Sbråksiaren är åter inne i det gamla vanliga stimmet av profetior

Nu grasserar åter en de-dem-dom-debatt. Grassera är kanske ett starkt ord, men diskussionen är ute och går i medierna. Och ens kamrater frågar vad man tycker: ”du som är språkpolis”. Men nej, just den polisskolan har jag aldrig gått i. Däremot måste man ju undra varför så många har svårt med dessa pronomen nu? Det har alltid funnits barn och vuxna som tyckt att mycket språkligt är knöligt, men hjälper man dem genom att förenkla allt in absurdum?

Annan grej: frågan om vilka ”främmande” språk som är svåra för en svensk att lära sig. Då avses vanligen de större i västvärlden: tyska, franska, engelska och i viss mån spanska. Men i modern tid har f a ekonomiska intressen fått folk att sätta barn i skolor som prioriterat ryska eller kinesiska. Hur det gått med den saken på senare tid är obekant för undertecknad. Att sätta nyttoaspekten främst vad gäller språkval i skolan – ja, jag vet inte jag.

Däremot känner jag vuxna (och unga!) som lärt sig diverse språk för att de gillat dem, hyst intresse för ett lands litteratur, kultur och annat. Med en sådan utgångspunkt brukar inlärningen gå bra. Vad gäller ”svåra” språk tycks det vara en mycket individuell historia, även om många stirrar sig blinda på släktskap och säger sånt som ”tyska och svenska är så lika”.  

Skenet kan bedra, det vet de som åkt/åker dit på likheter mellan norska, danska och svenska. Fällorna är många fler än de välkända rolig för lugn, uhyre för monster, tilbud för erbjudande. Inte heller är grammatiken bara att kopiera.

Vad jag egentligen säger är att det kan vara svårt att lära sig enkla språk. Och: för att nu knyta ihop detta slut med början – enstaka ”problem” som ”dom” och ”hen” är ett intet mot den stora förändring som pågår inom svenska språket. Konsekvenserna av den kommer att bli bra mycket större. Säger er alldeles egna Nostradamus. (Det heter inte egna utan egen!)

Hur ser folk ut när de rycker på ögonbrynen? Och hur går det till?

Måste fortsätta citera reportrar på radion – den står ofta på i detta hem. Och nu var det en som berättade om en person som ”ryckte på ögonbrynen”. Det händer att man kan känna minimala ryckningar runt ögonen (eller i en arm eller ett ben), men att själv ”rycka på ögonbrynen” – hur skulle det gå till? Hur skulle det se ut?

Att folk däremot rycker hårstrån ur ögonbrynen har väl varit vanligt. Det har många gjort (mest tanter) så länge jag kan minnas och nu är ögonbrynen rejält i fokus sen en tid. Mig har detta förvånat lika mycket som de fågelvingar till ögonfransar kvinnor klistrar på ögonlocken.

Den svartmuskige tv-spelsfiguren Super Marios ögonbryn tycktes ”inne” ett tag, men nu petas, pillas, rakas och ritas dessa ”hårstreck” på sätt så man inte längre anar någon stil. Ihop med de totalsotade ögonlocken ger alla dessa påbjudna make-up-er kvinnor i alla åldrar ett rentav skrämmande utseende.

Men det har inte gått så långt att jag börjat rycka på ögonbrynen. Kanske rycker man på axlarna åt saken när man slutat bli rädd för alla zombier. Däremot lyfter många sina totalt oanfrätta ögonbryn av förvåning över hur många som drabbas av modet i plytet. (Det går också att säga ”höja på ögonbrynen” Liksom ”rynka” dem – men då är det inte bara fråga om vanlig förvåning utan en som också rymmer missnöje.)

Van att inte bli trodd av omgivningen ber jag i dag denna omgivning att googla (glöm inte citattecknen runt uttrycket) ”rycka på ögonbrynen” alternativt ”rycker på ögonbrynen”.

Vissa rufflare är bufflar, men dra in dem i etablerade uttryck? Njae

Kräver man för mycket av människorna? Men kraven gäller ju bara dem som arbetar med att informera oss om hur verkligheten är beskaffad. De måste inte kunna allt om förgasarmotorer och molekylärgenetik, men med utbildningar inom medie- och informationskunskap bör de kunna uttrycka sig på svenska om de riktar sig till en svensk publik.

En chefredaktör presenterades i en lokaltidning som någon ”med en bred bildningskälla att ösa ur”. Bloggens läsare kan väl bedöma om undertecknads krav är för stora? Personen i fråga hade skrivit om ”rika svenskar” som knappast är ”att likna vid några ryska oligarker. Deras rikedomar har inte skapats genom buffel och båg, fängslandet av konkurrenter, korruption eller vänskapsband till någon diktator.”

Buffel och båg? Här har man suttit och trott att man vetat vad en buffel är. Liksom båg. Liksom ”bluff och båg”. Är jag elak? Sträng? Ogin?

För att ge andras syn på saken rekommenderas två ”kolleger”. Googla först ”buffel och båg” (med citattecken kring) och få en uppfattning om spridningen av denna moderna blandning. Skriv sen bara in orden buffel och båg Roffes språklåda och läs vad Roffe tycker.

Skriv sen in buffel och båg en amatörlingvists bekännelser och få amatörlingvistens åsikt om att ”ruffel och båg” är det ursprungliga uttrycket. Det skulle jag gå med på, liksom ytterligare ett förslag som en fjärde skribent ger: ”fiffel och båg”. Vad buffeln har att göra med båget vete dock tusan.       🐃

Är den gamla korrekturläsaren kanske konspirationsteoretisk?

Att yrken och sysselsättningar försvunnit sen tidens början är inget konstigt. Människan strävar som bekant efter större bekvämlighet. Man blir varse detta varje dag. Häromdagen skymtade ett litet djur i en trädgård, men det visade sig – förstås – vara en gräsklippare som jobbade för att sen gå in i sin lilla koja och vila, den också.

Maskiner har frigjort oss så vi kan ägna hela dagarna åt att sträcktitta på serier och filmer, resa, äta samt må bra i största allmänhet. Det finns visserligen rapporter om ökade psykiska besvär, men det ska väl kunna gå att skapa ännu bekvämare liv så dylika åkommor försvinner?

Utan att vara mycket benägen att känna bitterhet har jag ändå undrat över varför jag ägnade en massa år åt att jobba som korrekturläsare. Just den erfarenheten ligger ju bakom att jag under de senaste decennierna lagt märke till en sjujäkla nedgång i svenskan. Det gäller tidningar, böcker – ja, all slags text. Det gäller även radio- och tv-språk. Man hör ibland att barns och studenters förmåga att hantera modersmålet är undermålig, men det är kanske påhittat.

För visst kan man få medhåll i sitt tänkande, men på det stora hela tycks de flesta överens om att ”det alltid varit så här” (se gårdagens inlägg) och att äldre i alla tider klagat på ungas språk.

Personligen siktar jag inte in mig på enbart de ungas språk, det tycks mer som om en jätteförsämring ligger som en blaffa över hela samhället. Antingen är jag barnet i sagan som ser att kejsaren var naken eller så är jag inte riktigt klok.

