Maskiner har frigjort oss så vi kan ägna hela dagarna åt att sträcktitta på serier och filmer, resa, äta samt må bra i största allmänhet. Det finns visserligen rapporter om ökade psykiska besvär, men det ska väl kunna gå att skapa ännu bekvämare liv så dylika åkommor försvinner?
Utan att vara mycket benägen att känna bitterhet har jag ändå undrat över varför jag ägnade en massa år åt att jobba som korrekturläsare. Just den erfarenheten ligger ju bakom att jag under de senaste decennierna lagt märke till en sjujäkla nedgång i svenskan. Det gäller tidningar, böcker – ja, all slags text. Det gäller även radio- och tv-språk. Man hör ibland att barns och studenters förmåga att hantera modersmålet är undermålig, men det är kanske påhittat.
För visst kan man få medhåll i sitt tänkande, men på det stora hela tycks de flesta överens om att ”det alltid varit så här” (se gårdagens inlägg) och att äldre i alla tider klagat på ungas språk.
Personligen siktar jag inte in mig på enbart de ungas språk, det tycks mer som om en jätteförsämring ligger som en blaffa över hela samhället. Antingen är jag barnet i sagan som ser att kejsaren var naken eller så är jag inte riktigt klok.
Men jag får i alla fall en skaplig pension efter det onyttiga jobb jag utförde under alla år.
