Plötsligt hoppar en drake ur ens förflutna upp, ryter och har sig!

Man är inget att lita på när det gäller kunskap och minne. Man har det man har. Men om detta halvdana läggs ihop med vad som står i en och annan encyklopedi kan resultatet bli bättre.

Unsplash: T. Despeyroux

Detta händer mig ofta: Jag hör något sägas och en drake (liksom) ur det förflutna hoppar opp och tjoar: "Va? Vad är detta? Det här har jag aldrig hört förut!" Jo, jag kan i sanningens namn ha hört det, men det är så mycken språkförändring som smyger sig på och det går inte att alltid vara vaksam.

Men det är som om det känns när vissa ord och formuleringar inte sitter som de ska. De ”skaver”, skulle en kulturskribent kunna formulera sig, även om det mest skavde på fötterna förr.

Vad gäller då saken denna gång? Jo, det ska jag säga. Det handlar om alla tusentals människor som numera ”lever i förnekelse”. Naturligtvis har vi gjort det tidigare, men formulerade oss annorlunda: ”Låtsas som något inte hänt/ inte kan vara sant, förneka faktum, vägra se sanningen i vitögat”. Det tråkiga med inlånade uttryck av den här sorten är att folks egna, personliga, sätt att beskriva saker försvinner. 

Däremot engelsktalande! De lever ”in denial”, de. Kanske har jag fel men det skulle förvåna mig om inte dagens "leva i förnekelse" kommit den vägen. De som däremot lever utomlands under långa perioder av året lägger lätt märke till språkförändringar. En av dessa, informanten A, kommenterade en annan företeelse, mängden av-genitiv. De flesta av oss har lärt känna termen i engelskundervisning: of-genitiv.

Så här säger A: Det verkar som om många prepositioner ersatts av "av". "Ägaren av bilen", "Författaren av boken" osv. I båda dessa exempel skulle jag välja "till". Och här lägger jag själv till att det går att säga ”bokens författare” och ”bilens ägare”. Svåra grejer.