Men jag får i alla fall en skaplig pension efter det onyttiga jobb jag utförde under alla år.

Ska man vråla som en skarv eller kanske titta åt det andra hållet?

Av andra får man ofta mothugg. Det kan man skita i, men det är ändå något förvånande att så få ser det jag ser, hör det jag hör angående språkraset. Fast jag drar inte på det högsta tonläget bland människorna. De tycker man är konstig redan som det är.

Under en kaféeftermiddag med jämnåriga berättade dessa för undertecknad att äldre alltid tyckt så här om språk. Och att språk alltid förändras (en mening jag hört kanske 13 786 gånger). Dessa överlöpare tycks inte ha funderat över vad internetet betyder för språkförändringar.

Och inte bara dem. De miljontals röster som sitter och vrålar som besatta ur nätet – angående ALLT – påminner om en skarvkoloni. Den här bloggen är inte så farlig på det viset, den har så få läsare om man jämför med dem som är politiskt upprörda eller visar hur man sminkar sig.

Här kommer lite osorterade anteckningar från en bekymrads samlingar:

Varför är det mest kvinnor i sisådär 50-årsåldern som kallar barn och ungdomar för ”kidsen”?

”Det är lite far out”, sa en radioröst. Man kan också säga ”det är att gå för långt”.

Nån annan sa ”vi ska sätta upp en fälla” och fick sbråkmakaren att gå och fundera halva dan på vad en svensk säger. Jovisst ja, ”gillra en fälla”, var det ju.

”Å andra sidan” har övergått till att ofta heta ”åt det andra hållet, på andra hållet, på det andra hållet”. Om det kommer från ”on the other hand” är svårt att sia om, men konstigt är det i vilket fall som helst. Att ”blunda för något” numera uttrycks som ”titta åt andra hållet” är lika besynnerligt. På engelska heter det ”look the other way”. Eja, kunde man göra detta: både titta och höra åt andra håll!

Får man önska sig ett skapligt språk av dem som jobbar med det?

Det är ofint och gement att klaga på andras språkbehandling. Särskilt som man vet att ingen kan vara felfri på det området. Det finns drösvis med varianter på uttal, stavning och meningsbyggnad man måste godta även om man inte gillar dem.

Några i min närhet korrigerar mig stup i kvarten. Det gäller bl a när att jag säger (nu kommer det eviga exemplet) ”större än mig” i stället för ”större än jag”. En annan hojtar för att jag betonar ”otrolig” fel. I sällskap med andra syndare har jag då lagt betoningen på andra o-et. ”Säger du orOlig också?” lyder den syrliga kommentaren. ”Eller omÖjlig”?

Men jag vänder mig inte till en större allmänhet, i alla fall inte i tal, utan sitter mest och smågnäller på dem som bör uttrycka sig så rätt som de flesta är överens om är rätt. Den förväntan bör man få ha på journalister, politiker (som t ex inte borde kalla någon människa ”as”), författare och andra som måste vara medvetna om den makt språket besitter.

Häromdagen talade en författare (som också är jurist) om sitt skrivarbete och sa bl a ”min ambition är ”autencitet”. Just det ordet var – trodde jag – ett av dem språkarbetare var extra noga med. Det heter ”autenticitet”. Skriver man det som jag i Word just nu, stryks ”autencitet” under med rött. Det kan vara en hjälp även om Word har sina brister.

Vidare sa författaren ordräckan ”upptagen vid” några gånger, t ex i meningen ”om deckargenren är upptagen vid den individuelle mördaren/…/ så är jag är intresserad av strukturala frågor”. Även om jag inte känns vid ”upptagen vid” så ska författaren slippa ovett för sina ”strukturala” frågor.

I ordbibeln SAOL från 2015 ges nämligen ”struktural” som synonym till ”strukturell”. Medan ”struktural” i  upplagorna dessförinnan följdriktigt verkar ha buntats ihop med idéströmningen ”strukturalism”. Vad 2015-upplagan uppvisar är förmodligen bara en av tusentals anpassningar till engelsk vokabulär.

Verb som använts med en åra har nu blivit ett som får en att sova

Bild: Noe Fornells, Unsplash

Det är inte varje dag man stakar ut sig från land med hjälp av en åra. Lika sällan har man anledning att staka ut en väg. Men mycket ofta hör jag sammansättningen ”staka sig” och tänkte att det måste vara värt en drapa.

För att somna använder undertecknad ett gapigt och skrikigt program på P1, ”På minuten”. S k ”rolig" s k "underhållning" på tv där folk springer runt, skriker och beter sig är inte min tekopp, därför är det skumt att det där radiosömnpillret är så till den grad verksamt.

I detta program säger reglerna bl a att man inte ska "staka sig”. Det är ett fenomen som betyder att den talande börjar småstamma och hacka så som man ofta gör. Efter många nätters grubblande över verbet staka (sig) grep jag äntligen efter ordböcker, verkliga såväl som nätburna.

I inhemska favoriten Tre – svenska.se var det magert, f a gäller det de modernare SAOL och SO. I SAOB, däremot, fanns en artikel (från 1986) om "staka" – men med så mycket information att det skulle ta alldeles för lång tid att gå igenom ordentligt. Ordet låter gammalt, ursprungligt, verkar det, även om det säkert är en rätt fånig sak att säga.

Men hur mycket man än stakade förr i världen, hit och dit, fram och ut, så ska här citeras handordboken Svenskt språkbruks förklaring av ”staka sig”. Den är, påstår en expert (jag), om än halsovande, samtidigt en beskrivning av det skrikiga ”På minuten”:

Det var en briljant idé att sätta ihop fyra personer i en studio och låta dem berätta om ett specifikt ämne under en minut utan att staka eller upprepa sig.

Det blir väldigt mycket upp och ner i framtiden, var så säker!

Det är förstås bra att folk diskuterar skolan. Och skriver böcker om den. Men det kan också kännas märkligt. I går citerade bloggen en journalist som citerade ett par författare som skrivit om den svenska skolan i sin bok ”Dumbing down”.

Det kan förstås vara så att en massa människor utanför Sverige brinner av iver att få läsa om den svenska skolan, annars går det inte att förstå varför boken är på engelska. Jag dummar ner mig själv nu när jag skriver sånt, för det är allom bekant att mycken undervisning och, för all del, det mesta ur medier, myndigheter och samtal mellan vanligt folk försiggår på engelska. Om inte annat så till hälften.

Det vore ändå intressant att veta hur de som vill rycka upp skolan tänker sig undervisningen. Vilket språk bör användas i förmedlandet av skolämneskunskaper?

Den uppmärksamme läsaren – och även den som halvsover – la kanske märke till att jag nyss skrev att jag ”dummar ner” mig. Lägg frasen på minnet, för lika många som alla uttryck med ”upp” blivit (skala upp, öppna upp, starta upp) kommer de med ”ner” att bli.

