När saker tronar upp sig

Jag tar den slappa utvägen beträffande dagens predikan och skriver bara ner sånt jag hört/sett journalister säga/skriva. Visst kan alla göra fel då och då, men det går att ana sig till att mycket är okänt för dessa universitetsutbildade personer (bjäbb-bjäbb). Här är exemplen:

I deras kamp mot människors lika värde (radio, nyheter)

Kommentar: När man ser sånt är man glad att man jobbar mot språkförbistring

De hann inte komma i undsättning (tv, nyheter)

Tja, där gick mycket fel. Någon kommer till ens undsättning så att man sen är i säkerhet. Komma i undsättning vet jag inte hur man gör, inte ens i svår nöd.

Huset tronar upp sig

i bakgrunden (radiojournalist)

Ja, det kan man kanske tro, men

det heter ”torna upp sig”.

Kommer kämpa hela natten 

– det kan ta veckor (rubrik)

Kommentar: Lång natts färd

mot veckor

Körsbär eller russin?

Efter att ha hört någon säga "körsbärsplockning" utan att mena plocka bär kastade jag mig ut i digitala körsbärsträdgårdar (om du vetat, Tjechov!)

Det visade var ett akademiskt begrepp som beskriver att vetenskapliga studier ofta baseras på tidigare forskning som bekräftar ens egen tes och därför går att styra lite bättre än den komplicerade verkligheten. Det är väl det man ser i informationsflödet som vid en tidpunkt heter: ”Drick kaffe, det är nyttigt” och vid en annan ”Dra för sjutton ner på kaffedrickandet!”.
Det gäller likaså antalet glas vin folk dricker, om de står upp vid skrivbordet eller sitter ner – för att ta ett rätt färskt exempel.

En forskare i tyckte (i ett chatforum) att det funkade fint med översättningen från engelskans "cherry picking”. En annan - i samma forum - sa att det hade hon/han kallat ”tendentiös forskning” tidigare.

På en översättningssida står ”plocka russinen ur kakan” som synonym, men det är, skriver någon i forumet, ett begrepp med en mer allmän betydelse.

Ska vi alltså plocka russin i vår trädgård, ska vi cherry-picka eller bedriva tendentiös forskning?

Det är människan själv som bestämmer.

Plockade körsbär som också urkärnats och plockats ur frysen. Rätt nyttiga, men säker kan man som bekant inte vara

Hur ska jag gå vidare?

Som framgick av gårdagens inlägg har såväl jag som Wikipedia svårt med "återkopplandet" i en del sammanhang. Vi håller igen med termen.

Skriver man på Google in orden ”återkoppling” och ”lärandeprocessen” finns det mycket att läsa. Lärandeprocessen? Hur länge har den funnits? Har den hetat något annat förr?

Här ska citeras, först från Karolinska Institutet:

Återkoppling definieras som process där den lärande inhämtar information om sin prestation. Detta för att förstå likheterna och skillnaderna mellan kvalitén på den egna nuvarande prestationen och vad som krävs för en viss prestation. Informationen ska användas för att förbättra och utveckla den egna prestationen.

Och här från Lärarhögskolan i Malmö:

En formativ bedömningsprocess kännetecknas av att målen för undervisningen tydliggörs, att information söks om var eleven befinner sig i förhållande till målen och att återkoppling ges som talar om hur eleven ska komma vidare mot målen. De tre frågor som måste ställas av elev och lärare är:
· Vad är målet?
· Hur ligger jag/eleven till?
· Hur ska jag/eleven gå vidare?

Själv vet jag var jag befinner mig i förhållande till dagens modersmål i många texter, nämligen vid punkten ”Äh” Öh”?


PS Från alla egna utbildningsstadier minns jag följande lärandeprocesser med återkopplingar:

Det här ska du läsa!
Hoppsan, du kunde inget!
Då får du läsa på igen!

Svårt att koppla

Vad sa man i det här landet innan ”feedback” och ”återkoppling” fanns? Gav man ingen sådan, gud förbjude?

I äldre ordböcker (ca 40 plus) så finns varken det ena eller det andra ordet. Möjligen användes ett ord som ”respons”, men förmodligen uttryckte man sig på ett helt annat sätt – om nu behovet överhuvudtaget fanns.

Som jag minns (och detta minne är inte att helt lita på) kom det engelska ordet ”feedback” först. Antagligen var vi många som tyckte vaffanken, men paradoxalt nog känns ”feedback” lättare att säga nu när det ersatts av en svensk motsvarighet, ”återkoppling”, som låter ännu konstigare.

Antagligen har det att göra med ordets koppling till ”koppling”, d v s något mekaniskt, elektroniskt, på annat sätt maskinartat.

Den moderna användningen av ”återkoppling” är överdriven och enorm. Dt händer att jag mejlar journalister och annat löst folk för att, exempelvis, prisa en text. Då kan de svara ”tack för din återkoppling”.

Jag har inte gjort nån återkoppling, anser jag, jag har skrivit en kommentar eller reaktion på något. Återkoppling låter som om vi har en annan relation som jag inte ens känner namnet på.

”Respons”, är nog vad jag tänker använda, det känns jämställt, mänskligt och bra.

Imorgon blir det dock mer återkoppling.



PS Så här beskriver Wikipedia begreppet:

Återkoppling, även kallat feedback, är ett sätt att styra olika typer av system, där en del av utsignalen kopplas till systemets insignal. Återkoppling används bland annat i elektriska, akustiska och mekaniska system och i matematiska modeller.

Cancellera mera

Nyligen skrev jag om "prioritera", vad det har jag glömt! Men T – samma person som undrade vart ”slagdängan” tagit vägen – nämnde ordet häromdagen och hade inget direkt emot det, men tyckte att ”prioritera bort” lät fel. I SAOL sägs ”prioritera” innebära ”ge förtur åt”. Hit är man givetvis med. Vad gäller tillägget med "bort", föreslår T i stället "välja bort".

Finns överhuvud taget prioritize away? Jo, på nätet finns ett antal träffar, men de visar sig vara texter på engelska som skrivits av svenskar! Uttrycket verkar inte användas av engelskspråkiga. Tycker mig ha sett detta förr: svenskar tar över ett uttryck till hälften från engelskan ”förbättrar” det sen och stoppar det tillbaka in i ursprungsspråket där det kanske inte ens finns.

