Säga vad man vill om britter, men visst överraskar de en ofta

Informanten OR hänvisar till artiklar om vissa förehavanden i Storbritannien. Inför EU-utträdet har man låtit prägla ett minnesmynt i valören 50 pence. Där står graverat “Peace, prosperity and friendship with all nations.”

Detta satte fart på förespråkarna för det s k Oxfordkommat som är något så, i alla fall för oss, ovanligt som ett kommatecken före konjunktioner som ”och” eller ”eller”. De som upprörs anser alltså att det borde stå “Peace, prosperity, and friendship …”

Den här diskussionen har kommit och gått under åren och i vissa varianter av engelska, såsom den amerikanska, är bruket av det här kommatecknet mer eller mindre obligatoriskt

Det är säkert inte många svenskar som skulle drömma om att trycka dit ett komma före och-et i just den nämnda formuleringen. Däremot finns det anledning att sätta ut kommatecken före "och" enligt nedanstående stycke som jag snott ur SvD från 2004, en tid då man ännu kunde läsa i tidningar om sådant som kommatering. Texten kommer ur en krönika av Siv Strömquist, språkvetare av en numera sällsynt hängiven sort:

Man skall inte sätta ut komma före ett och som samordnar satser med gemensam satsdel (blåmesar gillar solrosfrön och älskar jordnötter). Men, om ordet samordnar fullständiga satser (solrosfrön passar nötväckor, och blåmesar tycks också gilla dem), skall det enligt reglerna vara ett  kommatecken före och – för att förhindra felläsning. Utan kommatecken före detta och läser man automatiskt ihop nötväckor och blåmesar, och så får man börja om.

Raka rör och rediga regler. Och för att återgå till Brexit-myntet: Även om Oxfordkomma-fansen verkar märkliga har de ändå starkare känslor för ett komma än vad som går att uppbringa i det här j-a landet!

Vid en viss ålder blir ens erfarenhet per automatik löjlig

Det känslosamma utbrottet igår, varifrån kom det? Jo, som så ofta var det resultatet av en plötslig insikt. D v s, det är samma insikt som dyker upp med ojämna mellanrum, men ändå känns ny varje gång.

Undertecknad är inte frustrerad över förändringar i största allmänhet, så där som folk tror när äldre (jag i det här fallet) kritiserar samtiden. Det är intressant att höra hur självsäkert yngre kommenterar dem som faktiskt har ett längre perspektiv, om än bakåt, och därmed större erfarenhet. Åtminstone har de levt sina liv under andra ”regimer”, förutsättningar och underhållningskulturer. (Det här vet jag eftersom jag en gång hörde till de tvärsäkra yngre.)

Det var i en språkdiskussion – om hur det amerikanska sättet att tala påverkat text och tal i svensk vardag från morgon till kväll – som några medelålders (unga, i mina ögon) sa: ”Du måste hänga med, vettö!”

Nej, det är nog inte alls nödvändigt. Omkring mig ser jag tillräckligt många människor som ”hänger med”. De har tillsammans lyckats förändra den svenska språkbilden så att det blir svårare och svårare att förstå tidningstexter och böcker samt tal i radio och tv.

Den allmänna ”hänga-med-tendensen” har gjort så att var och en i den gränslösa frihetens namn börjat skräddarsy sitt eget språk. Och det kan förstås inte förbjudas, men om man gör anspråk på att bli förstådd får man anpassa sig på andra sätt än bara ”hänga med”. Vettö.

En liten och stillsam betraktelse över de nutida sakernas tillstånd

Vill jag nåt med att sitta här och skriva? Påverka någon, t ex? Njae, jämfört med andra eldsjälar är jag nog mer ute efter den terapeutiska verkan som sysslan ”skriva av sig” har.

Men visst hyser man förståelse för Don Quijote som slogs mot väderkvarnar. Eller pojken (i en saga) som skulle få prinsessan och kanske någon del av kungariket om han under mycket kort tid tömde en sjö med hjälp av en sil.

Ett radioprogram ledde in tankarna på omöjliga uppdrag: det handlade om entusiaster som arbetar med att restaurera jordens ekosystem. Tipsen var av arten ”skaffa ett humlehotell” för trädgården eller balkongen. På andra ställen har jag läst om hur man kan ställa ut vatten åt törstiga bin, humlor och andra viktiga insekter. Man tar en låg skål och fyller med stenar eller spelkulor så att insekterna inte drunknar.

Insatser för miljön, det må gälla naturen eller språket, kommer inte att väcka beundran hos större delen av omgivningen, men det kan inte hjälpas: man måste hoppas att pojken tömmer sjön och att prinsessan var värd jobbet. Och man måste hoppas att insektshotellen kommer att vara till gagn för gästerna samt att de inte drunknar i dryckeskärlen.

Detta milda och nästan sentimentala inlägg ska slutligen krönas av ett citat från Albert Schweizer, som fick Nobels fredspris 1952:

Exemplet är inte ett av sätten att påverka andra; det är det enda.

När man blir vackert sjungen för, så är det Mammon som trallar

Diskussionen i radion handlade om integritet, hur medier ska skriva om människor som, i detta fall, råkat illa ut. En medieperson beskrev då den tonalitet man värnar om.

Och här sitter man för miljonte gången med kaffet i halsen. Tonalitet? Är inte det ett musikuttryck? Wikipedia instämmer och skriver att det är ”ett inordnande i en särskild tonart, med centralton och centralklang som huvudbegrepp, med hit hörande förhållanden mellan melodier och harmonier i till exemp kadenseringen". På en sida med musiktermer ges en ännu kortare definition, ordet betyder ”lagbundenhet i musiken”.

Det intressanta i kråksången (också en form av tonalitet, antar jag) är att den första träffen på Google dock kommer från ett konsultföretag inom marknadskommunikation och försäljning som förklarar ordet så här:

Tonalitet är den språkliga delen av varumärkets personlighet. Den påverkas av ordval, form och stil – och är minst lika viktig som den visuella delen av varumärket. 

Ordet har varit i svang i många år, det är bara jag (och ett par till) som missat att vi är utsatta för tonalitet när medier och varumärken vänder sig till oss.

Och det är klart att det är skit samma vad man kallar det man levererar (ett annat begrepp jag länge satte samman med att skicka verkliga varor) till kunder, som väl för övrigt alla kallas i dag: skolelever, patienter, läsare, tittare och fan samt hans moster och mormor. Om kund skriver Wikipedia: En aktiv kund är en fysisk eller juridisk person som köper eller hyr en vara eller en tjänst från ett företag eller en person.

Det är löjligt att ens sätta ner detta på pränt, vi har redan länge varit kunder och därmed utsatta för försäljningsknep, men varför känns det ändå upprörande? Folk pratar med fasa i rösten om Kinas uppfostringsprogram, men deltar i ett eget och världsomspännande som kompositören Mammon står bakom.