Sedan länge har vi visserligen haft ”klä upp” sig, men inte ”klä ner” sig, som gjort entré på senare år. Bloggen har även tagit upp (!) ”spela upp” och ”prata upp” liksom ”spela ner” och ”prata ner”. Vissa gånger känns ordkombinationerna bekanta: de har existerat länge men med helt andra betydelser.

Det finns ett verb, ”dumma”, som är skapat till adjektivet dum: ”Bertil dummar sig bara”. Men ”dummat ner sig” har Bertil inte gjort så länge. Var beredda på att mängden av verb + upp och verb + ner och liknande kommer att öka. När något låter mycket obekant kan det visserligen bero på att man inte hört det förr. Vanligare är dock att det kommer att handla om ord från engelska som ingår förening med svenska på ett sätt som alla inte kan vara överens med.

Tanken är fri, tänker bloggaren och pladdrar på enligt känt mönster

I en krönika (SvD 17 april) skriver Anders Q Björkman om den svenska skolan. Undertecknad är egentligen inte korpulent att bedöma något sådant samt ber om ursäkt för att hennes fars mer än halvsekelgamla, halvdåliga skämt, alltid letar sig in i språket. Även när det är allvar.

Inte för att man själv var nåt ljus i skolan, men tanken är fri som det hette i den gamla folksången (fast i originalet sjöng man Die Gedanken sind frei). Men över till krönikan där Björkman presenterar vad som är tesen i en nyutkommen bok, ”Dumbing down”:

Svensk skola har gått från att vara i världsklass till att störtdyka i internationella kunskapsmätningar. Är det flumskolans eller marknadsskolans fel? Frågan är felaktigt ställd. Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Det är den giftiga kombinationen av flumskolans kunskapsrelativism och skolpengens marknadifiering som har sänkt svensk skola.

Författarna till boken (Magnus Henrekson och Johan Wennström), skriver vad detta lett till: ”Samtidigt som svenska elevers resultat sjönk i internationella kunskapsmätningar, steg deras betyg”. Ja, det har man ju lagt märke till som vanlig medborgare och förvånats. Men utan att kasta mig in i vad mer kunniga debattörer har att säga, skulle jag vilja komma med den egna lilla vinklingen på hela ”problemkomplexet” (som man sa förr, har inte hört det på länge). Och den vinklingen är som vanligt det, lindrigt sagt, styvmoderligt behandlade språket.

Sbråkloggen driver som bekant sin egen huvudtes, nämligen den att barnen i ett land som Sverige främst ska undervisas på landets språk, som utgör bästa grunden för all ämneskunskap. Och det omgivande samhället ska stärka och befästa detta skolspråk. En matematiker jag varit gift med hävdar att barn och studenter blivit allt sämre i matematik under många decennier nu. Huvudanledningen till detta är dålig svenska, enligt matematikern.

Det kan hända att morgondagens text kommer att handla om titeln på den bok den bok Björkman skrev om, ”Dumbing down”.

I stället för att få bukt med problem kommer folk hellre till bukten

Kan inte släppa tanken på hur morgondagens ordböcker kommer att se ut. Det gäller inte dem som listar enbart ord, utan kanske främst dem som innehåller fraser och ordkonstruktioner. Språkvetare som framträder i offentligheten verkar tycka att det mesta går bra, så hur ser deras (böckernas, haha) berättigande ut?

Den gamla svårigheten ”brukarna” (vi som talar språket) haft med att skilja på ”ta vara på” och ”ta tillvara” har lösts genom att ta med hela skiten – ”ta tillvara på”. De betyder samma sak så det blir till att trycka in alla tre varianterna i nästa konstruktionshandbok.

När radioprogrammet Språket nyligen tog upp uttrycket ”få bukt med” konstaterade språkexperten att många säger ”komma till bukt med”. Det beror antagligen på att det finns ännu ett uttryck som betyder detsamma som ”få bukt med”, nämligen "komma till rätta med” (och, för alldel, även "få ordning på”).

Hit vill många komma, Biscayabukten. Wikipedia, foto: Andy Roberts

Det är bara att stå ut, ansåg nämnda expert, som lite skrattande sa att man också hör ”råda bukt på” istället för ”råda bot på”. Javisst, förstå mig rätt här: varenda människa kan säga precis vilka ord den vill. Men vi har också haft det så ordnat att vi, för att kunna kommunicera med varann, upprättat ordböcker som hjälp till                                                                                                                 sådan verksamhet.

Att det är just språkproffsen som tar lätt på den saken numera kan man finna besynnerligt.

En skön bunch of people fokuserar på ens användarupplevelse!

Fler upplevelser i dag förmedlas av informanten T, en alert person som emellanåt hör av sig till Sbråk med bidrag. Det är mycket välkommet med tanke på hur många som inte tycks ägna några tankar åt vilket konstigt språk svenskan blivit.

I alla fall. T hade fått reklam från en mobiloperatör som ville sälja in sig med följande fräsiga formuleringar där bossen själv presenterade sig och arbetet:

Det som är det roligaste med att jobba på XX är precis detta, att hänga med en skön bunch of people som med fokus på användarupplevelse försöker göra det hela så bra som möjligt. Vi fortsätter att blicka framåt och mot nya toppar 2022, det ligger mycket spännande i pipen som gör oss lite bättre för varje dag som går!

Det finns mycket att begrunda i en sådan beskrivning, låt oss titta särskilt på ”en skön bunch of people”. Man skulle kunna säga ”en samling roliga/trevliga/glada människor” eller ”ett glatt gäng” eller vad fan vet jag. Det är fortfarande en gåta varför folk (det händer även mig!) gör så: bara slänger in ett eller ett par ord engelska i en svensk, vanlig mening.

Jag börjar mer och mer luta åt det nationalekonomen Marian Radetzki (avliden häromveckan,

f ö) föreslog för många år sedan och som lät jättekonstigt: byt ut svenskan mot engelska i det här landet! Ja, det är inte något jag vill egentligen, men den här halvmesyren till modersmål gör att det kanske vore bättre att påskynda så att språken kan hållas skapligt isär och bevaras som kommunikationsmedel. Om var och en ska slänga in godtyckliga ord på engelska får vi ju alla ett helt individuellt språk som man inte kan förvänta sig ska förstås av det större flertalet.

Låt oss säga att användarupplevelsen kan bli lite skruttig.

Här är en redogörelse för hur man kan uppleva sina upplevelser

De av oss som hoppade högt när språket började anta andra former för inemot ett halvsekel sen minns att luften med ens var fylld av meningen ”hur upplever du din situation?” Och varianter på den. I början var vi konfunderade. Vi hade inte upplevt situationer förr. Frågan hade aldrig ställts. Den hade kunnat lyda: Vad tycker du om det här? Eller liknande.

Och vi, enkla och banala som vi var på den tiden, sa ”Det är skit” eller ”Det känns jättebra” beroende på vad saken gällde. När frågan formulerades som ”Hur upplever du…”? – ja, då började allas vårt språk dala.

Jag vet inte vad man ska kalla det här tungomålet som har ett av sina ursprung i amerikansk corporate bullshit. Tills vi har ett bättre namn på det föreslår jag ”fjantspråket”. De flesta vet nog vad som menas, det är ett svulstigt språk fyllt av luft och utan tillstymmelse till substans.

