 |
| Napolitansk Margherita, bild: Valerio Capello, Wikipedia |
Stavningskontrollen i mitt Word-program reagerar inte på ”förträffande”, även om ordet inte står att finna i någon ordbok i verkliga världen eller på nätet. Jo, på nätet finns förstås många ”förträffande” från dem som tror att det heter så.
Det är uppenbart så att en hel del ord känns föräldrade (hoppsan, det blev ju kul i sig) för unga. Häromdagen läste en ung journalist upp något den förmodligen inte förstod. Så det blev ”stöttesten” i stället för ”stötesten”. Varför inte, vid närmare eftertanke, det skulle kunna användas som motsatsord till stötestenen: ”Jag har haft det jobbigt ett tag, men min kompis är en bra stöttesten!”
Irriterande är att många börjat trycka dit obestämd artikel där vi inte haft nån: ”Jag vill bli en lärare”, säger de (efter engelskt mönster, förstås). Häromdagen när jag fyllde i en blankett på nätet kom frågan: ”Är du en företagskund?” Tyvärr fanns bara alternativen ja/nej, annars hade jag velat svara: ”Om jag är en företagskund? Nej, jag är två”.
Tyvärr hör man att vanan satt sig hos barn. När de får den eviga frågan om vad de vill bli som stora blir svaret en (1) astronaut, en (1) lokförare eller en (1) läkare. De kommer aldrig att förstå det skämt jag nyss fick till med företagskunden. Ack.
Det är uppenbart så att en hel del ord känns föräldrade (hoppsan, det blev ju kul i sig) för unga. Häromdagen läste en ung journalist upp något den förmodligen inte förstod. Så det blev ”stöttesten” i stället för ”stötesten”. Varför inte, vid närmare eftertanke, det skulle kunna användas som motsatsord till stötestenen: ”Jag har haft det jobbigt ett tag, men min kompis är en bra stöttesten!”
Irriterande är att många börjat trycka dit obestämd artikel där vi inte haft nån: ”Jag vill bli en lärare”, säger de (efter engelskt mönster, förstås). Häromdagen när jag fyllde i en blankett på nätet kom frågan: ”Är du en företagskund?” Tyvärr fanns bara alternativen ja/nej, annars hade jag velat svara: ”Om jag är en företagskund? Nej, jag är två”.
Tyvärr hör man att vanan satt sig hos barn. När de får den eviga frågan om vad de vill bli som stora blir svaret en (1) astronaut, en (1) lokförare eller en (1) läkare. De kommer aldrig att förstå det skämt jag nyss fick till med företagskunden. Ack.
