Detta ”jag är” plus något man identifierar sig med verkar smittsamt. Ursprunget kan man gissa.
Det känns dock svårt att ”vara” Charlie Hebdo, liksom för all del även Stockholm, Berlin eller Nice. Jag ”är” inte heller frågesport utan mest en halvgammal tant (kvinna, dam, kärring, människa - ta det som känns minst stötande, för guds skull).
Och nu en annan är-favorit som behandlats i bloggen tidigare: istället för ”heter” hör/ser man ”jag är”, ett vanligt sätt att presentera sig på engelska: "I am Anne".
Jag är Shirley Clamp (reklam)
Jag är Ingrid (film om I Bergman)
Jag är Zlatan (bok om Z Ibrahimovic)
En tonårsflicka pekade på sin Ipad och en youtubeförebild - en annan tonårsflicka som tjänar en massa pengar på att intressera ungdomar (och andra?) för smink, kläder och skor - och sa: ”Hon är Nadja”.
Det här bruket med "är" plus namn är släkt med uttryck som ”du är vad du äter”. Tv-programmet som antagligen gjorde att frasen befästes kallades just så och den brittiska förlagan hette "You are what you eat". Så etablerar sig nya språkmönster och fort går det.
I alla fall är man vad man heter, tydligen. Själv "heter" jag det jag heter och "är" är jag andra saker: ibland rätt arg. Eller glad, eller irriterad. Men jag "är" sällan i infinitiv, ni vet det där folk gillar att ägna sig åt: "barra vaaaara". Det är jag jämt, har jag märkt, alltså "ääär".
Trots en viss filosofisk begränsning, är det nog lite Sartre över sbråkmakaren i alla fall.