Uppleva, var det. De har blivit tusenden nu, alla upplevelser man kan ha. Det finns kundupplevelser, köp- och säljupplevelser samt hur man upplever fan och hans moster. Man bör inte bli förvånad, men jag fick i alla fall dåndimpen av följande meddelande som kom efter att jag skänkt pengar till nåt fint ändamål:

 
Vilken e-postadress använde du för att donera idag? (Denna fråga är valfri och används för att förbättra din donatorupplevelse)

Det är flera veckor sen och jag grubblar ännu på hur min donatorsupplevelse kan förbättras av att jag berättar om vilken mejladress jag använde.

Jag som redan var full av existentiella frågor utan svar. Rackarns.

Ångra dig inte bortom jordelivet: bocka av allt på hink-listan!

Att-göra-listor, varifrån kom de? Ja, gissa. De flesta svenskar skriver nog (som jag) bindestreck mellan alla tre orden, men i amerikanska ordboken Merriam-Webster skrivs det uttryck vi snott ”to-do list”. Det skiljer sig som bekant åt mellan svenska och engelska ord som "blandvis" är sammansatta, skrivs med bindestreck eller särskrivs. De svenska är jag vanligen säker på, men de engelska ska vi inte tala om.

Hur som helst har vi inte haft att-göra-listor så länge i Sverige. Vi har brukat kalla dem ”kom-ihåg-listor”, ett uttryck som är nästan lika kort och dessutom betyder samma sak: Varför är folk så lättanpassade och tar över engelska ord och uttryck? Utan att blinka? Utan att tänka?

Likaså är "bucket-listor" i svang. Såna har vi i och för sig inte haft ett ord för innan den stora vrålkonsumtionen tog över människan: Jag skriver upp ALLT jag vill göra innan jag dör (sparkar undan hinken)! Eftersom vi inte sparkar undan nån hink (som ju måste betyda självmord eller avrättning) utan ”kastar in handduken”, eller ”kolar vippen”, så bör väl vår lista heta "handdukslistan"? T ex?

Att ha en kom-ihåg lista är förståeligt, men att ha en bucket list får en att tänka på några Cornelis-rader om att man ingenting kan ta med sig dit man går (d v s kolar). Fast det är klart: om man hamnar nånstans på andra sidan, i evigheten, himlen, helvetet, eller vad man nu föreställer sig för viste, och inte har bockat för hela listan – det blir trist. 

Det är snart vars och ens privilegie att ha sina fiskar i ett akvarie

Som vanligt tar dagens predikan vid där gårdagens slutade, nämligen de ofta illa stavade ”rubriker” som brukar ligga i ett bildhörn i nyhetsprogram som Rapport och Aktuellt. Dessutom finns små ”etiketter” med namn på personer som citeras eller intervjuas. Det kan stå: ”Förnamn Efternamn, privatekonom Swedbank”. Eller det jag råkade se: ”Ryskt förnamn Ryskt efternamn, Rysslands försvarsministerie”.

Följande förslag till förenkling riktas till Svenska Akademiens ordboksredaktion och andras, för all del: Om inte ens s k studerat folk verkar klara orden på -ium, varför inte, som vanligt, lyssna på ”brukarna” och stava rubbet med -ie på slutet?

Den som vill säga akvarie kan simma lugnt. (Bild: Wikipedia)

Förr fick man lära sig: ”ministerium” är singular, obestämd form. Bestämd form, ”ministeriet”. Plural, ”ministerier”. Sak samma med ”stadium, stadiet, stadier”. Och ”privilegium, decennium, akvarium, evangelium, kollegium” m fl. Det heter inte ett "decennie, akvarie, kollegie", men i bestämd form "decenniet, akvariet, kollegiet".

Orden på -ium är så många att de borde ha satt sig – i alla fall i de flesta äldre människors ordförråd. Det är en annan femma med ord på -io som jävlas och inte har samma bestämda form eller plural: ”Scenario, scenariot, senarier/scenarion. Trio, trion, trior. Radio” heter ”radion” i bestämd form, men i plural föreslår de två nyaste ordböckerna i Tre – svenska.se att man i stället säger radioapparater. Den äldsta, SAOB, ger däremot ”radior” i plural.

Man får alltså slå upp.

Att skriva en sån här blogg är som att sätta plåster på en bebrott

Indignation. Det, bland mycket annat, är en känsla hos undertecknad. Men hur är det med ens åldriga kamrater? De kan hoppa upp och skrika en stund (om deras proteser tillåter skutt) om vården, post, bank och betalsajter, men de är påfallande anpassningsbara vad gäller det språk som förmedlar nyheter och information.

Ibland antyder jag att med alla fel i medier börjar det väl bli fråga om hur tillförlitligheten ser ut i stort. En av åldringarna sa att man får bortse från språkfelen och försöka förstå vad som är huvudbudskapet. Jisses.

En informant, I, som bor stor del av året utanför Sverige, har sett det verbala raset, den språkliga nedgången under några år. Häromdagen när I tittat på tv-nyheter stod på en av de där små rubrikraderna som läggs ovanpå bilden KORONABRÄNNING. Inslaget handlade om en dansk som åker runt och bränner koraner för att uttrycka en åsikt. Man har två frågor: 1) hur kan ett av de största nyhetsprogrammen då och då få med den här typen av misstag? 2) den andra frågan gäller dansken överhuvudtaget, men hur den formuleras?

I ett annat nyhetsinslag häromdagen stod på samma ställe – liten rubrik över bilden – ”Plåster på en bebrott”. Av inslaget att döma handlade det om hur man vid något problematiskt, vad det nu var, vidtagit alltför minimala åtgärder och detta sågs som att sätta plåster på ett benbrott. Så tror jag att det var tänkt.

Här sitter man inte bara och ser sig om i vrede i all stillhet, det känns att fler vredesutbrott är på gång i närtid, ett av dagens populära ord. Varför blir jag arg även av ordet ”närtid”? Det är nog för att det vore kul att höra någon säga ”snart” i stället. Någon gång.

Varför heter det långfredag? Varför byter folk så lätt ut vanliga ord?

Inom kristendomen är innevarande dag inte precis förknippad med det skämtsamma och lätta, men när jag satte på datorn i morse stod följande som tycktes peka i en annan riktning: ”Good Friday i dag, hela dagen”. Varför talar datorn två språk med mig i samma mening? Och varför meddela att det är långfredag hela dagen? Det brukar det vara. Skämtar någon?

Och ”Good Friday”? Låter det inte som en motsägelse? Nja, fick fatt i en text som förklarade att ”good” för evigheter sen betydde ”holy”, helig. Vårt ”långfredag” lär beskriva lidandet Jesus utsattes för under denna tunga dag och i tyska Karfreitag är ”kar/a” ett gammalt ord för "sorg".

I bloggen blir det lättsammare Jag vill bara påminna om att en del enkla formuleringar gott kan vara kvar. Minns någon uttrycket ”få tillgång till”? Det verkar ha förvandlats till ”få access till”? Det är väl rätt meningslöst? Bara byta ord så där?

