lördag 30 april 2022

Sbråksiaren är åter inne i det gamla vanliga stimmet av profetior

Nu grasserar åter en de-dem-dom-debatt. Grassera är kanske ett starkt ord, men diskussionen är ute och går i medierna. Och ens kamrater frågar vad man tycker: ”du som är språkpolis”. Men nej, just den polisskolan har jag aldrig gått i. Däremot måste man ju undra varför så många har svårt med dessa pronomen nu? Det har alltid funnits barn och vuxna som tyckt att mycket språkligt är knöligt, men hjälper man dem genom att förenkla allt in absurdum?

Annan grej: frågan om vilka ”främmande” språk som är svåra för en svensk att lära sig. Då avses vanligen de större i västvärlden: tyska, franska, engelska och i viss mån spanska. Men i modern tid har f a ekonomiska intressen fått folk att sätta barn i skolor som prioriterat ryska eller kinesiska. Hur det gått med den saken på senare tid är obekant för undertecknad. Att sätta nyttoaspekten främst vad gäller språkval i skolan – ja, jag vet inte jag.

Däremot känner jag vuxna (och unga!) som lärt sig diverse språk för att de gillat dem, hyst intresse för ett lands litteratur, kultur och annat. Med en sådan utgångspunkt brukar inlärningen gå bra. Vad gäller ”svåra” språk tycks det vara en mycket individuell historia, även om många stirrar sig blinda på släktskap och säger sånt som ”tyska och svenska är så lika”.  

Skenet kan bedra, det vet de som åkt/åker dit på likheter mellan norska, danska och svenska. Fällorna är många fler än de välkända rolig för lugn, uhyre för monster, tilbud för erbjudande. Inte heller är grammatiken bara att kopiera.

Vad jag egentligen säger är att det kan vara svårt att lära sig enkla språk. Och: för att nu knyta ihop detta slut med början – enstaka ”problem” som ”dom” och ”hen” är ett intet mot den stora förändring som pågår inom svenska språket. Konsekvenserna av den kommer att bli bra mycket större. Säger er alldeles egna Nostradamus. (Det heter inte egna utan egen!)