Vad är det som händer när man tänder belysningar och pipor

Det finns några slag man måste anse förlorade. Slag, förresten, om vi ser till ämnet för denna blogg, språket, finns inte ens någon plats att slåss på! Låt mig formulera om eländet: det är mycket man får ge upp inför. Och se där dök ett ”upp” upp. Det finns många verb plus ett ”upp” i detta språk.

De uppenbara och tidigare upprepade exemplen ska inte tas upp igen, det här är bara inledning till en skojig användning jag råkade höra (överhörde, som den moderne svensken säger) häromdagen. Men än så fortsätter inledningen.

Ett av de tråkigare upp-en är ”vakna upp” när betydelsen bara är ”vakna”. Det är nu oftare regel än undantag när yngre berättar om sin morgon: ”Jo, jag vaknade upp klockan åtta”.

Innan engelskan sabbade idiomatin* var ”vakna upp” något mer än det som händer när man sovit klart. I handordboken Svenskt språkbruk förklaras uttrycket med exemplet ”vakna upp ur en djup slummer”. Och man kan vakna upp ur ”sina funderingar” eller ”narkosen”.

Tillbaka till det jag råkade höra en ung man säga till kompisarna: ”… ja, och då kan man tända upp en pipa och ta en whisky…” Tjuvlyssnaren missade vilken händelse som satte igång tanken om att just då ”tända upp” en pipa, det intressanta här är naturligtvis ”tända upp”.

Översköljda som vi är av engelskinfluerade uttryck sänker många av oss garden. Jag kan numera acceptera ”tända upp huset” som en variant till att komma hem och ”tända i huset”. För ”tända upp” krävs dock att man går runt och trycker på knappar för varenda fönster-, blom- och tavelbelysning samt de flesta andra lampor.

Men pipor har väl aldrig ”tänts upp”? Själv fick jag associationen ”elda upp” och det är väl ändå inget man bör rekommendera ens i sluta-röka-syfte. Fast hur många röker pipa i dag?

Ska man prompt ”tända upp” en pipa bör man i analogins namn också ”ta in” whiskyn. Eller ”inta”, det passar bra i den här byrkåkratpratarvärlden där man efterfrågar och efterhör och kravställer och har sig (se inlägg 1 december 2019).


*Ordet "idiomati" finns inte som substantiv, utan är självsvåldigt skapat med adjektivet "idiomatisk" som grund

Meddelanden man kan undvara respektive sådana man behöver

Den som håller på och gafflar om språk (som just nu och här) får finna sig i att ofta bli missuppfattad. I kritiken av en återkommer en sak: man är förstockad och tål inte förändringar. I värsta fall skriver belackarna in politiska böjelser hos den som gisslar nutidssvenskan.

Eftersom många människor är fåfänga vill de inte ta risken att detta ska hända dem. Ibland föreställer jag mig att det är anledningen till att så många rycker på axlarna och är likgiltiga inför vad som faktiskt borde stavas invasiva språkhorrörer.

Om man nu ska bli lite självutlämnande så där som folk gillar att vara på nätet, vill jag påpeka att det inte är särskilt många områden där undertecknad är ordningsam och noga. Och nu till ett lappkast. Fast kanske inte.

Författaren och journalisten Henrik Nilsson skriver (i en tidskrift) om hur svenskarna ser på sig själva och sitt land. Han berättar om hur han på en utlandsresa kom till insikt om den pedagogiska nit som präglar vårt land. Utan högtalarmeddelanden i tågen, när man inte ser informationsskyltar om insekter och fåglar i naturområden och när mjölkpaket bara har en saklig innehållsförteckning och man själv får tolka konstverken på museiväggar ”går det med full kraft upp för en hur omgivna av skyltar och tips, råd och förslag vi i Sverige egentligen lever”. Författaren anser att staten och det privata näringslivet tävlar i att ”underlätta för oss”.

Komiskt att ramla över en text om hur svenskar ofta sitter i korseldar av råd/tips och pekning/styrning samt (ibland lite väl hurtig) information. Varför komiskt? Jo, för att det enda (?) område där medborgarna saknar ledning och stöd gäller språket, deras viktigaste kommunikationsmedel. ”Det är inte så noga, du kan säga vad du vill, bara man förstår” ljuder det ofta från språkvårdarhåll.

Och den tanken ger bara bättre och bättre resultat, inte sant?


PS Lite hjälp får man av SAOL. Jag kollar ”lappkast” (man vet ju aldrig) som ligger nära uppslagsordet ”lapp”. Där kommer en fingervisning till läsaren: ”an­vänd hellre ordet same”

Preposition eller adverb: getter, hästar, grisar framför olika saker

Ett av alla "framför": två hästar framför lite mat

I och med gårdagens diskussion om hur man använder ”framför” och ”inför” kom denna skribent att tänka på ett annat ”framför”, som i, exempelvis, ”hon föredrar te framför kaffe”. Det är ett sådant ”framför” som används i följande rubrik: 

Politikernas beslut: getter och grisar framför skolbarn

Det kan sägas igen: kolonrubriker blir inte alltid så bra. Som väldigt få rubriker blir – för formulerandet av sådana är en svår konst. Och som med alla svåra konster gör samtidsmänniskan så att hon skiter i dem. Viktigast är att det går undan.

I Språkrådets Svenska skrivregler står att kolon används ”före citat, replik, tanke eller liknande som inleds av anföringsfras”.

Undertecknad använder kolon för mycket i löpande text, det är en femma. En annan är de många rubriker som emellanåt kan bli totalt obegripliga om det som följer på ett kolon är ofullständigt. Det här stod att läsa i en s k kvällstidning:

Evas mördare avslöjad i fängelset: ”Som vapen” 

Så ser det ut när obegripligheten lyser läsaren rakt i ögonen.

Men vi återgår till politikernas beslut ovan om getter och grisar. Rubriken går att förstå, men det är nog hos fler än mig som tanken tar en omväg och man ser en bild framför (!) sig med en grupp barn som står bakom några getter och grisar. I den bästa av världar ska en rubrik tydligt berätta vad texten som följer kommer att handla om, men för all del, moderna medier har sett till att läsare slutat förvänta sig att förstå skrivna och talade meddelanden.

Inför Vår Herre kommer skillnaden på vissa ord att uppenbaras

Inför (och lägg nu märke till det nyss skrivna ordet) vissa formuleringar kan man bli så rasande att man måste tillämpa lågaffektivt bemötande på sig själv. Här några exempel:

Mannen sköts ihjäl framför sin familj

Man ska inte dricka framför sina barn

De gifte sig framför vänner

Detta skedde alltså inte bakom eller vid sidan av familjen, barnen, vännerna, utan framför. De flesta med svenska som modersmål borde instinktivt känna att något är fel. Att alla dessa förlopp skedde INFÖR nämnda familj, bar och vänner säger något mer, inte sant? Något betydligt allvarligare än en positionsbestämning.

Det är inte första gången detta tas upp i bloggen, men varje gång exemplen åter rasar in kommer ilskan som ett brev på posten, d v s som brev förr kom på posten.

