I en krönika (SvD 17 april) skriver Anders Q Björkman om den svenska skolan. Undertecknad är egentligen inte korpulent att bedöma något sådant samt ber om ursäkt för att hennes fars mer än halvsekelgamla, halvdåliga skämt, alltid letar sig in i språket. Även när det är allvar.
Inte för att man själv var nåt ljus i skolan, men tanken är fri som det hette i den gamla folksången (fast i originalet sjöng man Die Gedanken sind frei). Men över till krönikan där Björkman presenterar vad som är tesen i en nyutkommen bok, ”Dumbing down”:
Svensk skola har gått från att vara i världsklass till att störtdyka i internationella kunskapsmätningar. Är det flumskolans eller marknadsskolans fel? Frågan är felaktigt ställd. Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Det är den giftiga kombinationen av flumskolans kunskapsrelativism och skolpengens marknadifiering som har sänkt svensk skola.
Författarna till boken (Magnus Henrekson och Johan Wennström), skriver vad detta lett till: ”Samtidigt som svenska elevers resultat sjönk i internationella kunskapsmätningar, steg deras betyg”. Ja, det har man ju lagt märke till som vanlig medborgare och förvånats. Men utan att kasta mig in i vad mer kunniga debattörer har att säga, skulle jag vilja komma med den egna lilla vinklingen på hela ”problemkomplexet” (som man sa förr, har inte hört det på länge). Och den vinklingen är som vanligt det, lindrigt sagt, styvmoderligt behandlade språket.
Sbråkloggen driver som bekant sin egen huvudtes, nämligen den att barnen i ett land som Sverige främst ska undervisas på landets språk, som utgör bästa grunden för all ämneskunskap. Och det omgivande samhället ska stärka och befästa detta skolspråk. En matematiker jag varit gift med hävdar att barn och studenter blivit allt sämre i matematik under många decennier nu. Huvudanledningen till detta är dålig svenska, enligt matematikern.
Det kan hända att morgondagens text kommer att handla om titeln på den bok den bok Björkman skrev om, ”Dumbing down”.