Det sitter förstås inte många engelskspråkiga och retar sig på ett litet antal svenskar som skriver en smula halvkryckigt på främmande språk (vem gör inte det?) men det är intressant att även engelska (i det här fallet) malträteras. Det där var franska, såvitt jag förstår, och betyder behandla någon/något dåligt.

En annan sak T funderat över är om inte "cancellera/kancellera" används mer och mer, när man kanske hellre skulle kunna säga ”upphäva”. Fler synonymer är "ställa in" och i vissa sammanhang även "annullera" och "makulera".

Nu finns visserligen c/k/ancellera i SAOB, med första belägget från 1500-talet. Därefter nämns ytterligare några under årens gång. Hm, då vet jag hur språkvårdens företrädare resonerar: hittar man ordeländet någonstans under godtyckligt århundrade så går det att använda utan prut!

Det tycker jag är ett sisådär resonemang. Exemplen i just SAOB visar också på andra gamla språkinflytanden. Liksom inhemska, ålderdomliga uttryck, det här är en rik och tidstäckande ordbok. Men vi säger ju inte "sprungo" idag för att det står skrivet i ett lexikon.

Fast, och det är klart, var ska tidsgränsen dras för ord man använder? Jag inser att åsikter om detta går isär. Mitt eget ordförråd är jag dock hundra på. (Hundra? Nu skämtar jag visst igen.)

PS Prioritize är amerikansk stavning, prioritise brittisk.

Lite Friskis & Svettis över det hela

I går var "flitigt använda tågliknelser" ämnet och i dag är det "hoppa upp och ner".

Som jag skrattade första gången någon sa ”vi ska sätta oss ner och diskutera det här”. Det kändes rejält oväsentligt om de diskuterande satt eller stod - eller låg ner, för den delen.

Jag skrattar fortfarande när någon ”sätter sig ner och diskuterar” eftersom det är ett jättemånga ord som bara betyder” diskutera” eller "prata om" vad-det-nu-är.

Å andra sidan kan de som diskuterar (och sitter ner) plötsligt ”stå upp" för något: ”Det här måste vi stå upp för!”

På radion sa en person att ”man måste kliva fram och ta en roll”. Jovisst, redan ”ta en roll” är förstås ett bildligt uttryck som betyder att man ska visa hur något görs etc, men är det nödvändigt med ”kliva fram” dessutom?

Sånt här bruk kommer och går. "Språk förändras", som folk gillar att säga, så fort man piper om något. Förändring, jorå, men är detta språkutveckling? Snarare är det mycket pladdrande och många ord för ingenting.

Det känns som om jag måste kliva fram och ta rollen av den som säger att innehållet i språket är något att stå upp för. Och sen sätta sig ner och skriva om. 

Går tåget som tåget?

Häromsistens skrev jag ”vara med på tåget”. Att luska ut när såna uttryck börjat användas är svårt, det gäller ju i stort sett allt folk säger och skriver. Men att ge moderniteter (nja, tågen har funnits ett tag, förstås) och andra konkreta mojänger och aktiviteter bildliga innebörder är, tycks det, allt vanligare. Det är ju den världen vi bor i nu. Man kan inte hålla på och skapa språkliga bilder av fjärilar, smultron och rodd över viken när folk knappt vet vad det är.

För några decennier sedan kom de här tågliknelserna framfrustande. På radion hörde jag att ekonomin ”går som tåget”, vilket idag egentligen är en tvivelaktig liknelse. Likadant med uttrycket att något kommer ”som ett brev på posten”. Tågen går inte som förr, och posten – tja…

I digitala världens barndom var det ett tjatande med att ”hoppa på tåget” och ”inte bli kvar på stationen”. Det där var svårt att fatta. Man visste ju sen gammalt att det ”kommer fler tåg”. Skulle det plötsligt inte gälla, tänkte jag, som inte heller längre minns vilka tåg man inte hoppade på och alltså missade.

Men dessa språkliga bilder fortsätter sitt intåg och efter ett antal stationer på livets resa upptäcker man att det aldrig blir ett slut på alla tåg man ska opp på och in i för att inte bli kvar på den fruktade stationen. Men det är bara att strunta in det där resesnacket och gå in och ta en kopp kaffe på stationsfiket, vad det nu är för kafékedja som driver det för tillfället.

                                                 🚆🚆🚅🚅🚅🚆🚆🚅🚅🚅🚆🚆

PS Apropå det så är ”det här var en riktig resa” ett ganska uttjatat uttryck. Särskilt som det sällan handlar om en riktig resa. Gnöl.

Se i syne och smaka i smake?

Såna här kan man lätt
tycka sig smaka i smake

Att man importerar ord som inte finns i svenska är bra. Likaså att hitta på nya. Är man tillräckligt envis i sin användning av dem kanske de sprids. De flesta av oss uppfinner något eget vid tillfällen då de icke-befintliga orden behövs.
Det var inte länge sedan jag skrev i bloggen om ”se i syne” samt ”höra i höre”. Det var också precis vad min kompis O saknade häromdagen (vi diskuterade inte formuleringen utan talade om annat) och spontant sa: ”..., men jag kanske bara ”hörde i höre”.
Hittade i efterforskningarna en sida från 2007 (Svenska Dagbladet). Det är jätteroligt att läsa vad folk hittar på när de saknar ord, i uttryckets mest konkreta bemärkelse. Någon efterlyste just där vad det kan heta när man tycker sig ha hört något som visar sig inte ha funnits.

En engagerad själ föreslog ”höra i hörsle” i analogi med hur man bildar "syne"* från "syn". Då borde ordet skapas med ”hörsel” som utgångspunkt ansåg förslagaren. Det där sista hittade jag på nu. Fast det har säkert andra redan gjort. Aldrig får man vara först!

Syne och höre (hörsle) - visst. Men hur långt kan man gå? Att ta med alla människans fem (eller fler?) sinnen skulle kanske stöta på patrull i början: smaka i smake, känna i känne (eller känsle) och lukta i lukte.

*"Se i syne" är en gammal dativ, liksom den mer (?) kända "gå man ur huse".

Varat, Sartre och bloggaren

Nyligen citerades här i bloggen en språkman som utbrast ”Jag är ett kviss!”
Detta ”jag är” plus något man identifierar sig med verkar smittsamt. Ursprunget kan man gissa.
Det känns dock svårt att ”vara” Charlie Hebdo, liksom för all del även Stockholm, Berlin eller Nice. Jag ”är” inte heller frågesport utan mest en halvgammal tant (kvinna, dam, kärring, människa - ta det som känns minst stötande, för guds skull).

