppa mäklarsvenskan än, även om den är så uppenbart skruvad och, måste man säga, lögnaktig. Men den är långt från ensam med detta i superkommersiella syften. Och på tal om ensam, över till en mäklarannonsrubrik: ”Bli ensam med detta boende”. Förlåt en amatörtänkare, men vem vill inte bli ensam med sitt boende? En familj kan få vara med och bo, en sambo, fru eller hund, men i övrigt vill man väl inte ha andra i sitt hem?

Jodå, jag kan tolka mäklarspråket – ingen annan bor så flådigt, betyder det. I alla fall inte i ett dylikt ställe, även kallat ”ett boende i särklass”. Här ytterligare del av beskrivningen:

Att den tillhörande terrassen med sin vinterträdgård är något som särskiljer detta boende från många andra kan ingen gå miste om.

Ingen tar väl heller miste på att uttrycket ”gå miste om” är fel här? Såna här aktstycken får en att tänka på filosofiska riktningar som konstruktivism: en kunskapsteori som säger att kunskap konstrueras och således inte är någon avbild av verkligheten (Wikipedia).

Mäklarsvenskan ligger också nära konstriktningen dadaism, som ”kan ses som en mer handgriplig protest mot kulturens inlemmande i den sociala hierarkin” (också Wikipedia).

Inte nog med det, en annan annons uttrycker en handgriplig protest mot själva naturen och dess väderstreck, där presenteras en ”södervänd sjötomt”. Fundera på det en stund: Vem vänder tomterna? (Travesti på känd sång.)

När ett överdrivet och svulstigt språk vill pracka på oss bostäder

Någonstans läste jag att mäklarbranschens språk är ”illusionsskapande”. Det ska gudarna veta. Att kommentera det som kallas ”mäklarsvenska” är att slå in öppna dörrar, det förstår var och en som studerat bostadsannonser.

Men vid den typen av läsning vet man ändå var man sätter fötterna. Och hör på det uttrycket, förresten! Varför används det plötsligt av en (undertecknad) som brukar ge sig på larviga, bildliga, fraser! Det är märkligt. I radio beskrev en person en situation där man vet ungefär vad som ska hända med just de orden: " och om man vet var man sätter fötterna…” Det skulle uppenbarligen uppfattas bildligt, men lät varken fel eller larvigt.  Sökningar efter uttrycket på nätet ger endast rent konkreta innebörder.

Det passar i alla fall vad man hamnar i när man klafsar fram i mäklarträsket. I ärlighetens namn är den här mäklarsvenskan (eller -språket) genomtröskad, men ändå skojigt.

En journalist skriver: "Inget är lättare än att driva gäck med den typen av modern mäklarsvenska. Jag vet, jag har gjort det många gånger." (Reportern ger först i sin text exempel på några vanliga floskler.)

Roligast är att mäklare skämtar med varandra och skickar runt sina värsta klyschor i sociala medier. Här är t ex innebörden av uttrycket ”en oslipad diamant” om ett boende:

Om ni inte har något annat att göra med er tid skulle ni kunna göra objektet till något fint förutsatt att ni är beredda att offra blod, svett och tårar (och såklart en massa pengar på parterapi).

En ännu lite rakare och tydligare ”översättning” av den oslipade diamanten är: ”Visst renoveringsbehov finnes - elda upp skiten och bygg nytt...”

När äpplen förädlas är det väl något som går framåt med dem?

Partikelverb – där har en nutidsspråkarkeolog mycket att gräva i. Arkeolog är förstås fel ord, sådana letar sig bakåt i tiden, det grävande som företas i denna blogg pågår i vår samtids snabbt föränderliga språk. Det tycks finnas en nutida fäbless för partikelverb. De har i sin ensamma – enkla – form en viss betydelse, men får en annan ihop med partikeln. Som i sin tur kan vara adverb eller preposition.

Enkla exempel är ”skjuta (banditer)” och ”skjuta upp”. Partikeln är alltid betonad och som illustration används ofta exemplet ”Olle hälsar på Stina (han säger hejhej)” men samma mening med betoning på på betyder att han gör ett besök hos Stina.

