Den som gör en resa har mycket runtomkring att lyssna på. Folk delar gärna med sig av göranden och låtanden med kraftfulla stämmor. Förr sänkte man rösten när man talade på ett tåg. Den här gången tjuvlyssnade jag på ett telefonsamtal. Ja, det är som sagt inte svårt.
I bloggen citeras sällan privatpersoner ute i tillvaron. Den här mannen kan inte identifieras, ty med ett sådant språk försvinner han i mängden. Uppenbart i ett s k jobbsamtal försäkrade han personen i andra änden: ”Jag tänker utifrån ett helhetsperspektiv”. Dessutom lovade han att det skulle bli möjligt ”att kunna knyta ihop säcken” och så gavs kunden – eller vad det nu var – ”huvudprioritet”.
Så långt fick det räcka med luftlallande och jag öppnade tågets tidskrift, den som ligger vid alla säten.
Där läste jag om en ny metod för att knuffa folk i rätt riktning vad gäller att leva och resa ”hållbart”. Vällovligt i sig, metoden heter ”nudging”. Artikeln förtäljer att ordet kommer från engelska ”nudge” som betyder ”knuff”. Jag letar i G T (Google Translate, inte Gamla Testamentet) och finner det lettiska ”dunka” som betyder samma sak men låter lite mer kraftfullt, varför inte ta det?
En representant för organisationen A Win Win World berättar om det här svenska projektet, ”Nudging Sweden”. Bland förslagen på hur man skapar ”nudgen” (d v s ”knuffen” på vårt tråkiga språk), finns möjligheten att ägna sig åt "gamification". Det ordet måste likaså förklaras och betyder ”att låta icke-spelsammanhang inspireras av spel för att öka engagemang och intresse”. På samma sätt som det engelska ordet bildas på "game" skulle man t ex kunna säga "spelifikation" eller "spelifiering". Det vore en nudge i rätt direction även om sbråkmakarens engagemang svårligen skulle öka genom spelifiering - vad saken än gällde.
Kom, alla goda språkgudar: rädda oss medan tid är!