Och nu en annan är-favorit som behandlats i bloggen tidigare: istället för ”heter” hör/ser man ”jag är”, ett vanligt sätt att presentera sig på engelska: "I am Anne".

Jag är Shirley Clamp (reklam)

Jag är Ingrid (film om I Bergman)

Jag är Zlatan (bok om Z Ibrahimovic)

En tonårsflicka pekade på sin Ipad och en youtubeförebild - en annan tonårsflicka som tjänar en massa pengar på att intressera ungdomar (och andra?) för smink, kläder och skor - och sa: ”Hon är Nadja”.

Det här bruket med "är" plus namn är släkt med uttryck som ”du är vad du äter”. Tv-programmet som antagligen gjorde att frasen befästes kallades just så och den brittiska förlagan hette "You are what you eat". Så etablerar sig nya språkmönster och fort går det.

I alla fall är man vad man heter, tydligen. Själv "heter" jag det jag heter och "är" är jag andra saker: ibland rätt arg. Eller glad, eller irriterad. Men jag "är" sällan i infinitiv, ni vet det där folk gillar att ägna sig åt:  "barra vaaaara". Det är jag jämt, har jag märkt, alltså "ääär".

Trots en viss filosofisk begränsning, är det nog lite Sartre över sbråkmakaren i alla fall.

Dagar av diss och rödseende

De dagar man (= jag) vill göra det lätt för sig (= mig) och inte reflektera så in i bängen (skogen, bänken, norden, helsike, vassen, fanken – stryk under det som önskas), så är det bara att sätta sig neder och samla rubriker.

Min senaste favorit:
Såg rött mot kungafamiljen efter historiska dissen
Kommentar från ryggmärgen: Va?

Tränarnas dröm: Han är ett fusk
Kommentar från samma ryggmärg: Svårt att förstå även om man läser artikeln.

Nytt band med kraftiga skurar – under kvällen
Kommentar: ”Bandet” är nog ett ”bälte”, regnbälte, eller vad nu väderfolk säger. Tankstrecket är en modern horrör som behandlas ungefär som ”att”: behöver raden fyllas ut trycks ett ”att” eller ett tankstreck in. Räcker raden skiter man i bägge även då de kunde behövas.

Filmen är så äcklig att du vill lämna
Kommentar 1: Det där du-et är (tycker jag) sämre än man-et. Engelskans ”you” motsvarar ofta vårt opersonliga ”man” som i många avseenden funkar mycket bättre: ett ”du” låter felaktigt lite väl intimt!
Kommentar 2: Lämna vad? En äldres associationer kan vandra i riktning mot Povel Ramels ”Får jag lämna dessa plommon, jag mår inte riktigt bra”.

Att ”lämna” används utan objekt tänker jag som väderkvarnsbrottare aldrig gå med på. Man lämnar något eller någon. Punkt slut.
”Sluta”, t ex, kan man göra när man är en SVT-chef som ”får lämna”. Vad är det för jädrans språk? Beroende av om man slutar av egen önskan eller andras (blir sparkad) kan det heta ”får/måste lämna jobbet/arbetet, får gå/går, får sluta/slutar och ett antal svenska varianter ytterligare på denna ständigt använda översättning av leave som inte måste ha ett objekt i engelska!!!

Jag ser rött mot dem som dissar detta faktum!

Repris på vanligt omtugg

Förrgårdagens (det har jag aldrig hört nån gång...) tekopp ledde till nostalgiskt letande på Youtube, så där som det lätt blir nu för tiden. Hasseåtages ”Du är min tekopp”, sjungen av Brita Borg, skrevs på den tid (1960-talet) då man ännu kunde skämta lite med det engelska inflytande som snart skulle tränga in genom märg, ben och hjärnceller samt inte längre gå att skoja om. 

Det har gått ett drygt halvsekel sen låten skrevs och nu befinner vi oss mitt i den ordblås (har bildat ordet med ”lövblås” som inspiration) där institutioner som arbetar med språk inte fort nog kan låta svenskan försvinna med ett svisch! Ett språk måste göra motstånd. Man måste ge barn en chans, vuxna också, dyslektiker, invandrare – hela folket – att lära sig ett språk som inte låter på ett annat vis redan i morgon.

Språklig säkerhet kan skapa visslande blommor 

All slags kommunikation bygger på att man har en ganska så likartad uppsättning regler, verktyg eller vad dagens tolkningsföreträdare säger att det heter just i dag.

Det är knepigt att bestämt hävda att något är rätt och något annat fel, men att sikta mot ett så enhetligt språk som bara går medger också att man ordmässigt kan blomma ut så det visslar om det!
                                                                           

                                   

Språket på catwalken!

För de flesta kommer en dag när ingenting längre är som förut, alla gamla sanningar är slut, alla gamla sånger är vals och inte alls stämmer.*
Låt oss ta språket som exempel. Under min skoltid var det ett jädrans tjat om stavning, grammatik och för den delen även handstil. Det stod mb i uppsatsen när man gjort meningsbyggnadsfel.

Det var då.

Nuförtiden skriver en chefredaktör på en tidskrift som handlar om språk också krönikor i en stor dagstidning. I en av dessa betraktelser tas ordet ”kviss” upp.

Som i många fall börjar det med att ett svenskt ord, ”frågesport”, ersätts av den engelska varianten, ”quiz”. Strax därpå kommer diskussionen om man kanske bör försvenska stavningen till ”kviss”. ”Frågesport” som många kunde stava till och säga är borta

Så här skriver denne krönikör: ”Språk är till stor del något vi gör för att synas eller inte synas.”

Han får nog tala för sig själv, för mig personligen är språk inget jag ”gör”, jag talar eller skriver det, hur märkligt det än må klinga.

I tidskriften denne person basar över stavar man nu frågesport ”kviss”. Och här kommer ett ovanligt långt citat ur den senaste krönikan (i en av landets största tidningar) och där redaktören förklarar användandet av ”kviss”:

Vi gör det för att anpassningen av engelska ord numera går snabbt och inte längre har samma töntighetsstämpel som förr. För en tidning som vill vara i framkant är det därför ett rimligt val.
Om du följer efter och skriver som (namnet på tidskriften) kommer du att vänja dig snabbt. Det är som med modekläder. Först skrattar man, sedan vill man ha dem själv. Ganska snart kommer stavning med q och z kännas både överdrivet svulstig och gammaldags.
Så vem vill du vara? Jag är ett 'kviss'!