I mina Googlearkeologiska studier hittade jag en likasinnad som beskriver ”utbrotten av partikelfeber” så här: ”Symptomen på partikelfeber är att små, oftast mycket onödiga ord dyker upp i tid och otid.” Och här avses såna som jag brukar hoa om: öppna upp och stänga ner. 

Bild: Shelley Pauls, Unsplash

En ny variant hörde jag häromdan: ”Har medierna hetsat på gängkriget?” Med betoning på på. ”Mana på” har man hört i sin dag, men "hetsa på"? Frågan är hur man egentligen skulle uttrycka saken. Innebörden går fram, måste jag motvilligt tillstå.

Värre var det då med äpplena. I ett program om denna frukt berättade en man om hur äpplesorter ”förädlas fram”. Här är ändå en liten protest på sin plats: att förädla något innebär väl att detta något ändras till det bättre? 

Därmed ligger en rörelse i själva ordet. Kan man förädla bort saker också? Det låter verkligen fel hur man än tänker.

Att gå för guld är en av alla besynnerliga sysslor som folk utför

Man måste komma ihåg att allt fler fortsättningsvis ska bry sig allt mindre om formuleringar som ännu får några av oss att häpna. De unga och/eller de ännu inte födda kommer inte att reagera när de hör fotbollslagets segervissa utrop: VI GÅR FÖR GULD!

Men mig får de att undra hur man sa för 40-50 år sen. Man borde minnas, men det aktiva ointresset för sport har gjort att jag inte har en aning. Kanske sa de: ”Vi ska kämpa/slåss för guldet, Vårt enda mål är guld (som, om jag får säga det själv, är lite halvskojigt), Det är vi som ska vinna guldet!”

Nu går man för guldet. Och det är inte svårt att gissa varför. Ett brittiskt tv-program går ut på att några personer letar efter och köper saker från antikvitets- eller loppisställen. Grejerna säljs – helst med rejäl vinst – vid större auktioner. Behållningen går till välgörenhet.

En av deltagarna kommenterade favoritinköpen så här: ”I seem to go mostly for jewellery ”, alltså ”jag tycks mest vara inriktad på smycken/föredra smycken” eller ”dras till smycken”. Översättaren valde att skriva ”jag verkar gå för smycken”.

Verbet ”gå” hör till de ord som är ena basala rackare. De förekommer säkert i de flesta språk i mängder av idiomatiska uttryck. Men det betyder inte att man kan byta ut varje gå mot go, gehen, andare, gaan och alla som kan finnas.

Är det något en nu levande människa behöver så är det guidance

Mindre noggranna och/eller kunniga översättare ligger bakom undertexter (i tv-program), som exemplet ”kassorna gick ner”. Det gällde alla kassa-apparater i en stor affär. Själv skulle jag säga ”pajade”, men det låter inte seriöst. ”Slutade fungera” kanske duger?

Det här ”gick ner” kommer förstås från andra liknande fraser: ”nätet ligger nere” är en sådan. Beträffande modern teknik är nog engelska uttryck de mest använda. Till 99 procent, tror man  ibland. Ändå funkar ”går ner” och ”ligger nere”, det är ju trots allt svenska även om man vid såna här funktionsöversättningar borde bemöda sig på det sätt islänningarna gjort. Men de kanske också har slutat med sina gamla ambitioner. Får undersöka saken vid tillfälle!

Då är de plötsligt instoppade engelska orden i svenska texter (jag kan ha nämnt det förr 😏) värre. De kommer som från out of the blue, exempelvis i ett radioinslag om övervakning, spionprogram och annat jag inte fattar mycket av.

En intervjuad specialist talade om bl a ”styrning och guidance”, så jag började lyssna mer noggrant och fick mig även denna mening till livs: ”Vi är måna om alla våra medborgares enskilda rättigheter till integritet och privacy”. Det sista ordet, som betyder ungefär samma sak som integritet, uttalade svensken [privösi]. Hm, tänkte jag, säger man inte [prajvösi]? Kollade uttalet på en nätsida som upplyste mig om att den intervjuade använde sig av engelska varianten, det visade sig finnas två.

