Denna morgon vaknade Sverige (nja, i alla fall jag) med en av domses (tja, varför inte, jag skriver hur jaaaag vill) röst i radion, nämligen Språktidningens chefredaktörs. Han berättade att han sedan ett år skriver ”dom” för ”de” och ”dem” samt meddelade att han anser det vara på tiden att ”släppa in även dom i finrummet” samt därvid ”ge det lite högre status”.
Undertecknad har länge skrivit ”mej, dej, sej, sån, nån, i morrn” – bloggens läsare kan ha noterat det. Nej, förresten, jag rättar mig genast: här skriver jag ännu ”mig, dig, sig”. Utan direkt anledning, man är ju fri att skriva hur man vill om man inte är en officiell person, journalist, politiker m fl som vänder sig ut mot hela landets befolkning.
Den här bloggen kan man skylla sig själv om man läser. Men vilket jävla finrum är det chefredaktören talar om? Och vilken ”status” för ordet ”dom”? Nu stockar sig orden, jag vill ju inte gärna säga saker som smygobildade medelklasstyper med komplex och kulturdekorationsbegär.
Man mår redan illa av nysvenska honnörsord som ”inkluderande” och ”mångfald” och tretusen till. Jag kan berätta vad som är ”exkluderande”: det är när den nyss nämnda medelklassen ”sänker sig ner” till de ”outbildade” i namn av nämnd inkludering och nämnd mångfald.
Nå. Såväl problem med internetuppkoppling som en kvardröjande vrede (lyssnade av misstag på en ”kulturminister” också) gör att några invektiv sparas till i morrn. Därefter ska bloggen (kanske) återgå till sitt vanliga, solenna, jag.
* Det ordets båda delar ska f ö genomlysas en vacker dag...