Ovanstående har alltså skrivits av en av Sveriges tongivande språkmänniskor.

Jag bara säger det.

Och så tillägger jag: Because we’re worth it.


*Halvsnott ur en slagdänga från 1969 med Anders Fugelstad

Även jag, min Brutus

Detta blir ytterligare en i raden av pudlar, mea culpor och andra dörrmattebeteenden. Förlåt mig, fast jag vet vad jag gör!

Det gäller åter de anomalier jag själv gillar och omfattar. Det känns inte svårt att hoppa på andras användande av engelska uttryck men har full förståelse ens egna ordval, m a o.

Denna mugg är min tekopp

För något år sedan irriterades en kompis av uttrycket ”det är inte min tekopp”. Kompisen ansåg att en svensk lika gärna kunde säga ”det är inte min melodi”, som har samma innebörd, eller ”det är inte min grej” som det oftare heter idag. Själv använder jag tekoppsuttrycket trots att jag vet vilket språk det kommer från. "It's not my cup of tea", säger britten (inte alls lika ofta nordamerikanen).

Brukar försvara mig själv och hela språkhistorien med att vi fungerar normalt. D v s när något tagit god tid på sig att förändras, då är vi med på tåget. Se där ett till av de uttryck som arbetat sig fram långsamt innan det kvalat in i svenskan. Att däremot som större delen av svenska språkvården stå och sparka in främmande ord och uttryck känns som en felaktig värvningsmetod.

Ska återkomma till irritationen över dessa alltför brukarvänliga institutioner. Men först en kopp te!

Sådana som slår och slås

Synkronicitet är ett uttryck som ska ha lanserats av psykiatern m m Jung. Det förklaras som "ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband". Men så avancerat blir det inte här utan det ska handla om ett av alla vanliga och smålustiga sammanträffanden. En del tycker att de är konstiga, andra inte. Det är ju väldigt mycket som inte är sammanträffanden.

Häromdan sa T att det var längesedan han hörde uttrycket ”slagdänga”. Det var det lätt att hålla med om. Hitlåt är (kanske) den senaste benämningen. Schlager har inte riktigt samma innehåll, men vi tar och tittar på den ändå.

Schlager är tyska. Verbet schlagen betyder slå, så det är inget komplicerat med det. Men det roliga i kråksången är att folk sin vana trogen trycker dit ett -s i plural eftersom den mesta utrikiskan här i landet är engelska. Flera sådana låtar heter alltså schlagrar eller –  samma som i singular -– schlager. Det senare rekommenderar senaste SAOL – lyssna noga nu! – "hellre än -s som pluralform". HELLRE än -s, smaka på det! Jag tror det framgått förr att jag finner Akademiens eftergivna hållning besynnerlig och rent av tadelbar! Amengubava!!?

Tillbaka till slagdängan som förr (1700-tal) även användes om ”lata kvinnor som med hugg och slag måste drivas till sitt arbete”. Dänga betyder också slå och blir här substantiv, personen är alltså en ”dänga” som man slår!

Nåväl, dagen efter att T undrat vart ordet slagdänga tagit vägen läste jag en krönika om slagdängan ”Varm korv boogie”.

Och här ska nu städas och lagas mat ty sbråkmakaren är ingen slagdänga!

Hota(n)de vigslar

Det är inte svårt att samla ihop formuleringar som låter kul eller fel. Antalet växer i takt med att vi utsätts för en ökande mängd av information, förstås.

Men det känns ändå som ett rejält och stort nedskräpningshot och det är lätt att identifiera sig med de människor om på eget initiativ går och plockar upp skräp.Oss renhållningsarbetare emellan, här är en rubrik från i somras. Artikeln innehöll dramatik, men knappast rubriken:
Flicka upptäckt på nattåg

Kommentar: Ja, vad allt kan man inte hitta på ett nattåg?

Och här en samlingsrubrik för vad som hänt under natten:
Det hände medan du sov i natt

Kommentar: Det är väl ingen som vet när jag sov! Allvarligt talat är det en tårtapåtårtaformulering – antagligen för att man måste fylla ut rubrikraden. Annars funkar ”Det hände medan du sov” eller ”Det hände i natt” något bättre.

Slutligen en ofrivilligt komisk formulering:
Samkönade vigslar hotade i kyrkovalet

Kommentar: Jodå, det går att förstå när man tagit ut satsdelar, men visst är det i förstone oklart om huruvida dessa vigslar hotas eller hotar?

Krockar och spinnrockar

Den som förstått avsikten med bloggen kan hoppa över de första 6-7 raderna för nu blir det omtjat då nämnda avsikt ännu missförstås. Sbråkmakaren är INTE någon språkpolis. Det är svårt att ta en sån roll när ens eget talspråk låter som hej-kom-och-hjälp och det skrivna går att hitta grodor o dyl i.

Jag är kallad (tja, det är svårt att säga av vem) att lägga märke till de förändringar i modersmålet (-n*) som gör detsamma svårare att använda som kommunikationsmedel. Nu tar jag väl ändå i, tycker läsaren. Till denna/denne säger jag på ren svenska: You just wait…

Rubriksättning var förr en konst som ägnades mycken tid. Och man hade den också, eftersom man inte – som det verkar i dag – skrev rubriken ungefär samtidigt med själva händelsen.

Nu ska följa ett pyttelitet axplock i en värld full av obegripliga, intetsägande eller på annat sätt underliga rubriker som inte förekommit på den tid som var bättre:
Bilar krockade mitt i centrum

Riskerar att spinna utom kontroll

Den rubriken är ett bra exempel på ”här måste vi fylla ut raden med nåt”. Det är i och för sig inte uppseendeväckande knäppt, men centrum betyder ju någots mitt. Alltså krockade bilarna i mitten av mitten. Det är mer roligt än förargelseväckande. Ja, språket, alltså, krockar är sällan kul. Värre är det med
Stora militärövningarna krockar: riskerar att spinna utom kontroll

Engelska uttrycket ”spin out of control” innebär att man förlorar/tappar kontroll över något, eller att samma något ”går överstyr". Just den här rubriken hade behövt en justering, exempelvis skulle ett "och" kunnat stoppas in och ett svenskt uttryck användas: ”Stora militärövningarna krockar och riskerar att gå överstyr".