Gammalt folk som jag fick i den blygsamma engelskundervisningen som barn lära oss brittiska uttal. Av många skäl föredrar jag dem framför de amerikanska. Men just denna gång trodde jag att det senare var brittiskt. Man är väl hjärntvättad.

Bortsett från detta ägnade jag en stunds funderande åt hur det ska gå framöver när folk i allmänhet trycker in godtyckliga engelska ord som lyssnaren har att 1) ”avkoda” som en främmande glosa mitt i svenskan och 2) dessutom känna igen den trots två möjliga uttal.

Men språkprofessionen tycker väl som vanligt att det här inte är något problem, senast i går hörde jag en ur kåren berätta att språk ständigt förändras. Den frasen borde snart vara utnött.

PS ”Guidance” kan på svenska heta ”vägledning”. Bland annat

Har månne Greta Thunberg burits bort på andra ställen än i Oslo?

Engelska måste inte alltid vara inblandad i tvivelaktiga meningar och ordkombinationer: det är lätt att få spader av det man läser och hör hur som helst. I dag ska ett par lattjolajbanrubriker skärskådas, först ut är en som var ”titel” för ett radioprogram.

Havet – en källa till våg av ny energi

Vad det står är att havet är grunden – eller låt gå för ”källa”, då – för nya, populära, sätt att utvinna energi på. men det är en smaksak: är man känslig för överlastade tilltag eller ej? Med ”hav” som huvudord blir de bildliga uttrycken ”källa” och ”våg” lite för mycket i samma mening. Men, som sagt: smaksak! Och förresten ska kanske inte undertecknad ha en sån åsikt: ibland drivs svulstigheten långt även i denna blygsamma och beskedliga blogg.

Här en tidningsrubrik som får en del att dra på smilbandet:

Greta Thunberg bortburen i Oslo

Man förväntar sig en förklaring i stil med ”bortburen vid sittdemonstration" eller så. Om man upprepar rubriken ett par gånger med andra orter hör man det komiska: Greta T bortburen i Luleå, Greta T bortburen i Wien eller Shanghai. Men kanske är det bara jag som skrattar?

Det sista exemplet känner man igen från den stora uppsjö rubriker som brukar höra till ”sidoläsning” i kvällstidningar och likartade publikationer:

Så känner du igen 5 kvinnliga psykopater

Här beskrivs antagligen fem kännetecken som är typiska för kvinnliga psykopater – om de nu skiljer sig från manliga dito. Meningen är felkonstruerad på ett sätt som är nästan omöjligt att beskriva eller reda ut. I vilket fall som helst låter den mycket rolig.

Gamla väggklockor tickar inte längre, nu har boxarna tagit över

När en person nyligen sa att något ”tickar alla boxar” mindes jag att Sbråkbloggen skrivit (förstås) om detta brutala översättningsöverfall. Uttrycket får alldeles för många träffar på nätet och genom denna text bidrar jag med ett till. Men det här är en varningstext!

Liknande exempel är ”check på den”, som på svenska väl borde utsägas ”kryss i den rutan, kryssa/bocka för/av”. Det blir problem när man snor engelska ”tick” och ”check” på detta vis.

Till min stora glädje såg jag i ett tv-program – ett sånt där folk letar hus – hur uttrycket ”ticks all the boxes” översatts med ”uppfyller alla krav”: huset var m a o precis vad husletarna sökte.

Det tickar alla boxar! Nog måste väl modersmålstalande svenskar reagera för sjuttsingen?! Den halva svenska som talas för ofta är riktigt irriterande. En programledare på radion pratade om mänskliga tillkortakommanden och sa: ”Erik är en ’people pleaser’, eller lider av behagsjuka, som psykologen kallar beteendet på svenska”. Nu är jag inte säker på att behagsjuka är rätt ord för people pleaser, kanske Erik snarare är en som ”vill vara alla till lags”? Eller är en som ”inte vill stöta sig med folk”?