Och, en gammal bekant, vad händer med det fullt användbara verbet ”hindra”? Från Amnestys håll såg jag det tråkiga meddelandet ”Talibanerna stoppar flickor från att gå i skolan”. Samma hemska innehåll har den svenska meningen ”Talibanerna hindrar flickor /att/ gå i skolan”.

Och så en sån där översatt bekanting som låter helt knasig på svenska:

”Om två är därinne … kanske jag tappar det”, fortsätter superstjärnan skämtsamt.

Stjärnan är en amerikansk sångerska som en stor svensk morgontidning anser vara sin uppgift att skriva om. Som inte heller anser det nödvändigt att översätta "lose it" med "tappa kontrollen/fattningen/förståndet, bli knäpp/galen, få sammanbrott, bryta ihop".

En läsare med svenska som modersmål kan säkert komma på fler saker som den gravida amerikanska sångerskan kan säga om hon skulle få en chock av att vänta tvillingar, vilket antagligen var vad som avsågs med den krystade repliken.

SVT axlar ansvar: ”Det är vår plikt att visa krigets nakna brutalitet”

Inte bara kan enskilda ord bli fel, det kan även gå illa med deras sammansättning till meningsfulla yttranden. Följande har inte yttrats av någon med språk som arbetsmaterial, det är en ”vanlig” människa som i ett radioprogram vill förklara en egen småsnuskig sångtext:

”Jag varnar för känsliga lyssnare”.

Felformuleringen kan dock tolkas välvilligt: jag skulle nog kunna kalla mig känslig tittare/lyssnare som man borde varna för eftersom jag lätt blir arg.

 
Och just nu glider vi över från bokstävernas språk till bildernas. Ett prima P1-program, Medierna, tog nyligen upp de alltmer uttänjda gränserna för vilka slags bilder från krig som tv:s nyhetsprogram (och andra) väljer att visa. Här finns två olika åsikter från medierna själva (och en del tittare): en är att man minsann ska visa verkligheten som den ser ut, basta. SVT säger på sin hemsida: ”Det är vår plikt att visa krigets nakna brutalitet”

Den plikten är som man förstår relativt ny. Dessförinnan fanns regler som inbegrep respekt och integritet vad gällde denna typ av bilder.

Det andra åsikten (min, bland andras) säger att allt våldsammare bildmaterial lätt verkar i motsatt riktning mot vad mediet säger sig vilja uppnå och blir i stället avtrubbande. I värsta fall erfar man att det spektakulärt spekulativa ligger nära. Det är vanligen bilder som visar ”mest” och ”värst” som blir de mest sedda. Vad nu det säger om människan.

Även radion tar upp ”bildkampen” genom ett nytt slags dramatiserade nyhetsberättelser och dito beskrivningar. Från kriget i Ukraina hör man ofta en manlig och en kvinnlig journalist på ett, måste man säga, teatraliskt vis, läsa en rad var av typen: 1) Nedanför det öppna fönstret i det sönderbombade huset ligger en svårt sargad människokropp. 2) Bakom knuten ser man skymten av ett litet barns ben som sticker fram under en filt. En nallebjörn ligger bredvid.

Citaten är inte exakta, men en bra imitation av hur de tänjda gränserna låter. Utan egen erfarenhet men även utan hjälp av bilder har jag tyckt mig förstå vad krig innebär: förödelse, sargade kroppar, ofattbar tragik.

Dagens underhållningsutbud ser till att vänja folk vid det mesta

Nej, det är ingen svårartad paranoia eller liknande som undertecknad drabbats av även om gårdagens slutrader kan ha gett en och annan skrämselhicka. Det är bara det att tecknen är så tydliga (hoppsan, hickan går nog inte över av de orden…). Jag menar, herregud, det är ju bara att titta på kulturens (särskilt filmens) och vetenskapens teman och huvuddrag.

Det man satt och skrämdes ihjäl av förr – framtidsskildringar från 1900 talets främre hälft – är till stor del verklighet nu. Och vad gäller ”nöjes- och kulturutbudet” kan man inte låta bli att få skumma vibbar av teknikbesatthet och det allt tydligare våldet – det som också kallas ”explicit” eller, av nån anledning, ”grafiskt”.

Många av oss som satte handen för ansiktet vid filmscener vi hade svårt med är nu vana vid att tugga i oss våld och elände ihop med kvällsmackan utan att blinka.

Jag tänker, som sagt, på människors fascination för teknik som gensaxen Crispr bl a. Det har väl alltid varit så att uppfinningar inte bara uppfinns utan också används. Nu går det snart att klippa till en bättre variant av mänskligheten. (Vad nu bättre kommer att anses vara.) Än så länge vill man bara klippa till de sämre varianterna.

Befinner vi oss – och därmed språket – i ett övergångstillstånd?

Med tanke på att omgivningen inte alltid förstår vad jag säger upprepar jag mig gärna (i tron att det ska gå bättre, haha). Avsikten med och slutsatsen av fraktionssnacket för några dar sedan, är att man bör hålla språket någorlunda intakt (förutom en del nya ord, jaja). Det tycks snarare klokt att låta det ”släpa efter” lite så att för tillfället levande generationer kan förstå varandra.

Snabbheten hos språkvårdarinstanser och ordboksredaktioner kan nog motverka det, hur väl man än menar. Vissa ord som tycks tvångsmässigt inpressade i ordböcker kan ju faktiskt ha försvunnit hos dem man kallar ”brukarna” efter rätt kort tid.

Om å ena sidan de för dagen moderna termerna kläms in och man dessutom förordar användandet av flerhundraåriga ord för att de har gamla belägg i en ordbok som SAOB, ja, då blir det ju för de nämnda ”brukarna” (= vi).

Det är inget fel på SAOB, tvärtom är den en skattkista för dem som intresserar sig för etymologi o dyl. Det är en glädje att dess fortsatta existens verkar säkrad (som ju nyligen beslöts). I alla fall fram till den tid då andra mänskliga vanor och digitalkroppsliga tilltag genomförts.

Det verkar nämligen som om människans längtan efter att förena sig med maskinen blir allt starkare. Vem vet hur vi i framtiden kommer att handskas med språket? Det kanske ingår som en del av vår programmering? Och den dagen sitter nog ingen och slår upp i ordböcker.

Säckpipa - himmelsk musik för såväl änglar som människor

Nej, usch och fy, så dystert det blev i går. Nu måste vi lyfta blicken och lätta från marken efter gårdagens helvetesskildring. Och så snart jag skriver ordet ”lyfta” faller jag ner i ”lyfta-frågan-träsket” – en sumpmark som slukat det tidigare enkla ”ta upp frågan”. Eller ”diskutera frågan”.

Frågor som inte lyfts "adresseras". Sån är världen bliven. Men bäst som man sitter och deppar över detta, säger en röst i radion (musikkunnig kvinna, är allt jag minns): ”och så är det en bordun som lyfts…”

En ängel med sin säckpipa

Radiolyssnaren häpnar. Vad säger hon? Bordun? Vilket vackert ord! SAOB skriver (1920): "benämning på en täckt vanl. 16, stundom 8 (sällan 32) fots labialstämma i orgeln (oftast af trä) hvilken användes för att gifva fyllighet åt andra stämmor".