"Spinna utom kontroll", haha, den bild man kan se för sin inre syn när man kommer från förra seklets mitt är en kvinna
som drabbas av plötsligt raseri där hon sitter vid sin spinnrock.
Fast bildas inte uttrycket med "vara": man "är" utom kontroll?


* med - n, avses plural, modersmålen för på goda, d v s dåliga, grunder, går att misstänka att det gäller många fler språk än svenska.

Och nu blir det andra bullar!

Gårdagens katalan (inlägget, alltså, det är inte brödet som är "fornat"*, som morfar sa) visade sig vara två: dels en limpa i Norrköping, men också ett litet bakverk. Ja, och så – kanske först och främst – en människa från Katalonien. Kakan är en mazarin men med hallonsylt under glasyren. Den är alltså rosa. Mazarinen, däremot, är vit och heter som den gör efter en 1600-talskardinal.

Katalanen blandade jag som barn ihop med ”kalspaderbrödet”, som man ville tro att det hette. Men si karlsbaderbullar och dito längder var inte mat- utan kaffebröd samt uppkallade efter det tyska namnet på den tjeckiska kurorten Karlovy Vary – Karlsbad. Vattnet där var gult och gav brödet den färg som man sen försökt efterapa med hjälp av extra äggula, såvitt man kan läsa sig till.

Alla dessa bröd och bakverk är inte lätta att ha koll på. Ser man en pariserbulle på ett tyskt kondis och vill köpa den så undrar expediten om man menar en ”berliner”. Det verkar vara så här: i pariserbullen är det vaniljkräm – och kanske den bara heter så i Sverige - i berlinern vanligen röd sylt. Dessutom är berliner-bullen känd för nåt John F Kennedy sa 1963 och som egentligen inte var så roligt som folk tycks tro.

En annan bakverkshistoria är den om budapestrullen som förmodligen inte har nåt alls med Budapest att göra. Den lär ha skapats av en konditor i Vetlanda. Möjligen har den några likheter med esterházytårtan, uppkallad efter en ungersk 1800-talsprins, men denna tårta ser även lite ut som den berömda radiokakakan från 1900-talets mitt.

Och så finns förstås parisare och hamburgare men här sätts punkt innan bloggen drar in i det mat- och bakträsk som redan är stort nog!


* Han avsåg helt enkelt gårdagens bröd, d v s gammalt sådant. Man kanske törs våga sig på att gissa att det är samma ord som i forntid och fornlämningar o dyl.

Vårt dagliga bröd av alla sorter

Det ekar ibland från 50-talet. Häromdan hörde jag min mor säga: ”Äh, köp en katalan också när du går och handlar.” Hon dog för 15 år sen, men lugn, det är bara ett helt vanligt hörselminne, jag hör inte i syne. Så  heter det förstås inte, men vet man vad "se i syne" är så lär inte den nöten vara svårknäckt.

Katalan? Man kastar sig över det lexikon som inte fanns på just dessa katalaners tid (Wikipedia) och blir genast brödhörd. Katalan var en limpa som kallades så i Östergötland, främst Norrköping (sbråkmakarens hemstad), under mitten av 1900-talet. Förklaringarna till namnet är många och antagligen blir aldrig sista ordet sagt beträffande dem. Historien lär gäcka den som försöker få full klarhet.

Ett annat bröd man kan intressera sig för är pain riche. Det tycks endast vara svenskar som kallar baguetter för pain riche. Det uttalas inte pejn ritsch eftersom orden i grunden är franska* och inte från vårt vanligaste (p)åverkansspråk. Denna blogg ska inte hålla på och citera Wikipedia stup i kvarten, men det går inte att undgå när W kallar den svenska benämningen på brödet "pseudogallicistisk".
                                            🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖🥖

När man är inne och botaniserar bland pseudogallicismerna stöter man också på "glace au four" som inte fransmännen heller lär säga. De kallar efterrätten "omelette Norvegienne" , norsk omelett. Aldrig får man vara riktigt glad.


* På tal om franska så är även det ett bröd, långfranska - eller småfranska. En gång på 70-talet satt jag på en buss med ett gäng tonårsgrabbar bakom mig. Några av dem hade varit på skolresa och sa till övriga kompisar: "Ni skulle ha sett va snygga franskerna va!" Nu blir det inte bättre av att en kvinna från Frankrike på svenska heter fransyska. Men det är inte klart än: på Wikipedia sägs fransyska, förutom en bit kött, vara "femininform av fransman". Stackars formfranskerna.
                                                  ♀♀♀♀♀♀♀♀♀♀♀♀♀♀♀♀♀♀

Att ha och inte ha*

Gympaledare ropar rätt roliga saker ibland. Eller åtminstone sådana som får en att fundera medan man står och flaxar med armar och ben.

”Ni har det!”, skrek ledaren och genast går den hjärna (min) igång som blivit lite av en hackig tidsmaskin och börjar sjunga ”She’s got it, yeah baby she’s got it” (Låten heter egentligen Venus och sjöngs av den nederländska gruppen Shocking Blue 1969).

"Hon har det". Knepig mening.

Under lång tid (kanske även ännu) betydde ”han har DET”, med betonat ”det”, att han har ”det där lilla extra”. Det säger i och för sig inte mycket mer än ”det”, men antagligen förstår folk över 45-50 vad man säger.

Gympaledaren betonade inte ”det” utan ”har”.  Medan även armar och ben skulle koordineras, tänkte jag: "Aha, ledaren menar ni KAN det och hon avser rörelserna."

Den som utbrister ”jag HAR det” menar i själva verket ”heureka!” – d v s ”nu jädraremej kom jag på vad Montesquieu hette i förnamn”, t ex. Det där var verkligen bara för att exemplifiera, jag hade faktiskt ingen aning om att han döptes till Charles-Louis de Secondat Montesquieu.

Han nämns ofta i samband med sin klimatlära: en teori om hur klimatet inverkar på samhällslivet. Det har svängt nu på senare tid när det är samhällslivet som inverkar på klimatet.



*Ingen kan lägga rabarber på så enkla ord och anse sig äga uttrycket. Men i ärlighetens namn: så  lyder titeln på en Hemingway-roman, To Have and Have Not, från 1937.

Språkhistoria tar tid på sig!