Någon måste väl ta upp det här, tänker undertecknad hoppfullt. Första träffen på sökorden ”skillnad framför inför” finns på sajten ITALKLI för folk som vill lära sig främmande språk och där ges svar på en fråga från en kinesisk kvinna som lär sig svenska. Svaret är på engelska:

Framför = In front of, ahead of. (Physically)

Inför = This can mean "in front of" but not necessarily in a literal sense. In front of the people = Inför folket. In front of the class = Inför klassen. It can also mean "in preparation for". Inför matchen åt jag nyttig mat = In preparation for the game I ate healthy food.

Det är bara att hoppas att någon någonstans lär någon skillnaden på framför och inför även på svenska. Framför är en bokstavlig och fysisk plats. Inför är, som den engelska texten förklarar, inte nödvändigtvis något sådant. Ett exempel för äldre läsare: ”Inför Vår Herre är vi alla smålänningar”. Byter man ”inför” mot ”framför” blir skillnaden uppenbar.

I medier måste ofta även svenskar översättas - och vem bryr sig?

Det händer att man måste banna sig själv. Självkritik är en underskattad konst. För fy 17 så mycket dumt man kan få till. Mitt i ett samtal kan man plötsligt höra sig själv säga sådant som: "Det här är fantastiskt. I just can’t believe it."  Eller man säger det numera gängse herregudet: "Oh my god!"

Och tänk så vanligt det är att folk i allmänhet slutat med svenska svärord och i stället använder ”bloody” och ”fucking”!

Som vanligt är det enklare att se bjälken i medmänniskans öga än grandet i det egna. Jag försöker med självuppfostran så långt möjligt: "Sluta strö in engelska här och där för tusan!"

När andra talar på det viset hööör man ju hur korkat det låter. En kvinna sa i en intervju: ”Ja, nu är jag ju obviously 58 och obviously en person som…” och vad det nu var hon uppenbarligen gjorde eller sa eller tänkte eller var.

Värst av allt: man känner igen det.

Och så forskaren som talade om klimatförändringar i vattencykeln. ”Vi är mer beroende av grundvatten än förr” sa hon och berättade vidare att ”vi tömmer akviferer på ett sätt som är irreversible”. Det sista uttalat på vad som lät som mycket god engelska. Programledaren skötte sitt jobb berömvärt, hon såg till att ordet akvifer (en geologisk bildning som lagrar grundvatten) blev förklarat samt översatte "irreversible"  så att sammanhanget med att tömningen av dessa akviferer blev något "oåterkalleligt".

Det hela är märkligt och ingen tycks bry sig om det egentligen. Vanligen gör reportrar/programledare så när någon har citerats på ett annat språk.

Här var det en svensktalande som nästan simultantolkades. Herregud.

Föränderligheters föränderlighet, ditt namn är svensk språkvård

Språkforskaren Lars Melin skrev i början av året en debattartikel (i DN) som blev upptakt till en mångsidig debatt med inslag från olika delar av samhället. Ursprungsartikeln tog upp några laddade ord, bland dem indian (som väl egentligen betyder ”indier”?), handikapp, byggherre.

Många svenskar ändrar språkbruk efterhand när det gäller ord som vissa grupper finner stötande, men det går inte att hänga med i alla svängar. Med uppgift att fostra medborgarna dyker då ”språkaktivisterna” (beteckningen används av LM) upp, medan undertecknad hellre väljer att kalla dem ”språkpoliser” (som hon själv blir benämnd, lattjo nog).

Det här käbblet är de flesta medvetna om, men graverande är den hållning språkvetare i allmänhet väljer att inta när ordförändringspiskorna viner. Från Språkrådet finns sällan hjälp att få, rådet är, som LM skriver, ”till självutplåning diskret”.

I en av alla artiklar i ämnet som ligger under DN Debatt, skriver Anders Svensson (chefredaktör på Språktidningen) på övligt vis att vi förstockade dumskallar (nej, så formulerar han sig inte, förstås) måste begripa att språket är föränderligt. Begreppet ”föränderlig” är så välanvänt från ”språkhåll” att det är utnött. A S försöker sig på en jämförelse:

”Det går inte att hävda att Bonn fortfarande är huvudstad i Tyskland bara för att det kanske var rätt svar när vi gick i skolan. Ändå använder förvånansvärt många samma oföränderlighetsargument när det gäller laddade ord.”

Invändningen tycks halta. Här är ju s a s namnet bärare av innehållet ”huvudstad”. Att denna förlagts till Berlin och inte är kvar i Bonn kan inte jämföras med att man idag använder ”funktionsvarierad” för ”handikappad”, där grundfenomenet är helt oförändrat.

Och ska man vara petig så är en inte så liten detalj i sakfrågan kring ”huvudstaden i Tyskland” följande: Enligt den gamla förbundsrepublikens grundlag blev Bonn 1949 säte för regeringen, men enligt nämnda grundlag ”förblev” Berlin huvudstad.

Så exemplet var dubbeldåligt, kan man säga.

Hoppfull gammal språkpolis känner sig stöttad av riktig polis 👮👮

Undertecknad befinner sig långt från dem som har en romantisk syn på ”folket” och ser detta som en homogen och hederlig grupp. Däremot får man nog påstå att den gruppen kan sitta inne med det mesta vad gäller åsiktsarsenal. Det gör ett radioprogram som Ring P1 ganska kul, även om det – som det började – var både hederligare och vildare förr. Allteftersom har direktiven på SR blivit ängsligare och mer styrande beträffande folkets tankeriktningar. Varje uttalande måste balanseras. Säger någon att gult är en vacker färg tillägger programledaren titt som tätt: ”det finns andra vackra färger också”.

Hur som helst. En person ringde och ansåg det fel att man i medier och inom politiken börjat kalla innevarande år ”tjugo tjugo”. Varje invändning var mig bekant (bloggen handlade nyligen om det, 3 januari, närmare bestämt, eftersom just år 2020 verkat trigga det här uttalssättet. "Inringaren"ansåg bl a att man, ”officiellt”, bör ha ett och samma system för årtalsuttal.

Men det tycker inte den s k språkvården hos SR/SVT. Där hörs åsikten allt oftare vara ÄSCH.

Det tycks ibland som om stora delar av ”folket” följer och har anammat vissa uttalsregler medan numera officiella talare och myndighetspratare, som förr höll sig till samma regler, numera skiter i dessa. Språkvetare banar vägen och hänger på: ”man fattar ju vad som menas!”

En vanlig benämning på såna folk som en annan (alltså dem som vill ha så bra och gemensamt språk som möjligt) är ”språkpolis”. Desto roligare då att hitta en, visserligen gammal men högaktuell, debattartikel skriven av en riktig polis. I Polistidningen dessutom. 

https://polistidningen.se/2007/05/konsten-att-uttala-artalet-2007-ratt/

👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮

Jag, en gammal pensionär som inte ens klarar ett intelligenstest

Några inlägg bakåt handlade det om ordet gammal som folk verkar ogilla – åtminstone om det används om människor. Dyrbara antikviteter kan däremot gärna vara gamla. Ordet ”pensionär” kanske också ligger risigt till. I en intervju tillfrågades en man i 70-årsåldern om begreppet och han ansåg att det låter ”nedsättande” och beskriver någon som inte får vara med längre och som gjort sitt.

