Här är nu äntligen teorin jag babblat om ett par dar: språket kommer att överge oss inom en snar framtid. Fast sanningen är förstås att vi först övergivit språket, så för den gudomliga rättvisans skull är det väl okidoki.
När jag försökt samtala med språkproffsen (f a dem vid SVT/SR) om saker som liknar den här fraktionshistorien (se de senaste inläggen) brukar jag först få ett klappande-på-huvudet-språk-förändras-förstår-du. Det hörs att de vill lägga till ”din knäppgök” som slutkläm.
I dessa sammanhang och då andra ur pöbeln ställt liknande frågor har svaret kunnat bli att ”det här ordet” eller ”den här frasen har flera belägg i SAOB". Dessa har ibland flera hundra år på nacken. Men hur var det nu? Förändras språk eller inte? Artikeln om ordet ”fraktion” med betydelsen ”bråkdel” – skriven 1925 – hade med tre belägg, från 1584, 1802 och 1891.
Hur ska framtida ordlistor som SAOL och SO se ut? Borde de egentligen slås samman med SAOB och få med alla ord som finns i den, från tidigare sekel? Samtidigt som språkfolket okejar de ibland jättegamla ord som finns i SAOB är de lika generösa vad gäller att äldrestämpla fullt gångbara ord och kalla dem ”daterade”.
Inkonsekvensen känner inga gränser. Dessutom pläderas gärna och även för en hoper engelska ord och uttryck – lånade som de är eller tagits in som översättningslån. De bör också fogas till SAOL och SAOB i ett framtida språklexikon. Knussla inte utan kläm in ett helt engelskt lexikon vetja, vid sidan av de svenska!
Tur att ett sådant verk nuförtiden inte kommer att tryckas i pappersform i första hand. Ca 125 00 ord i SAOL, inemot 500 000 i SAOB, ca 172 000 i Oxford English Dictionary, hm, det blir i runda tal 800 000 ord i den nya svenska ordboken. De kommer naturligtvis att överlappa varandra en del, men det blir i alla fall en jädrans massa ord för oss att hålla reda på, kommunicera och förstå varandra med.