Aha, giva fyllighet! SAOL förklarar med ett modernare språk:

”o­föränderlig ton t.ex. i säck­pipa som ackompanjerar melodi”.

En tanke la sig (som en bordun) i skallen: vad uppfriskande med människor som inte förklarar sönder det som är så välbekant för dem själva. Som lyssnare kan man ju slå upp det man inte begriper.

Och som exempel på en bordunton ges säckpipan, kanske det instrument jag skattar högst. Nu har just den tonen också fått ett namn och hamnat i min vokabulär. Uppiggad drar jag ett av alla lyfta-exempel från mina anteckningar. Det var reportern som diskuterade inrikespolitik och sa:

”Behöver han lyfta några andra frågor för att liberalerna ska lyfta?” Det är samma stuk på det lyftet som exemplet från en annan person häromsistens som ville ”säkerställa säkerheten”.

PS Bilden (Kim Traynor, Wikipedia) visar en del av bröderna William och

Alexander Clows träsniderier (1911) i Thistle Chapel, St. Giles, Edinburgh

Ska man hårdra språksituationen så pekar den mot en jätteordbok

Här är nu äntligen teorin jag babblat om ett par dar: språket kommer att överge oss inom en snar framtid. Fast sanningen är förstås att vi först övergivit språket, så för den gudomliga rättvisans skull är det väl okidoki.

När jag försökt samtala med språkproffsen (f a dem vid SVT/SR) om saker som liknar den här fraktionshistorien (se de senaste inläggen) brukar jag först få ett klappande-på-huvudet-språk-förändras-förstår-du. Det hörs att de vill lägga till ”din knäppgök” som slutkläm.

I dessa sammanhang och då andra ur pöbeln ställt liknande frågor har svaret kunnat bli att ”det här ordet” eller ”den här frasen har flera belägg i SAOB". Dessa har ibland flera hundra år på nacken. Men hur var det nu? Förändras språk eller inte? Artikeln om ordet ”fraktion” med betydelsen ”bråkdel” – skriven 1925 – hade med tre belägg, från 1584, 1802 och 1891.

Hur ska framtida ordlistor som SAOL och SO se ut? Borde de egentligen slås samman med SAOB och få med alla ord som finns i den, från tidigare sekel? Samtidigt som språkfolket okejar de ibland jättegamla ord som finns i SAOB är de lika generösa vad gäller att äldrestämpla fullt gångbara ord och kalla dem ”daterade”.

Inkonsekvensen känner inga gränser. Dessutom pläderas gärna och även för en hoper engelska ord och uttryck – lånade som de är eller tagits in som översättningslån. De bör också fogas till SAOL och SAOB i ett framtida språklexikon. Knussla inte utan kläm in ett helt engelskt lexikon vetja, vid sidan av de svenska!

Tur att ett sådant verk nuförtiden inte kommer att tryckas i pappersform i första hand. Ca 125 00 ord i SAOL, inemot 500 000 i SAOB, ca 172 000 i Oxford English Dictionary, hm, det blir i runda tal 800 000 ord i den nya svenska ordboken. De kommer naturligtvis att överlappa varandra en del, men det blir i alla fall en jädrans massa ord för oss att hålla reda på, kommunicera och förstå varandra med.

En bråkdel av våra ordböcker anser att fraktion betyder ”bråkdel”

En svensk ”fraktion” betyder alltså något annat än en engelsk ”fraction” (som f a betyder ”bråkdel"). I detta struntar en mängd skribenter i mer eller mindre ansedda medier och annat som går att googla sig till. Nu kommer här med lite fördröjning det intressanta som antyddes i förrgår: Vad säger SAOB om ordet i fråga? (Och läsekretsen drar andan av förväntan…)

I mitten av 1800-talet påbörjades arbetet med Svenska Akademiens Ordbok och det förväntas avslutas nästa år. Sen blir det förstås revidering och upparbetning vilket, tack och lov, verkar kunna genomföras efter att de finansiella frågorna för detta evighetsprojekt helt nyligen lösts.

Till saken. I SAOB ges som första alternativ till ordet ”fraktion” exakt detsamma som den ännu existerande engelska motsvarigheten till ordet: ”(†) brutet tal, bråk(tal); bråkdel” Sedan följer de två innebörderna som finns hos SAOL och SO. Korset inom parentes betyder ”föråldrat”.

Artikeln om ordet  i SAOB  skrevs 1925. I SAOL fanns det inte alls med i de två första utgåvorna (sent 1800-tal). År 1900 dyker det upp, då med förklaringen ”parti”. År 1923 och 1950 står innebörden ”grupp”. Ordrikare är 1973 års upplaga: ”meningsgrupp, delmängd”. Liknande innebörder ges 1986, 1998, 2006 och 2015.

Nu är vi framme vid pudelns kärna. Om betydelsen ”bråkdel” ges enda gången i en svensk ordbok i en text skriven 1925, verkar ju inte det borga för att innebörden kan förstås av gemene man. D v s den gemene man som inte vet att det engelska ”fraction” betyder ”bråkdel”. Men nu tar den egentligt intressanta teorin vid. Den är min och har bildats ovanpå egna erfarenheter av olika språkvårdare – låt oss för enkelhets skull kalla dem ”språkproffs”.

Den här texten är redan lång så teorin får vänta till i morgon. Detta är dramaturgi på hög nivå.

Lika bra att oblygt jämföra sig med kulturella storheter från förr

Informanten A som irriterats av hur ordet ”fraktion” använts (Sbråk i går handlade om det) hörde av sig även i dag och klagade på att undertecknad skrivit nonsens. Eventuella läsare av gårdagens blogg ombedes skyndsamt att läsa om den nu uppdaterade texten. 

Misstaget var stavningen ”fraktion” (med k) på några ställen där det engelska ordet (med c) avsågs. Det här klanteriet skulle ha fått en sådan som mig själv att ta kontakt med skribenten och klaga. Så det är bäst att dra en mea culpa igen: Jag ser mig inte som felfri utan skriver eller fattar ibland åt skogen samt skriver motsägande saker.

Èmile Zola, Wikipedia, plåtad
av Félix Nadar (1820–1910)

Nu är det förstås svårt för läsare att höra av sig till en blogg utan kontaktuppgifter, ett medvetet val för att slippa ändlösa diskussioner. Det innebär att man (= jag) får gå runt här och bli ödmjuk – huvudet räcker inte alltid till. Men vad tusan, egna tillkortakommanden är en sak, andra som gör fel kan man gott giva på moppo!  

 

Nu blir inte fraktionerna färdigpratade i dag bara för det här debaclet! Fortsättning kommer att följa i bloggen vars skribent evigt pendlar mellan underlägsenhetskänslor och storhetsvansinne – lite som psykopater brukar beskrivas. 