I Cannes-tider är det extra mycket halvspråk i rapporteringen. En filmarbetare som inte var skådis sa att hon jobbar ”behind the scenes” och ”back stage”. En annan inblandad i branschen konstaterade att om inte jurymedlemmarna "kommer och ser filmen är du körd. Eyeballs on the movie, är det som gäller".

Detta är en okynnesengelska. Men den döljer trots allt inget när den är oöversatt. Då är det värre med utropet från en av våra större banker: ”Med rätt hemförsäkring kan livet ta plats”. Det utgör ett praktexempel på hur lätt ens språkkänsla börjar vackla. Något får mig nämligen att misstänka att detta ”ta plats” kopierats över från det ”take place” som har innebörden ”äga rum, ske”. Osäkerheten inför hur jag talas till av och från omvärlden blir större och större för var dag som går. Näe, för varje timme.

”All horses out there” = alla hästar, men ute måste de inte vara

I jakten på alla ord som flutit från engelska in i svenska finns ett stort antal som är svåra att ringa in. Ja, det är väl så de berömda språkförändringarna äger rum: smygande.

De ofta använda ”här och nu” samt ”där och då” tror jag hör till alla klatschiga (avser inget positivt…) formuleringar som lånats in. Detsamma gäller den ökande mängden demonstrativa pronomen: den/det här, den/det där, denna, detta  och pluralformerna de där/här, dessa.

Vågar mitt huvud (ingen stor insats) på att engelska ligger bakom mängden ”de här pojkarna, de där städerna, dessa maskiner”. De är inte felaktigt översatta, men svenskan har i allmänhet inga pronomen alls vid dylika konstruktioner förutom den bestämda artikeln.

Minns en rad ur bok (ursprungligen på engelska): ”Hon tittade efter de här (these) flickorna när de gick nerför de där (those) gatorna”. Känns det inte fel och konstigt?

I en radiointervju i morse talade en affärsinnehavare om ”vad alla kunder där ute vill ha”. Detta ”där ute” vet jag (givetvis) innebär ingenting egentligen, hela meningen betyder bara ”alla kunder”. I de flesta fall är kunderna inne och inte ute (rätt dåligt skämt).

Utan att ha mycket djupa kunskaper antar jag att engelsktalande som säger ”people out there” menar alla människor i hela USA (eller Storbritannien eller nåt). De kan kanske t o m mena alla människor i hela världen.

Men hos oss slipper de vara ute: ”out there” är ett litet idiomatiskt uttryck som kan gälla allt levande och dött: "all idiots out there, all cars out there, all horses out there".

Rota bland andra språks gamla idiomatiska uttryck är inte enkelt

Mysterier i vardagen. Ibland kan de handla om var man (för)lagt något. Nycklar, ofta. Men i mitt hem försvann en stol en gång. Då hamnar man i den seriösa mysterieavdelningen.

Det finns också språkmysterier. Häromsistens (har förstås glömt var) talade någon engelska (radio, tv?) och blev nästan simultanöversatt. Det svenska uttrycket var "rubb och stubb", men jag kan (nästan) svära på att den engelsktalande sa ”rub and stub”. Och jag till att leta.

Det låg en massa ”rub and stub” på nätet och skvalpade – mest på danska sidor skrivna på engelska. Hittade också några ”rub and stump” och närmare efterforskningar beträffande talesättets smådelar visade att uttrycket SKULLE kunna heta ”rub and stub” på engelska.

I SAOB, som ger olika etymologiska förklaringar, står att uttrycket även finns i danska (ja, det förstod man av de nämnda danska webbsidorna) och norska samt i lågtyska ”rupp un stupp”. Tja, såna här slags uttryck går nog att hitta här och där och bakåt i tiden, lydande si och så.

En modersmålstalande svensk kan även säga enbart ”rubbet" eller "hela klabbet/ högen/ konkarongen/ faderullan/ baletten". Ett, som det verkar, någorlunda jämförbart uttryck på engelska är ”lock, stock and barrel”. Ett annat är ”the whole shebang”.

