Först etymologin, ursprunget. SAOB berättar att ”dito” härleder sig från ett latinskt ord med betydelsen ”säga” och även ”det nu sagda”. När artikeln skrevs i SAOB (1918), beskrivs det som ett ”oböjl. ersättningsord af obestämbar ordklass”. En övergripande betydelse är alltså att det syftar bakåt, på något tidigare sagt. Från mitten av 1800-talet ges ett romantiskt exempel: ”En mjuk qvinnohand, som lägges i en fast och manlig dito.”
Jag har haft problem med ”dito”, eller dess böjning, snarare. Det jag nu tror mig kunna utläsa av de tre ordböckerna från Svenska Akademien är att ordet från 1800-talets mitt även började ”ha en mer eller mindre själfständig, ehuru halft obestämd substantivisk betydelse”.
Det är på så vis jag ofta använder ”dito”, som ett substantiv. SAOL säger att ordet fungerar som ”adverb och oböjligt adjektiv”, men även ”substantiv”. Nu visar det sig att jag läst fel i ordlistan och därför för en tid sedan började använda dito i såväl singular som plural efter att tidigare ha skrivit diton i plural.
Fenrisulven och Yggdrasil skakar: ”dito” heter i bestämd form ”ditot” och i plural "diton". Inser nu att jag läst fel: ordet ”oböjligt” i kombinationen ”oböjligt adjektiv” ledde mig åt skogen. Alla de gånger läsaren sett ”dito” användas som plural i denna blogg: Det var FEL. Å andra sidan säger den modernare SO inte ett ljud om ditots substantiviska funktion. Det här är förmodligen vad som kallas vacklande bruk.