Om nu mannen har den tolkningen, kan det innebära att han underkänner sig själv i egenskapen av ”pensionär”. Av någon anledning tyckte han att ”retired” låter lika illa. Men det borde inte spela någon roll eftersom det bara betyder pensionär fast på ett annat språk. ”Senior”, däremot, var det bästa alternativet, enligt mannen.

Om ”senior” används lika länge och ofta kommer folk (i seniorålder) att sky det. Det gäller att stå ut med innehållet i en bokstavskombination. Välkänt är att alla former av handikapp råkat ut för denna mänskliga ovilja och oförståelse genom att få andra beteckningar om och om igen.

Andra bekanta fenomen är städare, dagispersonal och sjukgymnaster. Använd för guds skull inte de orden om du vill slippa bli tillrättavisad, näpst och beskylld för fördomsfullt beteende.

Under en tid när begreppet ”särskola” ännu fanns, gjorde undertecknad misstaget att tro att benämningen s-linjen (vid en folkhögskola) stod för särlinjen. Där gick nämligen förståndshandikappade – man sa ännu så – elever. Jag korrigerades å det skarpaste: s-linjen betydde givetvis ”speciallinjen”!

Det är faktiskt omöjligt att få alla rätt här i tillvaron där det nu även tillkommit särbegåvade skolelever. Nu handlar det inte om barn med inlärningsproblem utan ovanligt begåvade barn som ligger långt över snittet beträffande IQ.

Och ser man till dessa begåvningsundersökningar så vet jag en som inte kan ha mer än 14 eller så i IQ. Det är omöjligt att gissa hur figurerna ska se ut i den tredje eller fjärde rutan som följer på föregående Picassoinspirerade teckenkombinationer. Kalla mig gärna vad som helst.

Är det en pipa, ett päron, ett äpple, en buss eller är det ett tåg?

Ord är svåra. Även om man bara tar ett exempel som ”stol” så har inte alla människor samma inre föreställning av fenomenet. Pinnstol, karmstol, kanske t o m fåtölj eller pall, kan vara möjliga bilder som dyker upp i folks huvuden.

Om ord är opålitliga är det inget emot vad bilder är. Surrealistmålaren René Magritte (1898-1967) har gjort en känd tavla som heter just Bildernas opålitlighet (på franska La trahison des images, från slutet av 1920-talet). Den föreställer en pipa och därunder står skrivet (på franska, alltså) ”detta är ingen pipa”. Det kan man tro är en motsägelse, men det är faktiskt ingen pipa utan en målning av en pipa, menar konstnären.

Det är en rätt rolig kommentar. Och ännu roligare var en affisch (i min ägo för många år sen) som var en hyllning (hommage) till Magritte. Motivet var ett stort päron och under det stod (på franska förstås och igen): Detta är inte ett äpple. Normalt brukar man efter en tid inte längre lägga märke till sina egna heminredningsdetaljer, men just den tittade jag ofta på och blev på bra humör av.

🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍

Den digitala tekniken har gjort att vi tycks uppfinna hjulet på nytt eller, enklare sagt, ju mer teknikjox desto dummare människa. Nu ska här ett exempel på detta följa.

I P1 går ett pratprogram som kallas talk-show på modern svenska. Där diskuterades fenomenet emojier som används ”för att förmedla en känsloyttring eller komplettera skriven text med information” (Wikipedia). Innan vi tryckte dit gubbar som skrattade, hjärtan, bilar och bajshögar brukade vi skriva ord som förmedlade känsloyttringar. Ville vi komplettera den skrivna texten med information så skrev vi mer.

Programledarna i talk-showen hade tagit dit en doktor i IT-teknik för att förklara en viss typ av emoji som använts i bl a diverse skrivna meddelanden till och mellan amerikanska politiker. Symbolen som skickats, ofta en masse, var en orm. IT-doktorn, som alltså var där för att förklara vad den symbolen väl skulle kunna innebära, sa att den var "en signal om att mottagaren är hal som en orm, snikig, opålitlig och en som går bakom ryggen”.

Nu kommer läsaren av bloggen att tro att jag skryter, men det var vad jag själv skulle ha gissat. Man är något av ett begåvningsunder. Vad jag däremot inte skulle ha kommit på var att ormen betydde att någon var "hal som en orm". Jag skulle nog lite fyrkantigt ha sagt ”hal som en ål”. Men vad vet väl en annan som är fostrad i en tid då ord betydde saker?

Ytterligare ett par meningar som yttrades ska skrivas ner på denna plats för att bevaras till framtida forskare och uttydare av det smarta 2020-talet: ”Vad är ett adekvat svar på en orm för att undvika trappa upp samtalstonen?” Och (om de meddelanden som varit fulla av ormsymboler): ”ormväggen har blivit en viktig faktor i politiken”.

Varje dag, tamejfan, måste man nypa sig i armen för att försöka luska ut huruvida man sover, och alltså drömmer, eller är vaken.

Gammal är äldst och inte nödvändigtvis sämst bara därför

Byter man ut misshagliga ord i uppfostrande syfte går det inte bra. Det kan däremot hända att människor länge använder alternativa begrepp som så småningom får fäste. Men att, som det heter, "uppifrån" försöka påverka ett lands språkanvändare stöter än så länge på patrull. Å andra sidan har nutidsmänniskan lydigt gått in i den möjliga kontrollapparat som tekniken erbjuder via internet, så vad vet en enkel människa som levt längre i en analog värld.

Det senare tyder på hög ålder och det är, som bekant, något fult. Bara häromsistens skrev sbråkmakaren om den debattartikel vars författare förespråkade att man slutar larva sig (det sista var mina egna ord). Bland handikappade av alla slag samt dem med andra sexuella läggningar/könsidentiteter lägger man även märke till äldre/gamla som blir vansinniga (eller åtminstone ”kränkta” för att tala samtidsspråk) om man kallar dem vad jag just gjorde.

I en i övrigt intressant artikel om ålderism (en term som inte är svår att svälja) skriver författarna konsekvent ”årsrik” istället för ”gammal/äldre”. Det känns som att gå långt, eller snarare: att inte gå någonstans alls. De som varit med ett tag vet att ordet årsrik bara håller en kvart innan det också är befläckat med innehållet: Någon/något är det skändliga ”gammal”.

I rimlighetens namn bör motsatsen till ”gammal”, alltså ”ung”, heta ”årsfattig”. Då blir det ett jävla liv, tro mig, för där finns också ordet ”fattig”. Och ”fattig” uppfattas som något fult. Det är inget jag gissar. Kom igen, försök att ändra människors inre före- och inställningar i stället.

Temat om karlar med handlings- och dragningskraft fortsätter

Mest känd för handlingskraft eller utstrålning?