Det får räcka, för beträffande andra språks idiom är det lätt att hamna på djupt vatten.

I prepositionernas High Chaparral rör sig människorna osäkert

Människor jag känner säger sådant som ”han tog självmord”. Då är jag själv nära att begå Mata Hari, som en gammal kollega brukade säga och kunde bli rättad av dem som inte förstod att han skämtade.

Man begår självmord. Man tar inte heller ett återfall, man får sådana även om det går att tycka att det är individens fel. Detsamma gäller sammanbrott som man inte har utan får. Men dessa felaktigheter (enligt mig) är redan gamla och engelskan kan nog inte lastas för dem.

Frågan är varifrån osäkerheten som råder bland prepositioner kommer, där är det vad den nyssnämnda kollegan kallade High Chaparral. Ur min exempelsamling: 1) Han stoppar henne från att synas i tv 2) Videon blockerades från att kunna visas i landet 3) Han skrämde dem från att gå ut 4) De tog skydd från bomberna 5) Staten förbjuder dem från att avverka sin skog.

Jag hoppade högt av glädje när en tidning som rubrik hade ”Varnar Sverige för att skicka plan”, eftersom jag flera gånger sett och hört ”varna från”. Vad gäller de fem exemplen tror jag att man i 1) bör välja ”hindra” – ett verb som tycks dö sotdöden och ersättas av ”stoppa”.

2) ska nog skrivas om: ”videon blockerades så att den inte kan visas…”Detsamma med 3): ”han skrämde dem så att de inte vågade/tordes gå ut” 4) är intressant, där kan man välja mellan från, för och mot! I exempel 5) är det bara att ta bort från så får man en korrekt mening.

Men det råder en jädrans oreda bland prepositioner och andra småord – den saken är klar!

När allt kommer omkring är det inte konstigt att gå bananas

En sak att fundera över är varför somliga uttryck får en att gå bananas, andra inte. Varför använder jag dessutom ”gå bananas”? För det gör jag. Det skulle gå lika bra att säga att man ”blir tokig, vansinnig, galen” eller många, många användbara synonymer.

Däremot kan mindre påfallande lån eller stölder från engelska vara mer störande. Häromdagen sa ett av alla skidess som åker och skjuter och har sig: I dag var dagen! Vad som skedde var att hon genom betoningen ”översatte” och använde – tror jag – engelska ”today was THE day”.

Betoningen av artikeln gör att innehållet betyder samma som när man på svenska kan säga:

"i dag är dagen A (alla hjärtans dag), B (budgetdagen), dagen G (glass)" – eller vad det nu är för fantastiskt som ska ske.

Många, inklusive undertecknad, säger ”i dag är det dagen d”, och då står d-et bara för "dagen" som kan innehålla examen, bröllop, femtioårsdag etc. Här hör dock engelskans D-day till en helt annan genre, då avses de allierades invasion av Normandie 6 juni 1944.

Ett mer tydligt importerat uttryck med en annan ”dag” hör man då och då. Det kan exempelvis lyda: ”… och det man behöver i slutet av dagen är…” Av de flesta meningar med ”at the end of the day” på svenska är vår motsvarighet ”när allt kommer omkring” eller ”till syvende och sist” (som vi i och för sig lånat av danskans ”til syvende og sidst”).

Plötsligt hoppar en drake ur ens förflutna upp, ryter och har sig!

Man är inget att lita på när det gäller kunskap och minne. Man har det man har. Men om detta halvdana läggs ihop med vad som står i en och annan encyklopedi kan resultatet bli bättre.

Unsplash: T. Despeyroux

Detta händer mig ofta: Jag hör något sägas och en drake (liksom) ur det förflutna hoppar opp och tjoar: "Va? Vad är detta? Det här har jag aldrig hört förut!" Jo, jag kan i sanningens namn ha hört det, men det är så mycken språkförändring som smyger sig på och det går inte att alltid vara vaksam.