Det är lika bra att löpa linan ut och jämföra sig med, samt söka stöd hos, författaren Émile Zola (1840–1902) som lär stå bakom den kända sentensen Ett konstverk är ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament. ”Det betyder att ett konstverk är en högst subjektiv tolkning av det vi alla kan uppleva” (det sista snodde jag från tankesmedjan Movium).

En mystisk fraktion som ska visa sig vara en riktig nagelbitare

Informanten A hörde av sig om en felanvändning av ett ord och sa sammanbitet: ”Svenska "fraktion" är något annat än engelska "fraction", som betyder "bråkdel”. En stor tidning berättar att musiktjänsten Spotify i bråk med en rappare ”saknat nödvändiga licenser till låtarna och har betalat en fraktion av vad de egentligen borde”.

Detta fick mig att tänka igång en längre, urtrist, utläggning om hur det går åt h-e med svenskan. Ordet ”fraktion” visade sig vara ett skolexempel på sånt som borde intressera folk. Men de som vill ha underhållning hänvisas till de biljoner festliga klipp som finns på Youtube, streamingtjänster för all slags ”kultur” och fan vet allt.

Misstänker att första gången undertecknad hörde ordet var i samband med terroristorganisationen Röda armé-fraktionen. Efter det har ordet endast funnits i mitt medvetande som "grupp, en (utbrytar)del av ett politiskt parti". Vad för slags ”fraktion” Spotify betalat kan man undra över.

Går till SAOL och finner två betydelser till ”fraktion”. 1) meningsgrupp in­om parti, 2) del­mängd erhållen vid kemisk fraktionering. Kollar man en annan av tre ordböcker i den rätt heltäckande webbplatsen svenska.se/tre/, SO, får man i stort sett samma resultat.

Beträffande uppslagsordet ”fraction” i Engelsk-svensk ordbok (i mitt fall den halvsekelgamla utgåvan) från Svenska bokförlagets ordböcker är den först placerade innebörden ”bit, stycke, bråkdel”, därefter en några olika slags ”bråk” (matematiktermer).

För tre dagar sen handlade bloggen om ordet ”botten” och dit, alltså till botten, är precis vart jag är på väg i jakt på fraktionens inre väsen. Vad ska våra äldsta ordböcker säga om saken och vad – detta är egentligen en nagelbitare! – säger vår gigantiska ordbok, SAOB, om saken?

Förstår andra vad som sägs i svenska medier? Jag börjar få svårt

I helvetet finns det grader. Och det är inte samma grader vi då talar om som dem utanför fönstret där en bister april bjudit på minusgrader. Helvetesgraderna förstår man bildligt, ”nivåer”, kan de kanske ersättas med. SAOL förklarar ordet ”grad” bl a som ”om­fattning, intensitet” och ger som exempel uttrycket ”​i högsta grad”.

I ens modersmål dräller det av grader. Språket har sådana subtiliteter inbyggda i sig att det är ofattbart. Mycket får vi via vår omgivning, men neutrala är ordens betydelser knappast. Det är inte så att ett ”staket”, en ”himmel”, en ”tortyr” eller ”solidaritet” väcker exakt samma bilder, känslor, betydelser eller allt det kan vara hos alla individer.

Tack och lov finns (ännu) fantastiska hjälpmedel som ordböcker. Där har hängivna människor, nördar ibland, kämpat som bävrar för att fortsätta förse oss med ett gemensamt språk. Som snart är ur spel. Och se – min pessimistiska hållning gav genast ett exempel på det finlir vårt främsta kommunikationssystem är byggt av! ”Sätta ur spel” – se där en betydelse. ”Sätta av spel”? Näe. ”Sätta på spel – jadå. Sådär kan man hålla på och lattja med uttryck och småord som skapar ett ändlöst antal kombinationer att yttra.

”Vi ser situationen spelas ut inför våra ögon”, sa en reporter, och gav på så vis exempel på en av alla språkepidemier: göra partikelverb av såna som varit sammansatta. På mitt uråldriga vis skulle jag själv säga: ”Vi ser situationen utspelas inför våra ögon”. Men man är tacksam över att personen använde ”inför” och inte ”framför vår ögon” – i sig på stark uppgång!

Ganska nya är även ”snacka/prata ner/upp” som betyder, tror jag, ”förringa” eller ”förtala” respektive ”prisa” eller ”lovorda”. Det finns i själva verket mängder av svenska ord som kan ersätta de engelska ”talk up/down”.

I tv sa en annan reporter: ”Ju mer man spelar upp det här och spelar ner andra viktiga saker, så…”. Förstår alla vad som menas med detta? Antagligen har ”spela upp” samma betydelse som i nyss nämnda ”prata upp”, men ändå låter det konstigt. "Spela upp" på svenska är väl nåt annat? ”Spela ner” ska här antagligen betyda detsamma som i likaså nyssnämnda ”prata ner”.

Något hemskt är på väg hitåt.  

Världarna vi tillägnar oss genom språket är – och låter – exklusiva

Babblet igår (som några kan ha tyckt varit botten) beskriver ett slags språkegocentricitet vi människor har i oss, mer eller mindre. Ens värld beskrivs och begrips av det omgivande språket (alt språken) – det är väl närmast en truism? Och de flesta andras tungomål låter konstiga, roliga och/eller omöjliga - försök härma Miriam Makebas "Click-song"! 

Miriam M, del av bild, Wikipedia
 (foto: Roland Godefroy)

Men det är lätt att bli avundsjuk på två- eller flerspråkiga människor. Det slog mig när jag för några decennier sedan läste noveller av en kompis dotter. Via föräldrarna, en svensk, en brittisk, umgicks hon ständigt med de två språken. De texter hon skrivit var på svenska – en perfekt och felfri sådan, tyckte jag. Men utan att man anade ett annat språk i bakgrunden hade dessa berättelser något spciellt över sig, jag skulle säga "magiskt" i den betydelse ordet hade innan det kramades ihjäl.      
Det var inte den litterära kvalitén (också god) i sig som var det slående, utan att det språk som användes liksom kom från en tredje värld! Och så är det väl, varje språk är en värld (truism 1B). Sådana upplevelser får en att betrakta litterära översättare med vördnad – i de fall resultatet blir lyckat! För vilken svår uppgift det måste vara!

I dagarna läste jag om den amerikansk-japanska författaren Katie Kitamura som i sin senaste bok har en tolk som huvudperson. Denna utför sitt arbete, i början med en något mekanistisk syn – hon ser sig endast som en kanal dessa två språk ska färdas genom.

”Men hon ser att hon förändras av språken som flödar genom henne och att hon också förändrar språken hon talar”, säger Katie K (SvD, papper, 3 april). Hon vill även försöka undersöka ”språkets moraliska tvetydighet”, och hur lätt det är att manipulera det i vissa situationer. Det här är nivåer i språkförståelse som heter duga.

Tankarna går djupare än dem man har kring ”dom, hen, starta upp” och ”liksom”. Liksom. 

Är botten för mig verkligen detsamma som botten för andra?