Har svårt att släppa karlen från i går, han som stod vid en hållplats med sin sexuella utstrålning. På Svenska Akademiens hemsida presenteras SO så här: ”Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO) från 2009 ger en in­gående beskrivning av ord­förrådet i modern svenska.” Det är i just denna bok karlen från gårdagen är en man "med betoning på styrka, handlings­kraft el. sexuell ut­strålning”.

Man vill protestera lite. Om vi bortser från Lill Lindfors halvsekelgamla sång om (oh) en sån ”karl” är det svårt att påminna sig den här typen av konnotationer i modern tid. Däremot är det vanligt att karlen förstärks, om uttrycket tillåts, av tillägg, t ex: ”en riktig karl, en kraftkarl” eller ”tusan till dito”. Om någon säger som Lill L, ”oh, vilken karl” och samtidigt himlar med ögonen, så finns en gnutta sanning i SO:s definition.

Men vi stöter även på det motsatta. Om en arg kvinna (eller man med karlpreferenser) säger ”ja, se karlar” eller ”typiskt karlar” utan att förtjust himla med ögonen el dyl, då upphävs den dåd- och dragningskraft som SO beskriver.

Men ordböcker sätts samman av människor. Vi har olika förkärlek för karlar, käringar och ja, i stort sett allt som går att benämna. Det är långt från lätt för oss att enas om ett så begripligt och entydigt språk som möjligt.

Berättelse om gamla kärringar och män vid hållplatser

I ett radioprogram om könstillhörighet svarade en person nekande på frågor om ”hur den definierade sig”, som det ofta heter. Inte man, inte kvinna, inte ”ett tredje” utan: ”Jag är bara mej, typ, och jag är den jag är”.

Frasen är överanvänd, det är tröttsamt med en hel värld som ”definierar sig som” något. Man får verkligen hoppas att vi alla är ”den vi är” även om mycket i samhället går ut på förställning.

Och det här definierandet-sig-som går inte alltid bra för samtliga. En närstående äldre kvinna har för vana att säga saker i stil med: ”Som äldre kärring tycker jag…” Uttalandet gör folk (i alla åldrar, av alla kön) nervösa och de utropar: ”Neeej, du är väl inte gammal!!!!” eller: ”Inte får du väl kalla dig själv för kärring!!!”

Det är intressant. För det första tycks ”gammal” vara ett fult ord. Kvinnan i fråga är fyllda 70. Det finns äldre människor än så, men att kalla henne gammal är inte att ljuga, särskilt om man ibland talar om ”unga”. Dessutom står tydligen denna kvinna vid sidan av det moderna självidentifierandet. Hon har väl rätt att kalla sig kärring om hon nu vill det?

Nu drar sig sbråkmakaren till minnes att k-ordet varit nämnt i bloggen tidigare och förmodligen även etymologin. Det är ju så populärt bland språkvetare att ”förklara” ord man själv är skeptisk inför med påpekandet att ”det finns belagt i ordböcker 1598” så jag gör likadant: ”kärring kommer ursprungligen från ”kärling”, som för länge sen bara betydde ”kvinna, gammal kvinna” eller t o m ”klok gumma”. Ordet är en avledning av ”karl” – så är det ofta i språkvärlden: först en manlig beteckning och sen kallas kvinnor något liknande. Det är trist men sant, kvinnor har ju inte varit människor (och se på det ordet!) lika länge som män (både i skor och utan…).

Mycket roligt är dock hur SO beskriver ordet ”karl”. Håll i er: ”man särsk. med betoning på styrka, handlings­kraft el. sexuell ut­strålning”.

Tänk på det om ni aningslöst säger ”det stod en karl vid hållplatsen” eller något annat harmlöst.

Knepigt ihopknåpade nyord kanar runt som ena skräddare

En av landets morgontidningar har äntligen fått fjutt på en diskussion om vår samtida svenska. Det livar givetvis upp en gammal sbråkmakare. Att återge skeenden med få ord har aldrig varit min starka sida, men här kommer ett försök: En äldre man (det måste sägas eftersom han hört mer i sin dag än de tvärsäkra normpladdrare han är ute efter), docent i svenska, beskriver språkläget i landet som kritiskt. Anledningen är att vi ”mästras av besserwissrar” som försöker få igenom diverse språkmanipulationer.

Det är kul att lyssna till det sammelsurium av protester som stiger ur folket – inte ur djupen, ty det språk artikelförfattaren riktar kritik mot är minst sagt ytligt: det ligger och kanar runt som skräddare (insekten, givetvis!) på vattnet.

De protesterande rösterna utgör större delen av en ”normkritisk” kör. Och normkritik, säger Wikipedia, "är ett sociologiskt begrepp för olika metoder för att synliggöra, kritisera och förändra strukturer och sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället”.

Som ung hade jag gillat definitionen. Antagligen för att jag ännu trodde att man kan gå tillväga på det sättet med framtiden,  alltså bl a förändra den genom att byta ut misshagliga ord.

Som betydligt äldre känns det inte ens längre tungt att säga DET GÅR INTE. För att citera en 50-talsschlager: ”det som sker det sker”. Fast, äsch, fel! Klart att människan kan förändra sådant hon inte vill ha. Men det går till på helt andra sätt än ordbyten och att näpsa dem som inte använder ”rätt” ord.

Visserligen är undertecknad mån om vårt gemensamma språk, men inte på DET sättet. Man är antagligen något av en normbrytare.

Det gäller att handskas försiktigt med tankstreck och – termosar

Nu över till de lite roligare felen. Fel och fel, förresten, det är inte värt att kalla något ”fel” i dessa dagar av alternativa sanningar och pk-ismer. För att inte stöta sig med någon benämns exemplen nedan ”språkvariationer” (även om de får det att klia i hjärnvindlingarna). Först ett av alla konstigt använda tankstreck, det något längre av de två streck svenskan använder.

Wikipedia: ”Tankstreck är ett skiljetecken som används i skrift för att markera paus eller emfas”. Just det ja, paus eller något man säger med eftertryck. Se då följande exempel (och finn gärna det undertecknad kallar felet): Målilskan under matchen slutade – med rättegång. Jämför med när tankstrecket placeras där det ska (åter enligt undertecknad): Målilskan under matchen slutade med ­– rättegång. Här finns det säkert olika skolor och inte vet jag hur man resonerar sig fram på grammatiska, men jag skulle ha placerat tankstrecket som i andra exemplet för effektens skull. 

Suspekt i Vara

Vanliga felsägningar är betydligt enklare och, ofta, roligare. En travkommentator i tv blir säkert retad för sitt misstag: "NN (hästens namn) kom som skjuten ur en kanonkula”. Jojo, då går det undan, vill man lova.

Slutligen ett exempel där möjligen såväl lärde som olärde tvistar, dock inte jag. I en nyhetsnotis påstods att en ”misstänkt termos i Vara var ofarlig”.  Som en kompis undrade: ”Vad var den misstänkt för?”

I mångas värld är nog bara människor misstänkta. Och då för en viss gärning. För det är nog även dumt att säga: ”Misstänkt människa sedd i Vara”. Betyder det att någon är misstänk för att vara människa och kanske inte är det?

