”Bottom line” är ett vanligt uttryck för svenska ”slutresultatet, summa summarum, kärnpunkten, när allt kommer omkring”.
En annan vanlig fras har förvånat mig under åren: ”bottoms up”, alltså samma som vårt ”botten upp” och lite mer uppfordrande än ett vanligt ”Skål!” Det verkar som om vi med annat modersmål än engelska ”störs” mest av denna dubbla ”bottom”-betydelse. Har aldrig hört någon med engelsk/amerikansk (m m) bakgrund åstadkomma ett antydande ”höhöhö” i såna sammanhang. Fast sååå många har jag förstås inte träffat.
Det här är ett bra exempel på hur språk funkar för modersmålstalande och dem som tillägnat sig ett språk. Som mycket ung lärde jag mig den världskända frasen ”Dr. Livingstone, I presume”. Allt lät jättekonstigt för ett barn som på den tiden inte levde med engelska ständigt susande in i skallen.
"Presume, haha", tänkte jag och likheten med ordet ”perfume” fick mig att i tonåren försökte skämta med en engelsktalande: jag sa något och avlutade meningen med ”I perfume”. Det är ungefär som om en icke-svensktalande skulle säga: ”Vill du ha lite vacker” och mena ”vatten”. Inte är det kul, bara fel, och man blir i bästa fall bara korrigerad. Som jag.
Man når aldrig till det mänskliga språkets botten, även om man kan använda ord på vackra vis. ”Det som är botten i dig är också botten i andra”, skrev Ekelöf. Men, som sagt, det beror på vilket/vilken ”botten” man menar.
