Merete Mazzarella, finlandssvensk litteraturprofessor och författare, har i tal och skrift diskuterat det nya formaliserade och banalisera(n)de språket i, exempelvis, nyhetsrapportering.
Kom att tänka på henne av förra inläggets man som satt på tåget och ”tänkte utifrån ett helhetsperspektiv”. Det gör jag också, men jag skulle inte uttrycka det så, eftersom det är bra att undvika klyschor. Jo, klart man faller i fällan ibland. Kanske har inte heller andra samma åsikt om vad som är en klyscha.
Men tillbaka till M M. Hon kallar rapporteringen kring vår tids katastrofer ”förströdd”. Så blir den genom den nya retorik som har ett färdigt förråd med uttryck. Hon nämner ”brutalt våld, tragisk händelse, hela världen (alt Sverige, Finland etc) sörjer”.
Så nämner hon den fråga man önskar att man sluppe för alltid: ”Hur känns det?”Själv har jag hört chockade människor svara på denna uppenbart okänsliga fråga, men svaret räcker sällan för journalisten som upprepar den med eftertryck: Jamen hur KÄNNS det?”
M M förordar det självklara: skala av språket, ta bort förstärkningsord etc. Eller som många säger: ”Less is more”. Alltså: ”mindre är mer” – titta, det gick att säga på svenska också!
Man kan göra ett experiment: Nästa gång man ser något som är skitsnyggt eller låter bra kan man hindra sitt ”Oooo, så OERHÖRT vackert!” Om det verkligen är ens åsikt och man säger: ”Så vackert!” så låter som om man verkligen tycker det man säger.
Att något är vackert.