Däremot är det bättre att (på typiskt rubrikspråk) skriva: ”Misstänkt för rån siktad vid Vinga”. (Platsen är konstig, förstås, men som exempel funkar det.) Termosen i Vara var alltså misstänkt för att vara något annat än termos, en bomb, antagligen.

                                                                          

Skulle det vara så förbaskat svårt att säga svarvjobb och torvjord?

Det är svårt att låta bli att säga det, igen och igen och igen: Det heter ”program”, inte ”pogram”. Det heter ”intervju” och inte ”interjuv”. Och här gives ingen brasklapp, vilken annars skulle kunna vara att den som säger så är ett litet barn, icke-svensktalande eller har talproblem av andra skäl. Nej, de fall det gäller är människor som arbetar som journalister.

Med dårens envishet upprepar jag även frågan: Säger de också ”benpotes” och ”potestera”?

Minst lika skumt är det med ”interjuv” om man nu betänker att mycket som går fel i svenskan vanligen har med engelsk påverkan att göra. Men även ”interview” har ju de kritiska ljuden på samma ställe: r+v+j. Det skulle vara intressant att höra om alla de mediemänniskor (och andra med samma problem) som inte kan säga ”intervju” inte heller kan uttala ord som ”svarvjobb” och ”torvjord”.

Rimligen borde de orden också vara jobbiga att uttala då en av tidens förklaringar till svårigheterna är att vissa ord känns obekväma. Dit hör de numera vanliga ”ijängkligen” och ”ordengklitt”. Jag har hört flera personer förklara detta uttal med att det är ansträngande att säga ”egentligen” och ”ordentligt” som man gjort fram till nyligen. Och då kostar ändå de flesta på sig att säga ”ordentlitt”.

Här är en text som kan få en läsare att associera till slånbärssnår

Först en redovisning. Eller erkännande, kan man kalla det. När en person (i radio) sa: ”allt jag kan associera med den här situationen…” så skrek min inre Caligula till. (och här avses rollfiguren Caligula i filmen Hets från 1944). Rättare sagt skrek han: ”TILL I, det borde heta "allt man kan  associera till i denna sitaution...”.

Sen slog jag i Svenskt språkbruk och hittade förstås både ”associera med” och ”till”.

Men precis nu, i skrivande stund, som det heter, kanske jag tar tillbaka erkännandet (som i förstone skulle ha gått ut på att jag hade fel), för jag tycker mig höra en skillnad på uttrycken. Hittar på ett eget exempel: ”Alltför varm choklad i termos och apelsinkladd man måste tvätta bort med snö, associerar jag med kalla vinterdagar” (traumatiska barndomsminnen ligger bakom meningen).

Men – och här blir det spännande! – om jag stod i en sådan situation och ville meddela en närvarande detta trauma, skulle jag kunna utropa: ”Jag associerar nu till min barndom när jag var tvungen att skala apelsiner i kyla”.

I de (andra) exempel som Svenskt språkbruk ger, får ”associera med” synonymen ”förknippas med”, medan ”associera till” ges synonymen ”koppla”.

Som både vän av ordning och oordning förstår har vi att göra med finlir. Och det är bäst att ta tillbaka att jag tog tillbaka. I just den här typen av prepositionsfrågor eller oenighet beträffande småord är det nog svårt att hävda att man har rätt.

Men jag vacklar. Som det verkar (och sökandet har skötts av en amatör) finns inte ens ”associate to” på engelska, på ett ställe beskrivs t o m konstruktionen så här: ”Associate to is non-standard English.”

Om det är så att man mest kan associera engelska ordet associate med ”with” så förutspås härmed att vi snart inte associerar ”till” på svenska. Som sagt (och som sagts ett flertal gånger), framtidens svenska kanske inte blir helfel, men mer än halvfel blir den, det är ett som är säkert.

Tänk att vissa tycker att det ska vara så himla noga med allt!

De nyhetsprogram som sänds i svensk tv tror man ska vara helt korrekta.

Men om det nu sitter en företrädare för en svensk myndighet och gör grava språkfel, hur ska man då ta det?

Jag låter läsaren bedöma. Det gällde allvarliga nyheter. På en fråga svarade denna myndighetsperson: ”Ja, det här vet man inte säkerligen”. Av sammanhanget framgick att han menade ”det vet man inte helt säkert”. Ska inte dissekera uttrycket, men själv studsade jag och anser dessutom att ordvalet leder tanken åt fel håll. Ett knashåll.

Lite senare, på en annan fråga, en lite besvärlig en, svarade personen att det säkert (!) finns de som är ”bättre bemedlade” som kan kommentera.

Och då avsågs inte sådana som är mer stadda vid kassa rent ekonomiskt.

Möjligen gick det att hos denna myndighetsperson spåra en accent som eventuellt röjer att hans modersmål inte är svenska. Och man kan naturligtvis jobba i landet utan att tala perfekt, men gäller det mycket viktiga områden som behandlas i nyhetsprogram är det bra om lyssnare och/eller tittare förstår innehållet.

Men man är väl en tråkig fan.

Tänk att vara så gammal att man vet vad välvilja och bussig är

Hm. Utlovade språkundergångsstämning i går. Men så kan man hamna i ett tillstånd mellan vrede och acceptans och allt blir jättesvårt. Som vanligt vore det bra att ha någon att skylla på. Och så finns ingen – eller inget annat – än ”tidsandan”.

Det är frustrerande. För att inte säga traumatiserande. Och kränkande.

För de nya människorna kan ju inte rå för vad de inte kan (och jajaja, de kan en massa annat än skriva och stava). Så har det alltid varit. Personligen hörde jag till dem som gick i ”nya gymnasiet”, som det kallades på 60- och 70-talen. Vi häcklades av de kamrater som ett år tidigare gått ut det ”gamla” för att vi inte tvingats genom ekluten, de muntliga tentor som var tvungna att godkännas för att man skulle klara STUDENTEN.

Sen dess har det flutit en mängd vatten under utbildningsbroarna. Denna blogg är en fristad, en plats att lufta sin frustration, PTS och PMS på.

Så här kommer det:

Om man nu hör till dem som inte tagit RIKTIGA studenten.

Och om man nu ändå anser sig ha haft, och har, kläm på mycket av det svenska språket.

Vem är man när man ser hur det i ordkunskapstest (högskoleprov eller s k ordkviss i tidningar) frågas efter synonymer eller betydelse av följande ord: Bussig, ögonaböj, stursk, välvilja?

Man måste vara jättegammal.

Den som ser tecken kan tolka dem lite hipp som happ, turligt nog

För var dag som går undrar jag varför Sbråk fortsätter.

Kommen så långt bröts strömmen. Batteriet i laptopen la av. Den stationära datorn har pajat och det är svårt att vara sams med den här leksaken som är mer gjord för folk som sitter på kaféer och dricker nåt ballt kaffe samt är klädda i Filippa K-kläder.

