En gång i tidernas början visste folk skillnad på pluralformerna av ”ända” respektive ”ände”. Det är knepigt eftersom båda har delvis samma betydelse, en ”slutpunkt” av något. Man kan välja vilket som helst av de dem för, t ex, en garnände, garnända.
Däremot används väl nästan uteslutande "ända" när man talar om en bakdel (ändalykt) på en människa (kanske djur, i vardagligt tal). Ska ”två ändor” sys ihop i ansiktet känns det som en otäck överraskning, även om dagens ”skönhetskirurgi” framkallar viss skräck.
Att sy ihop diverse ändar gör nog många men det mycket neutrala uttrycket ”sy ihop” kan märkligt nog missförstås. På en korrekturavdelning där jag jobbade för länge sen, samlade vi felaktigheter som vi i bästa fall observerade innan de blev till tryckfel. En kollega visade en text om en cykelolycka där den skadade hade sån otur att, stod det i manus, ”bägge knäna fick sys ihop”. Kollegan hade illustrerat med en egen teckning av två knän som sytts ihop och visade en mycket kobent människa. Det skulle förstås bara ha stått att ”bägge knäna fick sys”.
En mental ”hopsyning” stod en av radions kulturjournalister för. Programmet handlade om två personer (inom något kulturområde) som hade ett nära och bra samarbete och om dem sa radioreportern att ”de var samma själsfränder”. Ett sånt misstag, skapandet av en tautologi (salsasås, schlagerhit), ett tårta-på-tårta-ord, är ganska vanligt och inte så jättemycket för undertecknad att sbråka om. Slut för nu, som svensken dumt nog börjat säga.
