Ett antal av mina minnen är sådana som (i min värld) markerat en ny tid. Bland dessa finns den första person jag hörde tala i mobiltelefon ute bland folk, det var på ett tåg. Han gjorde det som sen blev vanligt: talade högre än normalt. Bl a nästan skrek han ”vi åker på Tyskland och Frankrike". Det där på-et spökade för mig och återkom senare i lufttrafik som visade sig "flyga på Asien" och andra ställen. Jag brukar "åka i, till" eller "genom" länder och världsdelar. "Flyger" gör jag "till", kanske "genom" moln samt - i värsta fall - "genom" oväder.
Förresten minns jag även den som första gången ”körde” på nåt. Ja, inte körde på, med betoning på ”på” utan med betoning på ö-et i ”köra/körde”. Det var vid en glasskiosk i Norrköping för 35-40 år sen. ”Jag kör på jordgubb och vanilj”, sa kunden, när expediten frågade vilka sorter som önskades.
”Kör på jordgubb och vanilj”? Det är att ta i att säga att jag var uppbragt, men MYCKET förvånad.
När jag googlar uttrycket på engelska "go for" är första exempel som dyker upp ”I’ll go for the steak”. Frasen är alltså hämtad från en situation som liknar glasskioskditon.
Frågan är i så fall varför vi ”kör” på biffen och inte ”går” på den. Men det lät väl ännu konstigare på den tiden. Vi är dock många som inte ens i dag "kör på" vare sig jordgubb, vanilj eller biff utan säger vårt säkert urgamla: ”Jag tar jordgubb och vanilj”. Vi kan också säga ”jag ska be att få…” och säkert fler andra saker.
Själv kommer jag förhoppningsvis aldrig att köra på – eller köra på – nånting alls.
