Befinner vi oss – och därmed språket – i ett övergångstillstånd?

Med tanke på att omgivningen inte alltid förstår vad jag säger upprepar jag mig gärna (i tron att det ska gå bättre, haha). Avsikten med och slutsatsen av fraktionssnacket för några dar sedan, är att man bör hålla språket någorlunda intakt (förutom en del nya ord, jaja). Det tycks snarare klokt att låta det ”släpa efter” lite så att för tillfället levande generationer kan förstå varandra.

Snabbheten hos språkvårdarinstanser och ordboksredaktioner kan nog motverka det, hur väl man än menar. Vissa ord som tycks tvångsmässigt inpressade i ordböcker kan ju faktiskt ha försvunnit hos dem man kallar ”brukarna” efter rätt kort tid.

Om å ena sidan de för dagen moderna termerna kläms in och man dessutom förordar användandet av flerhundraåriga ord för att de har gamla belägg i en ordbok som SAOB, ja, då blir det ju för de nämnda ”brukarna” (= vi).

Det är inget fel på SAOB, tvärtom är den en skattkista för dem som intresserar sig för etymologi o dyl. Det är en glädje att dess fortsatta existens verkar säkrad (som ju nyligen beslöts). I alla fall fram till den tid då andra mänskliga vanor och digitalkroppsliga tilltag genomförts.

Det verkar nämligen som om människans längtan efter att förena sig med maskinen blir allt starkare. Vem vet hur vi i framtiden kommer att handskas med språket? Det kanske ingår som en del av vår programmering? Och den dagen sitter nog ingen och slår upp i ordböcker.