Men det är som om det känns när vissa ord och formuleringar inte sitter som de ska. De ”skaver”, skulle en kulturskribent kunna formulera sig, även om det mest skavde på fötterna förr.

Vad gäller då saken denna gång? Jo, det ska jag säga. Det handlar om alla tusentals människor som numera ”lever i förnekelse”. Naturligtvis har vi gjort det tidigare, men formulerade oss annorlunda: ”Låtsas som något inte hänt/ inte kan vara sant, förneka faktum, vägra se sanningen i vitögat”. Det tråkiga med inlånade uttryck av den här sorten är att folks egna, personliga, sätt att beskriva saker försvinner. 

Däremot engelsktalande! De lever ”in denial”, de. Kanske har jag fel men det skulle förvåna mig om inte dagens "leva i förnekelse" kommit den vägen. De som däremot lever utomlands under långa perioder av året lägger lätt märke till språkförändringar. En av dessa, informanten A, kommenterade en annan företeelse, mängden av-genitiv. De flesta av oss har lärt känna termen i engelskundervisning: of-genitiv.

Så här säger A: Det verkar som om många prepositioner ersatts av "av". "Ägaren av bilen", "Författaren av boken" osv. I båda dessa exempel skulle jag välja "till". Och här lägger jag själv till att det går att säga ”bokens författare” och ”bilens ägare”. Svåra grejer.

Varför peka med fingrar när vi kan hytta och hötta med nävar?

Så här går talesätt åt skogen: I en debatt om vindkraftverkens vara eller icke vara sa en person att de gärna fick stå nån annanstans – inte där hon/han bodde. Debattledaren ville antagligen säga att det ofta är så det låter: många vill ha vindkraftverken, men inte just där de själva bor.

Så sa dock inte vederbörande utan: ”alla pekar finger åt ett annat håll”. Jahapp, där gick uttrycket ”peka finger” i putten. ”Peka finger åt någon”, säger min handordbok från 2003, betyder reta eller håna denne någon.

Att ”peka finger åt ett annat håll” skulle med den betydelsen ”håna” detta andra håll. Det som avsågs var bara ”peka åt ett annat håll”. Det går förstås även att säga ”peka med fingret åt ett annat håll”. Fast det är ju egentligen överdrivet eftersom man vanligen pekar med fingrarna.

Cambridge Dictionary skriver så här om ”point a finger at someone”: anklaga någon för att vara ansvarig för att något dåligt skett ("to accuse someone of being responsible for something bad that has happened").

Man vill påpeka att det är så här det går när andra språks idiomatiska uttryck används i översatt skepnad. Sak samma med det eviga ”visa” eller ”ge” fingret som bara hämtats in och säkert även blandas ihop med det finger som ”pekas”. Vad är det för fel med att ”hytta” (eller ”hötta”) med näven?

Vi känner inte igen dessa handfasta yttranden/gester i grunden. Inte heller gör de oss bättre på engelska. Av en sån här liten skitsak blir ett stort sammelsurium och allt pekande pekar nog snarast åt fel håll. I båda språken.

Räcker det att grundskolan har 50 % undervisning på svenska?

I de mörkaste stunderna väller klagomålen ur denna blogg: Varför bryr sig ingen om språket? Varför är det så tyst om det oerhörda ordskredet (vitsen har använts förr…). Så går visorna, men det är förstås inte helt tyst. Många är lika förgrymmade som undertecknad fast de inte skriver bloggar om enbart den saken. Eller gnäller lika mycket på andra ställen i samhället.

Men finns gör de. Bara häromdagen stötte jag på en insändare från första januari i DN. Den har sitt ursprung i nätverket Språkförsvaret och har skrivits under av ca 250 mer eller mindre namnkunniga personer.

Uppropet gäller den roll engelskan fått inom svensk undervisning och man vill få fler att uppmärksamma detta. Fast egentligen är väl faktum allmänt känt och det är ju inte precis som om samhället utanför skolan skärper sig angående det svenska språket heller.