I detta hem går det att förväxla sladden till dammsugaren och den till laptopen. Man kan se det som ett tecken: Äh, ägna dej åt att städa bort vanlig skit i stället! Å andra sidan blev jag paralyserad av den svarta skärmen och därför jätteglad när det inte var något större problem än laddning. Tecknet kan alltså vara: Neeej, sluta inte! Fortsätt hojta om den ökande språkklyftan!

För det är vad det är. Det är ett stort misstag att tro att undertecknad är "språkpolis". Ordet är bland de dummare sammansättningar som finns, förresten. Vanligt folk som bara vill att människor ska förstå varann, hur snutaktigt är det? Fast poliser kanske också vill att folk ska förstå varann, det gör väl deras jobb enklare. Så frågan är varför "polis" är ett skällsord här?

Men det vore finfint om någon institution, eller myndighet, för all del, kunde gripa in och med kraft hjälpa folket att få sitt språk åter.

Förr brukade man tala om ”fackspråk” och då avsågs den terminologi som användes av olika yrkesgrupper, av dem som sysslade med en särskild hobby eller sport. Man kan tro att det knallar på i samma spår nu, men si det gör det inte. Det som brukat vara befolkningens gemensamma språk krymper i rask takt som ett resultat av den tekniska ”framgångssagan”. Många tror att det är tvärtom, att människan av i dag lär sig mycket mer. De gör det gamla vanliga felet och förväxlar kvantitet med kvalitet.

Tyskarna har ett bra ord för det som nu sker (fast ordet har de haft länge, får man anta) och det är verbet ”verlernen”. Det betyder att man glömmer bort något man tidigare lärt sig. Alltså: inte vårt enkla ”glömma” utan något värre.

Mer språkundergångsstämning i morgon.

Det brinner mer än någonsin tidigare - i modern tid, alltså

Först som sist, rubriken har inget att göra med de verkliga bränder som plågat delar av jorden länge nu. Denna blogg har som bekant ytterst lite att göra med stora och allvarliga skeenden, den rör sig endast i det område som heter språket. Nu är det visserligen inte möjligt att ägna sig åt andra språk på något allvarligt vis, men det verkar som om tendenser i svenskan även finns i andra språk. Då var inledningen avklarad, så låt det vanliga klagandet ta vid. Det ger i sin tur upphov till självkritik, men låt oss klara av lamentationerna först!

För miljonte gången läser jag om hur en person ”brinner” för något. Ja, eldsjälar har alltid funnits, men nu är de uppenbarligen betydligt fler. Och om minnet inte sviker så var de som brann förr mer brinnande än dem som brinner i dag. Det har ju blivit så himla vanligt!

En liten självkorrigering: Det går givetvis inte att bedöma hur allvarligt folk ”brinner”, det är bara det att när det går inflation i sysslan känns uttrycket förbaskat urblaskat.
 

Säger någon ens längre att de har ”ett stort intresse” eller ”intresserar sig” för saker? Vilket är bra nog.

Mer självkritik: Genom att upprepa sig om upprepandet bidrar undertecknad till all övrig tårta-på-tårta-mentalitet.

Men vad göra man när man såväl initialt som primärt alltid brunnit för modersmålet? Ja, nästan de facto från dag ett. Typ.


(För dem som mot förmodan hamnat i bloggen för första gången: Gissa vilka floskler som använts i de två sista meningarna!)

Ibland kan man göra väldigt mycket väsen för (av) ingenting

Cole Porter i går, Zarah Leander i dag. I Sång om syrsor sjunger hon: ”…och syrsor sjöng sin serenad, jag minns att jag var glad, men det är också nästan allt jag minns.”

Jahapp, detsamma gäller hur vi skrev ”tretton/de/dagsafton, trettondagen, trettondag jul” m m på den korrekturavdelning som en gång var min arbetsplats. Vad och hur vi skulle välja bland dessa och i vilka sammanhang, säg det! Att det fanns varianter är nästan allt jag minns.

Och så förstås att allt var bättre förr. Trettondagen gör en slö, jag griper efter Shakespeare för att påminna om hur tiderna upprepar sig även om orden är annorlunda. Så hade exempelvis ordet ”fjollig” en annan betydelse (”fjantig”) än i C A Hagbergs översättning (1849) av denna vers ur Trettondagsafton (Twelfth Night):

Musik, musik! – God morgon, mina vänner;
Nå väl, Cesario, det lilla stycket,
Den gamla visan som du sjöng i går!
Den lindrade min smärta, tyckte jag,
Långt mer än sökta ord och granna driller
Ifrån vår fjolliga och yra tid.
Se så, en enda vers!

Nu är det trettondagsafton – hela förbaskade dagen

Inte är det så lätt att tyda vår tids tecken. När jag loggade in på datorn i går stod det på skärmen, längst ner till vänster, ”Twelfth Night”, och på ny rad ”i morgon, hela dagen”.

Twelfth Night betyder inte tolfte natten om nån nu trodde det, utan trettondagsafton. Det är bäddat för problem. För även om det stod skrivet, inte i skyn, utan på skärmen, att det skulle vara ”Twelfth Night hela dagen” är ju night något annat än dag. Kanske låten ”Night and day”* handlar om detta, man får forska vidare. Däremot kan night betyda afton, så det blir till hälften förståeligt att vi kallar Twelfth Night trettondagsafton.

Men då blir det problem med trettondagen, som det ju också är hela dagen, fast först efter trettondagsafton. Och det faktum att det på engelska även finns Twelfth Day som då skulle kunna motsvara vår trettondag, men den borde i så fall heta något med ”thirteen” om inte två dagar kan infalla på en och samma dag.

Här ligger en hund begraven och det har nog med Jesu födelse att göra, måste man anta. Samt det faktum att folk inte är eniga om vilken dag som den inträffade.

De religiösa frågorna är dock bäst att lämna till proffsuttolkare av källorna.

Men det där med att tolfte kvällen och tolfte dagen är en och samma på engelska – tja, det gnager lite. På svenska är det åtminstone skillnad på natt och dag.

En sista undran: Varför är engelska och svenska blandat i ”Twelfth Night hela dagen”?


*skrevs av Cole Porter 1932

Inte utan att man känner en väldig avighet gentemot alla påor

I går snodde jag en mening från författaren och professorn em i civilrätt, Stig Strömholm: ”Ordvalet stinker av lättsinne” (tack till TG som satte mig på SS-spåret!). Här ska bli mer svavelosande klagomål. Inte direkt på ordval utan ett annat växande ofog hos SVT och SR.

Jag umgås en del med äldre. Det beror bl a på att jag är en själv. Bland dessa emellanåt sömnstörda personer finns en vana som delas av många: vid sängen står en radio och går. Då kan följande hända: vissa program är så tråkiga att man somnar. Det är man nöjd med. Men så kommer plötsligt en svärm av påor för kommande program och man blir klarvaken av ilska.

De här påannonseringarna är så utformade att man får höra någon minut av programmet, som man tror börjat, men snart visar sig vara ett ”smakprov”. Sändandet ska ske nån annan gång.