Man yttrar emellanåt sådant man inte förstår helt. Nyligen fanns anledning för sbråkmakaren att säga ”man ska inte kasta ut barnet med badvattnet”.

Det är rätt kul med den typen av uttryck: man förstår alla ord som ingår. Och det är heller inga problem med att använda meningen – som enligt SAOB betyder ”förkasta det goda med det dåliga” –i rätt sammanhang.

Men vad själva barnet – och badvattnet – egentligen har med saken att göra besvarar inte en hastig sökning på nätet eller gamla böcker av papper som står och dammar ner ens hem.

”Throw the baby out with the bathwater” – meningen är ordagrant densamma på engelska. Men detta är ingen modern, för vår tid typisk och direktöversatt, fras. Den tycks från början ha kommit från tyskt språkområde (das Kind mit dem Bade ausschütten) och påstås gå att härleda till en bok från 1500-talet.

Så här flaxar ord, uttryck, språkljud och grammatik runt i språkhistorien. Det är självklart. 

Vad som inte är självklart är att hänvisa till ett väldigt långsamt förlopp för att legitimera slapp språkhantering. Man kan inte skapa historia innan den timat, så att säga.

                                        🛁👶🛁🛁👶🛁🛁👶🛁🛁👶🛁🛁👶🛁

När man vet vad som ska komma 4: kroppskultur

I början av 90-talet, tror jag visst att det var, började de kulturella upplevelserna få brutalkroppsliga beskrivningar.

Recensenter skrev allt oftare och framgent beskriva böcker, konserter eller konstupplevelser som ”tar, hugger” eller ”griper tag”. De ”berör” och ”biter sig fast” (fästing, tänker jag), de ”skaver, bränner till” och ”bränns”.

Rena slagsmålshistorier eller bränder av en kulturupplevelse! Det är klart att man inte kan – ijängkligen (som delar av kulturarbetarkåren säger) – anklaga folk för vad de uppenbarligen känner. Eller tror sig beskriva med ovanliga ord.

Men det går ju ändå att ställa frågan om inte de här och liknande uttryck gör en anmälan eller recension mindre intressant. Jag hänvisar till Merete Mazzarella som (mitt inlägg 8 sept) befarar att ett alltför klichéartat språk tunnar ut innehållet.

Häromdan läste jag dock i en musikrecension: ”det bränns inte” och insåg att den formuleringen ännu inte får mig att vilja gäspa. ”Det bränns” kan ju vara något som bränner huden, men genom en gammal lek, ”gömma nyckel”, får ”det bränns” en ytterligare dimension.

Men exakt likadant tänker knappast alla – så se hur individuell varje upplevelse av några enstaka ord är! Det kan vara bra att veta.

Griper tag och bränns

När man vet vad som ska komma 3: Han leker med oss

Och här kommer mitt första minne från det språk som skulle dominera och förtråkiga kriminalgenren. Det var den amerikanska serien Profiler (föredömligt kort med bara fyra säsonger) som satte mördarsnackribban för undertecknad. Numera blir det svårt att hänga med i liknande seriers handling eftersom de meningar som sägs under jakten på gärningspersonen tråkar ihjäl mig.

”Han (alt mördaren, som numera och allt oftare är kvinna) driver/leker med oss”, säger kriminalaren.

"Mördaren vill visa att hon/han ligger steget före”, fortsätter kriminalaren.

”Mördaren vill visa hur skicklig han/hon är”, tjatar kriminalaren vidare.

Förutom de här obligatoriska meningarna lattjar illdådaren påfallande ofta med allsköns pusselbitar, bibelallusioner, dåd som följer handlingen i en gammal barnvisa o dyl. Visexemplet dök upp i ett avsnitt av Miss Marple och det betyder väl i och för sig att den här mördartågordningen funnits långt innan sbråkmakaren upptäckte eländet.

Agatha Christie skrev  "A Pocket Full of Rye" 1953. Inte konstigt att man är trött på mördarnas förutsägbara katt- och råttalek. Hur länge har man varit utsatt för de här barnsliga mördarna? Sen Gutenberg? Eller tidigare? För det fanns väl i hjärnan innan det kom i tryck...

         👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮🚔🚔🚔🚔🚔🚔🚔🚔🚔🚔🚔🚔

När man vet vad som ska komma 2: Köra på

Ett antal av mina minnen är sådana som (i min värld) markerat en ny tid. Bland dessa finns den första person jag hörde tala i mobiltelefon ute bland folk, det var på ett tåg. Han gjorde det som sen blev vanligt: talade högre än normalt. Bl a nästan skrek han ”vi åker på Tyskland och Frankrike". Det där på-et spökade för mig och återkom senare i lufttrafik som visade sig "flyga på Asien" och andra ställen. Jag brukar "åka i, till" eller "genom" länder och världsdelar. "Flyger" gör jag "till", kanske "genom" moln samt - i värsta fall - "genom" oväder.

Förresten minns jag även den som första gången ”körde” på nåt. Ja, inte körde på, med betoning på ”på” utan med betoning på ö-et i ”köra/körde”. Det var vid en glasskiosk i Norrköping för 35-40 år sen. ”Jag kör på jordgubb och vanilj”, sa kunden, när expediten frågade vilka sorter som önskades.

”Kör på jordgubb och vanilj”? Det är att ta i att säga att jag var uppbragt, men MYCKET förvånad.

När jag googlar uttrycket på engelska "go for" är första exempel som dyker upp ”I’ll go for the steak”. Frasen är alltså hämtad från en situation som liknar glasskioskditon.

Frågan är i så fall varför vi ”kör” på biffen och inte ”går” på den. Men det lät väl ännu konstigare på den tiden. Vi är dock många som inte ens i dag "kör på" vare sig jordgubb, vanilj eller biff utan säger vårt säkert urgamla: ”Jag tar jordgubb och vanilj”. Vi kan också säga ”jag ska be att få…” och säkert fler andra saker.

Själv kommer jag förhoppningsvis aldrig att köra på – eller köra på – nånting alls.

När man vet vad som ska komma 1: Hur känns det?

Merete Mazzarella, finlandssvensk litteraturprofessor och författare, har i tal och skrift diskuterat det nya formaliserade och banalisera(n)de språket i, exempelvis, nyhetsrapportering.

