Låt oss ta språket som exempel. Under min skoltid var det ett jädrans tjat om stavning, grammatik och för den delen även handstil. Det stod mb i uppsatsen när man gjort meningsbyggnadsfel.
Det var då.
Nuförtiden skriver en chefredaktör på en tidskrift som handlar om språk också krönikor i en stor dagstidning. I en av dessa betraktelser tas ordet ”kviss” upp.
Som i många fall börjar det med att ett svenskt ord, ”frågesport”, ersätts av den engelska varianten, ”quiz”. Strax därpå kommer diskussionen om man kanske bör försvenska stavningen till ”kviss”. ”Frågesport” som många kunde stava till och säga är borta
Så här skriver denne krönikör: ”Språk är till stor del något vi gör för att synas eller inte synas.”
Han får nog tala för sig själv, för mig personligen är språk inget jag ”gör”, jag talar eller skriver det, hur märkligt det än må klinga.
I tidskriften denne person basar över stavar man nu frågesport ”kviss”. Och här kommer ett ovanligt långt citat ur den senaste krönikan (i en av landets största tidningar) och där redaktören förklarar användandet av ”kviss”:
Vi gör det för att anpassningen av engelska ord numera går snabbt och inte längre har samma töntighetsstämpel som förr. För en tidning som vill vara i framkant är det därför ett rimligt val.
Om du följer efter och skriver som (namnet på tidskriften) kommer du att vänja dig snabbt. Det är som med modekläder. Först skrattar man, sedan vill man ha dem själv. Ganska snart kommer stavning med q och z kännas både överdrivet svulstig och gammaldags.
Så vem vill du vara? Jag är ett 'kviss'!
Ovanstående har alltså skrivits av en av Sveriges tongivande språkmänniskor.
Jag bara säger det.
Och så tillägger jag: Because we’re worth it.
*Halvsnott ur en slagdänga från 1969 med Anders Fugelstad
*Halvsnott ur en slagdänga från 1969 med Anders Fugelstad
