Varför använda utländska ord när svenska motsvarigheter finns?

I går utlovades lite "crunch", ett numera ofta använt ord i recept- och matsammanhang. På min lokaltidnings matsida, som tycks förekomma en gång i veckan, gav skribenten ett tips: ”Hackade nötter ger ett gott crunch”. Det är inget svenskt ord, som någon kanske känner till, det är engelskt och betyder knapra. Här används det som substantiv, utländska ord kan man ju tillåta sig att göra lite som man vill med. Annars är det ett verb, crunchy skulle vara adjektiv, knaprig, och och i en svensk tidning skulle man kunna skriva att nötter ger en god knaprighet.

Det tycks extra festligt att sno onomatopoetiska, ljudhärmande, ord från engelska. Nötterna hade nog också ha kunnat beskrivas som krispiga. Visserligen med svensk stavning av crisp, men med betydelsen frasig. Vi har alltså orden knaprig och frasig – som för äldre människor framkallar ett hörselfenomen: ljudet när man käkar knäckebröd.

Det här är oerhört irriterande. "Crunch" finns inte i någon av våra största ordböcker (de tre från Svenska Akademien), "krispig" infördes först i 1998 års SAOL, i SAOB finns inte ordet alls. Vilket alltså knaprig och frasig gör. Använd dem! Fler liknande ord blir det i morgon. D v s sådana som ersätter fullt funktionsdugliga svenska ord.

Nej nu ska jag gå och ta min kaffeupplevelse till nya höjder. Hörde eller såg den i en reklam: ”Ta din kaffeupplevelese till nya höjder”. Nu är ju reklamspråk ofta töntigt, men ett sånt här sätt att tala håller på att tränga sig in i det språk man hör från medierna. Anpassningsbenägenheten till eländet är nästan sjukligt stor.