Kom att tänka på henne av förra inläggets man som satt på tåget och ”tänkte utifrån ett helhetsperspektiv”. Det gör jag också, men jag skulle inte uttrycka det så, eftersom det är bra att undvika klyschor. Jo, klart man faller i fällan ibland. Kanske har inte heller andra samma åsikt om vad som är en klyscha.

Men tillbaka till M M. Hon kallar rapporteringen kring vår tids katastrofer ”förströdd”. Så blir den genom den nya retorik som har ett färdigt förråd med uttryck. Hon nämner ”brutalt våld, tragisk händelse, hela världen (alt Sverige, Finland etc) sörjer”.

Så nämner hon den fråga man önskar att man sluppe för alltid: ”Hur känns det?”Själv har jag hört chockade människor svara på denna uppenbart okänsliga fråga, men svaret räcker sällan för journalisten som upprepar den med eftertryck: Jamen hur KÄNNS det?”

M M förordar det självklara: skala av språket, ta bort förstärkningsord etc. Eller som många säger: ”Less is more”. Alltså: ”mindre är mer” – titta, det gick att säga på svenska också!

Man kan göra ett experiment: Nästa gång man ser något som är skitsnyggt eller låter bra kan man hindra sitt ”Oooo, så OERHÖRT vackert!” Om det verkligen är ens åsikt och man säger: ”Så vackert!” så låter som om man verkligen tycker det man säger.

Att något är vackert.

En tjuvlyssnares blandgnäll

Först ska jag klaga på den jättetråkiga ganska nya svenskan som är ingenting fast med många bokstäver. Och sen det vanliga om engelsk(p)åverkan.

Den som gör en resa har mycket runtomkring att lyssna på. Folk delar gärna med sig av göranden och låtanden med kraftfulla stämmor. Förr sänkte man rösten när man talade på ett tåg. Den här gången tjuvlyssnade jag på ett telefonsamtal. Ja, det är som sagt inte svårt.

I bloggen citeras sällan privatpersoner ute i tillvaron. Den här mannen kan inte identifieras, ty med ett sådant språk försvinner han i mängden. Uppenbart i ett s k jobbsamtal försäkrade han personen i andra änden: ”Jag tänker utifrån ett helhetsperspektiv”. Dessutom lovade han att det skulle bli möjligt ”att kunna knyta ihop säcken” och så gavs kunden – eller vad det nu var – ”huvudprioritet”.

Så långt fick det räcka med luftlallande och jag öppnade tågets tidskrift, den som ligger vid alla säten.

Där läste jag om en ny metod för att knuffa folk i rätt riktning vad gäller att leva och resa ”hållbart”. Vällovligt i sig, metoden heter ”nudging”. Artikeln förtäljer att ordet kommer från engelska ”nudge” som betyder ”knuff”. Jag letar i G T (Google Translate, inte Gamla Testamentet) och finner det lettiska ”dunka” som betyder samma sak men låter lite mer kraftfullt, varför inte ta det?

En representant för organisationen A Win Win World berättar om det här svenska projektet, ”Nudging Sweden”. Bland förslagen på hur man skapar ”nudgen” (d v s ”knuffen” på vårt tråkiga språk), finns möjligheten att ägna sig åt "gamification". Det ordet måste likaså förklaras och betyder ”att låta icke-spelsammanhang inspireras av spel för att öka engagemang och intresse”. På samma sätt som det engelska ordet bildas på "game" skulle man t ex kunna säga "spelifikation"  eller "spelifiering". Det vore en nudge i rätt direction även om sbråkmakarens engagemang svårligen skulle öka genom spelifiering - vad saken än gällde.

Kom, alla goda språkgudar: rädda oss medan tid är!

Plantor vepta i taris

På radion sa en professor, antagligen i botanik, följande (det handlade om ett experiment med växter): ”Vi huserar många plantor här och vi har växt dem själva”.

Det betyder ”vi hyser många växter (eller plantor, men jag tror att han menade växter) här och vi har själva odlat dem”.

”Hyser” och ”huserar” har börjat användas synonymt (ack!). I ”vi har växt dem själva” är ordföljdsfelet förståeligt i talat språk. Men ”att växa något” – tja, där har en gräns passerats! Om han haft ett annat modersmål (särskilt engelska) är felet rimligt. Men han var svensk, och han var professor.

Med intresse och förvåning läser jag ibland texter om/av språkvetare som anser att det engelska inflytandet inte utgör ett hot mot svenskan. Språkets struktur sägs stå pall för trycket.

Hm och nja. Det är nåt mer som händer i sammanhanget. Språket är bärare av mer än sin struktur. Harry Martinson är lite inne på det i Aniara och skriver: ”min dejd är gander och min fejd är rondel/och vept i taris, gland i deld och yondel”.

Strukturen är svensk, men tolkningen blir ändå lite problematisk och/eller mycket individuell.

En planta som förutom att vara gland i deld och yondel dessutom är vept i taris. Sbråkmakaren har växt den själv

Vad har min mamma med det här att göra?

En gång sa jag något spydigt åt en ungdom som kastade glåpord efter mig och min cykel. Han svarade med ett hotfullt tonfall det mycket märkliga: "Din mamma!"

Hade han inte låtit småfarlig hade jag stannat och frågat hur han kunde känna henne. Om inte annat hade jag påpekat att meningen låtit en smula rumphuggen.

Jodå. naturligtvis vet jag ungefär vad det är frågan om. Jag vänder mig till nätoraklet Wikipedia (lita aldrig helt på det dock!) och där står:

"Modersförolämpningar, det vill säga förolämpningar mot den tilltalades mor (I texten på Wikipedia följer här sexualord ihop med "min mamma", min överraskning saknar gränser, min anm) är vanliga i de flesta kulturer. De ingår inte i traditionellt svenskt språkbruk, men har på senare år fått ett visst fäste i svenskan via influenser från andra kulturer."

Även Shakespeare har använt dem, påpekas också, och bl a detta faktum gör dem säkert rumsrena.

Men i min enkla bakgrund hörde jag aldrig någonsin nåt åt hållet, under flera decennier lyste uttrycket med sin frånvaro, så det där med att det inte ingår i traditionellt språkbruk är lätt att hålla med om. Hoppas att man ger fan inte bara i min morsa utan i alla andras morsor fortsättningsvis.

Det här är långt från färdigtröskat. Lita på det. Din pappa, William Shakespeare!!!!

Usch, vilket fult hat!

”Det är inte så att jag hatar deras tarmar.”