Naturligtvis var gårdagens skämt till för effekten. När engelsktalande säger ”from the bottom” av sitt hjärta, menar de med ”bottom” naturligtvis inte ”bakdel”. På svenska säger man (än så länge) ”djupet”. På engelska har ”bottom” många betydelser som beskriver något med en lägsta eller bortersta nivå: "bottom price", t ex, vi säger ”lägstapris” (sär- eller hopskrivet).

”Bottom line” är ett vanligt uttryck för svenska ”slutresultatet, summa summarum, kärnpunkten, när allt kommer omkring”.

En annan vanlig fras har förvånat mig under åren: ”bottoms up”, alltså samma som vårt ”botten upp” och lite mer uppfordrande än ett vanligt ”Skål!” Det verkar som om vi med annat modersmål än engelska ”störs” mest av denna dubbla ”bottom”-betydelse. Har aldrig hört någon med engelsk/amerikansk (m m) bakgrund åstadkomma ett antydande ”höhöhö” i såna sammanhang. Fast sååå många har jag förstås inte träffat.

Det här är ett bra exempel på hur språk funkar för modersmålstalande och dem som tillägnat sig ett språk. Som mycket ung lärde jag mig den världskända frasen ”Dr. Livingstone, I presume”. Allt lät jättekonstigt för ett barn som på den tiden inte levde med engelska ständigt susande in i skallen.

"Presume, haha", tänkte jag och likheten med ordet ”perfume” fick mig att i tonåren försökte skämta med en engelsktalande: jag sa något och avlutade meningen med ”I perfume”. Det är ungefär som om en icke-svensktalande skulle säga: ”Vill du ha lite vacker” och mena ”vatten”. Inte är det kul, bara fel, och man blir i bästa fall bara korrigerad. Som jag.

Man når aldrig till det mänskliga språkets botten, även om man kan använda ord på vackra vis. ”Det som är botten i dig är också botten i andra”, skrev Ekelöf. Men, som sagt, det beror på vilket/vilken ”botten” man menar.

Vill man verkligen uttrycka starka känslor från sitt hjärtas ända?

Det är vansinnigt många som tror att man tackar eller säger allvarliga saker ”från botten” av sitt hjärta. På svenska har man brukat använda ”från (alternativt ur) djupet” av ens hjärta. Min stränga hållning är att det är vansinnigt bra att bevara de ursprungliga fraserna i sitt modersmål och inte använda översättningar från andra språk.

Är vi hyfsat överens om vad svenska är blir det naturligtvis lättare att tala med ALLA, såväl modersmåltalare som dem med andra språk i botten. Och på tal om botten så händer det även att engelsktalande inte klarar sitt eget tack-uttryck, det vi håller på att göra till vårt. Av misstag händer det att orden i ”from the bottom of my heart” byter plats och folk råkar säga ”from the heart of my bottom”. Googla den felsägningen och se att många tycker den är så kul att det finns tusentals citat och bilder till den.

”Bottom” i denna betydelse: "ända, bak", det är kul, det! Ändalykten är ett säkert kort! Vuxna irriterar sig ibland på barns kiss- och bajshumor som brukar inträffa vid späd ålder, men man törs sätta ett par spänn på att de flesta som gillar skämt om kiss, bajs, kroppsdelar och sex inte alltid återfinns bland samhällets yngsta medborgare.

Det här gäller inte bara skämtandet: vuxna springer som galningar efter allt de unga gör. Förutom att klä sig så ”ungdomligt” som går, tar vuxna/äldre även över yngre generationers internetvanor. Facebook övergavs av ungdomarna när farfar och moster ville bli ”vän” med dem. Själv hade man fått dåndimpen om släkten nästlat sig in i ens barn- och tonårsliv.

Om jag förstått rätt händer detsamma med webbplatser och appar som instagram, snapchat och tiktok. Gamlingarna kommer rusande till dem, men barnen drar.

Ett inlägg som i sanning och rent konkret kokar soppa på en spik!

  
Wikipedia heter vårt nya gigantiska uppslagsverk. Det är ”en encyklopedi med öppet och fritt innehåll som utvecklas av frivilliga bidragsgivare från hela världen. Alla kan vara med och förbättra Wikipedia. Du också.” Skriver W om sig självt.

Personligen har jag ett eget W bland kompisarna. Tusan vad de kan! Nyligen skrev jag ner något som informanten L:s mor brukat säga, kloka ord som manar till eftertanke och ödmjukhet: ”Det man inte kan få ska man inte efterstå”.

Såna här sentenser är det fullt av (ännu). Oftast är de jättegamla och man vet inte varifrån de kommer. Om man inte har språkvetaren Pelle Holms (1888–1980) böcker om ordspråk och gamla talesätt. Nå. Informanten L:s syster visste mer om det man inte ska efterstå. Om det är originalet vete fåglarna, men exakta ordalydelsen finns i sagan ”Skålknallen som kokade soppa på en spik”.

Den ingår i något som kallas parallellupplagan till tionde upplagan av ”Folkskolans läsebok” (1911-1951). Och där fick man lite till att fundera över. Skålknalle, t ex. Det var en sådan som, läser jag nånstans, ”tillverkade och sålde askar, skålar och andra svarvade föremål”.

Det var alltså en sådan man som i berättelsen kokade soppa på en spik. Letar man på nätet finner man sagan om skålknallen fast i lite olika tappningar. Och kanske har även det kända talesättet ”koka soppa på en spik” sitt ursprung i just den sagan. 

Bloggen attackerar mediemoral, eller snarare brist på densamma

Som de idoga sbråkläsarna (alla fem) vet kan bloggen ibland skutta ut i moralfrågor – ja, bloggaren känner sig som en talesman (eller talisman, för all del) för dem som önskar mer hut, hyfs och hållning i etiska spörsmål.

Men stopp! Förfäras ej! Bakom dessa skämtsamma rader med en air av tidigt 1900-tal sitter ett ilsket fruntimmer och vrålar på fullaste allvar. Nu moralen. Det är inte bra när mediearbetare i intervjuer tjatar på sina offer som, t ex, kan vara idrottare som ska avsluta sin karriär.

Intervjuaren undrar hur det känns. ”Det känns märkligt”, svarar idrottaren. Genast kommer följdfrågan: ”Hur menar du då märkligt?” De pratar vidare om sportarens gamla bedrifter och denne säger om en särskild händelse: ”Jag var helt slut efter det loppet” och får följdfrågan ”Hur menar du då slut”?

Men till det ännu värre, den riktigt osmakliga krigsrapporteringen i medier. Egentligen är det för otäckt att återge, men det jag tänker på är tillfällen när utrikeskorrespondenter med ”dramatiserade” berättelser beskriver krigsplatsernas döda människor – särskilt barn.

Särskilt tycks P1 lida av att inte vara ett bildmedium, vilket gör att reportrar i stället målar med ord på ett sätt som ligger en bra bit från anständighet och känsla för mänsklig integritet.

De flesta av oss kan nog skapligt föreställa oss de fasor och lidanden som ond bråd död för med sig utan att någon hjälper oss på traven med teatrala röster, konstpauser och hyenementalitet.