Det går förstås jättebra att lyssna på sr.play men de enormt många påorna går en på nerverna. Finfint att P1 (i detta fall) sänder dygnet runt, men det är ett jädrans hackande i tablån.

Detsamma gäller inte minst SVT (och andra kanaler, för all del). All reklam för kommande inslag blir så tröttande att man är spyfärdig på programmet/serien långt innan det/den verkligen sänds.

Antagligen retar sig dem värst som sitter fast i tablåtittande och -lyssnande, men programtablåer för tv och radio och därtill papperstidningar vars innehåll valts och redigerats av proffsjournalister var utbudspresentationer som hjälpte en att välja. Nu måste man ta andra sökvägar och utsätta sig för ett myller av underhållning och nyheter som hotar strypa hela ens mänskliga existens.

Fast det handlar väl bara om det individanpassade och fria valet. Länge leve det.

Tjugo tjugo? Hur sjutton hakar uttalar mediefolket årtal egentligen?

Det var verkligen inte länge sedan som jag, på denna plats dessutom, fick ett mindre (inte smärre, det tar vi en annan dag) utbrott som handlade om hur vår verklighets folk uttalar tal som är högre än 100 (hundra).

Nu är det tyvärr åter aktuellt i samband med det nya decenniets inträde. Kanske har jag drabbats av selektiv hörsel, låt mig utveckla! Men ändå! I talade medier hörs det om och om igen: ”Tjugo tjugo”, kallar journalister (och lite annat löst folk) detta nya decennium.

Tjugo tjugo (med hörbart mellanrum)? Vafalls?

Nu är jag visserligen lite hjärntvättad av en längre tid som korrekturläsare på en tidning, men det är längesen och sedan dessa fjärran årtal, typ nitton nitti, verkar svenskar ha bestämt sig för att sluta säga nittonhundranittio. Om de talar om freden i Knäred, säger de att den slöts sexton tretton? Och när de fortsätter tala om historiska händelser säger de då att slaget vid Hastings (det enda man minns och som är mångas lösenord) utkämpades tie sextisex? Va?

Och de som på så vis språkar om historia, är de kanske födda nitton sextitvå, nitton fyrtiåtta och tjugo noll två? Va?

Om vi förr sagt sextonhundratretton o s v, är det väl bara att fortsätta? Och säga tjugohundratjugo (eller tvåtusentjugo, om man hör till den falangen). Man tjänar ett par stavelser! Herregud. Tjugo tjugo! Den som säger så kan man på goda grunder kalla fem-femma.

Ordvalet stinker av lättsinne.

Ursäkta, det gick inte att låta bli. Förrförra meningen är ett citat ur en artikel i Sv D, ”Fem ord att se upp med i det nya decenniet”, av Stig Strömholm, 1 januari, 2020. Den handlar i och för sig om andra ord och uttryck, men meningen ”ordvalet stinker av lättsinne” är något att lägga beslag på. Eller ”appropriera”, för att översätta till nysvenska.

Är dagens språk begåvat med liv? Ekonomin tycks vara det

Man sitter där och läser en text eller lyssnar till en talad när ett begrepp ur den ekonomiska världen dyker upp, ”organisk tillväxt”.

”Vaffan då organisk?”, ligger nära till hands att tänka eftersom sammansättningen av ”organisk” och ”tillväxt” låter så oorganisk. Bara att slänga sig ut på nätet och tråla efter förklaringar. Från sidor som undervisar de fåkunniga kommer här ett par citat: "Organisk tillväxt är den tillväxt som företaget själv kunnat åstadkomma genom organisationen. Exempelvis kan det handla om att man ökat sin försäljning." Och så får vi ett exempel: "Om en matkedja ökar sin försäljning av matvaror, då är det organisk tillväxt. Öppnas nya butiker någon annanstans än i Sverige är det också organisk tillväxt." 

”Men vad är då inte organisk tillväxt?” Den retoriska frågan följs av svaret: "Det är lätt att tro att om ett företag köper upp ett annat företag och ökar storleken på bolaget så har man ökat sin organiska tillväxt, men så är inte fallet. Ett förvärv räknas inte som organisk tillväxt för företaget. Istället kallas det förvärvad tillväxt." 

En ekonominolla tycker ändå att det här låter onödigt storvulet och slår upp ordet ”organisk” i SAOL. Där står:

1) begåvad med liv, levande, djur- el. växt-; med inre samman­hang; som gäller kroppsliga organ 2) som ut­gör el. av­ser kol­föreningar: ​organisk kemi; ​organiska föreningar. 

”Begåvad med liv”, tänker ekonominollan, ”visst låter det trevligt?” Även ”inre sammanhang” låter som poesi jämfört med den organiska tillväxten.  

Som en händelse beskriver Richard Swartz i dag (i DN) en vidsträckt förnedring av vårt språk som gör att det ”får finna sig i att ringaktas och att bli misshandlat när det offentligt kommer till användning”. Ja, hjälp oss, milde herre! Tänk om det funnes flera som kunde uppmärksamma det förfärliga som pågår! R S får sista ordet: 

Ändå välkomnas denna funktionella analfabetism av så kallade språkvårdare som bevis för att språket lever och utvecklas, fast det inte sällan tycks innebära en existens som språklig krympling bortom både grammatik och korrektur.

Ett episkt och legendariskt gnäll tänkt att beröra och gripa tag

Ofta har på denna plats ordet "berör" berörts. Det hör, enligt undertecknad, till den hemska skara slentrianord som kom i ropet samtidigt som tidningarnas kulturbevakning började kajka (1990-talets början).

I recensioner kastades de regelmässigt ut över texter och det fanns inte mycket av konstnärlig verksamhet som inte berörde, grep tag och stack ut. Bruket kvarstår och överanvändandet av dessa ord har gjort det lätt att vända sig bort från större delen av den nyss nämnda kulturella verksamheterna.

Och de här pliktorden – vet inte varför de får mig att tänka på Brödinstitutets ät-bröd-uppmaning – växer i antal. Man får till dem lägga episk, magisk och legendarisk.

En innehållsmässig torftighet brer ut sig som ett lätthanterligt kalorisnålt smör över tillvaron. Om man kastar en blick på tidningssidor erfar man en ödslig känsla av att hela tillvaron förbytts i något annat: en fördummad och oreflekterad verklighet.

Det är förstås ingen annan det är fel på än en annan: när tiderna ändras inser man att de måste läsas på sätt som är helt obekanta. Nu lät jag själv som en sån dålig text: "tider som läses...", o man tackar - sökt så det förslår. Var kommer f ö denna utmejslade weltschmerz från, undrar kanske läsaren. Jo, det hände när en mening som citerats ur en tidningsintervju också användes som rubrik med färgade jättebokststäver:

ENSAMHET ÄR EN SUBJEKTIV KÄNSLA, KÄNNER MAN SIG ENSAM SÅ ÄR MAN ENSAM

Hur kan banaliteter de flesta formulerat för sig själva innan de kan tala lyftas till jättemått?