Exakt så sa en författare i radion. Plötsligt upprymd över att inte ens kunna förstå den typen av hat gick jag igenom ännu mer jag inte hatar med personer jag inte gillar. Jag är aldrig arg på deras tår, nyckelben, njurar – ja, en uppmärksam läsare kan fylla på här.

Ett amerikanskt uttryck lyder ”hate someone’s guts”. Det betyder "avsky/ hata/ förakta någon"– starka grejer.

Översatt till svenska blir detta ordagrant ”hata någons tarmar”.

Uttrycket i sig och på engelska är inget konstigt. Det dräller av lattjo jox i vartenda ett av jordens språk, sådant som inte går att översätta direkt till ett annat.

”Opp och hoppa, sjusovare!” förstår en (nja, mången) svensk. Men det går knappast att översätta till engelska med ”up and jump, sevensleeper!             💤💤💤💤💤💤💤

Principen är enkel, den att man får språket med modersmjölken, så att säga. Under livets gång utsätts man sen för diverse ord och uttryck som betyder något för en själv och dem man delar språk med. Avsikten är att man ska förstå varann. Det är få av oss svenskar som kan engelska (eller hindi etc) så till den grad att vi förstår varje idiomatiskt uttryck som översätts rakt av (som nutidssvensken säger). Meningen "ni sätter inte det här på mig" var översatt (i tv) från "you don’t pin this on me" som antagligen betyder "ni kan inte sätta dit mig/skylla på mig för detta".


Eftersom den här typen av översättningar ökar - med en kliché - lavinartat, så blir det mycket gissande framöver.

Auktoritärt präglad revolutionär

Google ber visserligen om hjälp – liksom Wikipedia. De låter användarna ("brukarna", som svensken säger i alla sammanhang) vara med och skriva innehållet på sina översättarsidor och i nätencyklopedier. Men hur bra blir detta, egentligen? Beträffande all världens språk ska de som talar dem skriva in förbättringar, synonymer, kanske mer korrekta varianter av vad som redan står där. I samma riktning jobbar Svenska Akademien: även hos den bestämmer "brukarna" språket. Så har det inte alltid varit. Det är som att låta barn ha hand om all sin uppfostran från början.

Och även om det finns moderatorer som kollar vad folk skriver, låter förfarandet ändå lite skakigt. Då har ju moderatorerna den roll som förr specialister hade, så varför denna omväg?

Jag inser att dessa tankar driver mig rakt in i en strikt auktoritär och konservativ hållning. Men än så länge finner jag ingen annan. Och om vem som helst får säga vad som helst och hur som helst överallt, så ska jag det mä. Åtminstone i den här bloggen.

Se den som en konservativ revolution. Eller hur det nu blir, jag har inte utbildning för att förstå hur mina tankar går.



PS Så här skriver Wikipedia: "Enligt en beräkning från 2006, hade 56 större revolutioner inträffat i världen under de senaste 400 åren, revolutioner vilka gällt politiskt styrelseskick eller ekonomiskt system. 46 av dem ägde rum under 1900-talet. Av dessa var fem liberala, 33 socialistiska och åtta anarkistiska." Sbråkbloggen ska bli nummer 57, sanna mina ord. Och denna gång blir det en global språkrevolution.

Han ger mycket drinkar

Se föregående och kommande inlägg mindre som språkgnöl än som att jag tipsar om hur den alternativa svenskan går att känna igen. Samt förhindra!

På tal om tipsa, i ett engelskspråkigt program sa någon: ”He was a good tipper”. Översättarens tolkning var ”han tipsade bra”. Engelska "tips" heter dricks på svenska, "tip" är verbet och "a good tipper" är någon som ger generöst med dricks. Och Googles översättningstjänst som många sätter sin tillit till, föreslår för ”he is a good tipper” det intressanta ”han är en bra tippvagn”.

I radion säger reportern i en nyhetssändning: ”Nu säger politikern att nog är nog”.

(Här måste jag göra en vredespaus.)

Det finns ett engelskt uttryck som lyder ”enough is enough. I åratal har svenskar sagt: ”Nu får det räcka! Nu får det vara nog!” Och fler andra individuellt utformade varianter.

I en blogg formulerade sig en skribent som tröttnat på något så här: ”Basta! Nog är nog, enough is enough!" Heder åt den personen som kände att det behövdes mer än enbart en översättning. Basta är italienska och betyder "nu får det vara nog". Det är rejält etablerat i det svenska språket och har funnits här sen 1700-talets början!

Mer av onlineöversättande: Skriver man in den svenska frasen ”nu får det vara bra” och ber Google översätta., svarar  tjänsten (som visserligen är gratis men det hjälper knappast): "Now it may be good". En till, man kan inte sluta när man börjat:"Han gav mycket dricks" föreslås betyda "he gave a lot of drink".

Utländska drickspengar som lämnats kvar av en verkligt bra tippvagn

Bevara artrikedomen!

Nu det vanliga tjatet: Tänk om folk kunde ge fanken i att översätta ord och uttryck från engelska och tvångsknöka in i svenska! Så fort nåt låter skithäftigt och är yttrat av ett självsäkert varumärke till människa borde varje ansvarstagande medborgare försöka leta efter vad det heter på engelska.

Sen väljer man en översättning som låter som svenska. På så vis värnar man inte bara svenska utan världens alla språk. Även engelska som kommer att få vara ifred för alla som går och vrider och vänder på hemsnickrad skit i sitt respektive modersmål och ger den tillbaka till engelskspråkiga under namnet ”engelska”.

Den som läser in någon svensk hypernationalism i denna blogg läser m a o fel!

Nu kommer ett säkert redan använt exempel, men minns att repetitio est mater studiorum - repetition är all kunskaps moder.

Känd kulturpersonlighet i radio: ”Jag vill inte gå dit”. Personen avsåg inte en plats, utan hade bort säga: ”jag vill inte prata om det/ gräva i det/ diskutera detta”, m fl otaliga varianter.

På engelska kan man – om man vill undvika en fortsatt diskussion – säga ”I don’t want to go there”.
I en svenska tidning citerades Hillary Clinton efter en debatt med den man som skulle bli USA:s president:
När han började ifrågasätta vad jag gjort under mina 30 år som politiker tänkte jag bara ’Donald, du vill inte gå dit'.

Det är ju själva bövelen. Hur ska folk kunna förstå vad som står i svenska texter?