 |
| Bild: Noe Fornells, Unsplash |
Det är inte varje dag man stakar ut sig från land med hjälp av en åra. Lika sällan har man anledning att staka ut en väg. Men mycket ofta hör jag sammansättningen ”staka sig” och tänkte att det måste vara värt en drapa.
För att somna använder undertecknad ett gapigt och skrikigt program på P1, ”På minuten”. S k ”rolig" s k "underhållning" på tv där folk springer runt, skriker och beter sig är inte min tekopp, därför är det skumt att det där radiosömnpillret är så till den grad verksamt.
I detta program säger reglerna bl a att man inte ska "staka sig”. Det är ett fenomen som betyder att den talande börjar småstamma och hacka så som man ofta gör. Efter många nätters grubblande över verbet staka (sig) grep jag äntligen efter ordböcker, verkliga såväl som nätburna.
I inhemska favoriten Tre – svenska.se var det magert, f a gäller det de modernare SAOL och SO. I SAOB, däremot, fanns en artikel (från 1986) om "staka" – men med så mycket information att det skulle ta alldeles för lång tid att gå igenom ordentligt. Ordet låter gammalt, ursprungligt, verkar det, även om det säkert är en rätt fånig sak att säga.
Men hur mycket man än stakade förr i världen, hit och dit, fram och ut, så ska här citeras handordboken Svenskt språkbruks förklaring av ”staka sig”. Den är, påstår en expert (jag), om än halsovande, samtidigt en beskrivning av det skrikiga ”På minuten”:
Det var en briljant idé att sätta ihop fyra personer i en studio och låta dem berätta om ett specifikt ämne under en minut utan att staka eller upprepa sig.
