Men finns gör de. Bara häromdagen stötte jag på en insändare från första januari i DN. Den har sitt ursprung i nätverket Språkförsvaret och har skrivits under av ca 250 mer eller mindre namnkunniga personer.
Uppropet gäller den roll engelskan fått inom svensk undervisning och man vill få fler att uppmärksamma detta. Fast egentligen är väl faktum allmänt känt och det är ju inte precis som om samhället utanför skolan skärper sig angående det svenska språket heller.
Så här stod bl a i insändaren: Som läget är idag växer antalet skolor med mycket eller övervägande engelsk undervisning stadigt, såväl friskolor som kommunala skolor. Den enda reglering som finns är att grundskolan ska ha minst 50 procents undervisning på svenska, gymnasieskolan 10 procent (svenskämnet). Inget mer språkkrav ställs på undervisningen som samtidigt finansieras av skattemedel.
Siffrorna har jag aldrig sett förr och detta är, som det heter med en kliché, skrämmande läsning. Trots allt känns det för mig personligen aningens tröstande. Förutom i en lite privat krets har jag oftast hört att jag överdriver och så det ständiga tjatet om att ”språk förändras, förstår du!” (Ja, jag skriver det ofta.)
”De viktiga nyanserna i ett gemensamt samhällsspråk är hotade”, skriver författarna. Att inte ännu fler reagerar starkt på sådant betyder att man struntar i framtiden för kommande släkten.