Så här stod bl a i insändaren: Som läget är idag växer antalet skolor med mycket eller övervägande engelsk undervisning stadigt, såväl friskolor som kommunala skolor. Den enda reglering som finns är att grundskolan ska ha minst 50 procents undervisning på svenska, gymnasieskolan 10 procent (svenskämnet). Inget mer språkkrav ställs på undervisningen som samtidigt finansieras av skattemedel.

Siffrorna har jag aldrig sett förr och detta är, som det heter med en kliché, skrämmande läsning. Trots allt känns det för mig personligen aningens tröstande. Förutom i en lite privat krets har jag oftast hört att jag överdriver och så det ständiga tjatet om att ”språk förändras, förstår du!” (Ja, jag skriver det ofta.)

”De viktiga nyanserna i ett gemensamt samhällsspråk är hotade”, skriver författarna. Att inte ännu fler reagerar starkt på sådant betyder att man struntar i framtiden för kommande släkten.

Champinjoner förvaras i sin förpackning, ytterst sällan i deras*

I går utlovades den spännande fortsättningen om reflexiva pronomenet ”sig”. Upprinnelsen till den senaste iakttagelsen var när en mycket erfaren radiojournalist intervjuade en politiker om den ekonomiska framtiden och sa: ”Min fråga är om du ser något framför sig?”

Lyssna nu noga! Individer ska inte hängas, målet för bloggens klagomål är det sammanlagda ointresset hos s k bildat folk och dem med ansvar för kommunikation gentemot allmänheten.

Detta fel använda ”sig” har jag hört många gånger samt anser det vara ett oerhört märkligt misstag p g a dess ”vanlighet”. Som äldre person med tilltagande gaggighet, bl a, bör inte undertecknad ha åsikter om vad som halkar ur folk, men DETTA ”sig” är obegripligt.

Det används enbart i tredje person: han/hon/den/det/de skadade sig. För andra pronomen i samma läge används objektsformen: jag skadade mig, vi – oss, du – dig, ni – er. Sånt kan de flesta utan att känna till vad det heter grammatiskt.

Possessiva pronomenet "sin" är än mer utrotningshotat. I en text om hur man förvarar champinjoner stod: "Champinjoner mår bäst när det är lite kallt. Förvara dem i deras förpackning i kylskåpet". Och på ett annat ”svampställe” illustrerades de/dem-dilemmat: ”Undvik att låta de bli fuktiga”.


*Är det någon som INTE hör det orimliga? I vems förpackning?

Vart ska man vända sig bland budskapen? Vad ska man tro på?

Att språkets innehåll kan påverkas av att uttryckssättet är felaktigt säger sig självt. Mycket i den här bloggen går ut på just detta: att ”vanliga” nyhetsmedier inte är tillförlitliga p g a osäkerheten hos läsare/lyssnare som gång på gång får erfara hur det viktigaste kommunikationsmedlet språket svajar.

Men ibland är det andra tveksamheter som får en att tvivla. Det här är inget att göra stor sak av, och exemplen är inte hämtade ur samma tidning, men i en av dem stod ”Experter ser lägre prisökningar framöver”. Jo, konstruktionen är lite kul, man får tänka efter ett tag, det är väl det där med ”lägre ökning” som ställer till det.

Hur som helst läste jag dagen efter i en annan tidning att ”Allt blir dyrare igen”. Ja, tänkte jag, dyrare – men med en lägre prisökning än experterna ser framför sig. "Ser framför sig", ja, där far tanken iväg till en konstruktion med "sig", mer om den senare. 

Genomtröskad, fast utan lösning, är diskussionen om de, dem och dom. Under senare tid tycks inte svenskar klara av distinktionen – trots att den finns i engelskan! Det kritiska är de och dem, på engelska they och them. Sen har vi förstås ett ”dom”, men lära sig att bara använda "dom" i talspråk och ledig text behöver man väl inte vara någon Einstein för?

Som sagt, angående den nya stora stötestenen "sig", får den anstå till i morgon. De här bloggtexterna har en tendens att bli långa och lite väl pladdriga. Punkt.