Bra, men kanske aningens för hovsamt om nutida mediespråket

I den händelse någon missat senaste P1-programmet Medierna: Det behandlar ofta sånt som undertecknad sitter här och gnäller om. I lördags var turen kommit till några företeelser som är rätt häpnadsväckande.

Först gällde det den sk så-journalistiken – ”Så lär du din hund hitta kantareller, Så går du ner två kilo” – som jag inte trodde var så gammal som någon i programmet gjorde gällande. Den ska ha uppträtt redan på 80-talet, och varför inte? Det var ju ett decennium då det mänskliga medvetandet, för att inte tala om vetandet, började skruvas av. Till förmån för annat.

 
En annan programpunkt av vikt för undertecknad var diskussionen om huruvida det allt slarvigare språket i medier påverkar läsare och lyssnare. Lite tidstypiskt att det framställdes som en fråga: Reagerar folk på sämre språk i medierna? Nja, så explicit uttrycktes inte saken, men ändå. Fast bra att någon alls tar upp den.

Hur som helst talade man med några som varit i branschen länge och även om det var kul att lyssna på dem är sbråkmakaren otåligt övertygad om att situationen är betydligt värre än vad dessa äldre mediepersoner ger uttryck för.

Mina grannar på gården, t ex, skräder inte orden när det gäller språket i medierna. Och detta utan att de har kännedom om den subversiva verksamhet som bedrivs i denna slutna, rentav halvhemliga blogg.

PS Sbråk har åkt utomlands och det kan bli skakigt med inlägg på nån vecka. Eller kanske inte, det beror på hur tillvaron gestaltar sig.

Att välja rätt preposition kommer att bli en framtida utmaning

”Varnad från”, skrev jag i gårdagens sista mening och skojade, förstås, det heter ”varna för” något. Däremot skulle man t ex säga ”det kom varningar från regeringshåll”, men det är en annan femma, ett annat från! I tidningar går det lätt att hitta exempel som ”allmänheten varnas från att gå nära” eller ”allmänheten varnas från att äta vilda musslor”. Man känner sig manad att varna en del för att bli journalister.

 
I den mån språkliga auktoriteter innebär något i dag vill jag berätta att utomordentliga Svenskt språkbruk (som innehåller konstruktioner och fraser när man famlar i mörkret) enbart ger uttrycket ”varna för”.

 
”Det är viktigt att skydda boenden från smitta” stod det på annat håll. I sökandet efter Sanningen frågar jag mig: skyddar man från, mot eller för? Hamnar i SvJT (Svensk Juristtidning) från 1966. Där recenseras den då nyutkomna Svensk handordbok, som SvJT:s recensent kallar

 
en stilistisk hjälpreda. Där får den tvekande och villrådige korta och klara besked. Det heter ”bild av”, ej ”på, fotografi av”, ej ”på, definition på” — ”av” kan naturligtvis tänkas, men det ger ”definition” en annan, mera verbal betydelse. Det heter ”många bland lärarna” men ej ”bland lärarkåren”. Det heter ”skydda för” eller ”mot kölden” men icke ”från kölden” — i dessa dagar en konstruktion på högsta modet.

 
Kommen så långt kollar jag efterföljaren, Svenskt språkbruk från 2003. Där visar sig verbet skydda ha en komplicerad roll. Man kan skydda såväl från som för och mot. Men exempelmeningarna ger en äldre läsare känslan av att se olika innebörder i ”skyddandet” och välja rätt preposition.

 
Gårdagens ”från” i exemplen var dock entydigt fel. Efter att ha slagit i sjuttielva s k fysiska böcker fann jag bara ett undantag: ”Avstå från att röka”. Det nya populära från-et har antagligen med det anglosaxiska att göra, annan anledning är svår att finna.

PS SvJT kan behöva ägna sig mer åt språkliga formuleringar för framtida behov. Det kommer antagligen snart att krävas jurister p g a de ökande språkliga tillkortakommandena. Blir avtal, eller vad som helst som har med PENGAR att göra, tvetydiga eller svårtydda, då jädrars!

Rädda terrorister och extremister kan dämpa ens engagemang

I förrförra inlägget utlovades en spännande genomgång av för, med och mot. Det kan innebära en viss besvikelse för någon, men de närmsta gnällutbrotten kommer nog att handla mest om för och från.

 
En mening, publicerad på SR:s hemsida, gällde ett inslag om en otäck historia: ”Anna lever fortfarande i skräck från sitt ex.” Ännu ett av de tillfällen när man undrar hur lång tid det ska ta innan medborgarna får svårt att förstå vad riksmedierna (för att inte tala om resten) sänder ut till dem! Titta på den här delen: ”i skräck från sitt ex”. Det heter ”i skräck för sitt ex”.

 
Bara ett skrivfel, säger någon positiv rackare. Mer negativ säger jag: Mja. En sökning ger ytterligare exempel, bl a ett från Sveriges Radio, igen. Där citeras visserligen en person, men till journalistisk gärning hör att korrigera sådant som kan uppfattas/fattas fel av mottagarna. Här är meningen: ”vi tror att de inte vågar kontakta myndigheter på grund av rädsla från människohandlarnas förtryck”. Ta ut satsdelar på den, som svenskläraren i ens skola sa.

 
Vi går vidare med en tidningsledare: ”Unga måste få känna att de kan engagera sig politiskt, att de kan få möjlighet att göra sina röster hörda i samhällsdebatten utan att detta engagemang ska dämpas av rädsla från terrorister och extremister”. Visst måste det förstås som att engagemanget dämpas av det faktum att terrorister och extremister är rädda?

 
Nä, nu orkar jag inte mer. Det här får fortsätta i morgon. Den som tycker ämnet är träligt kan känna sig varnad från att läsa då.

Även nu för tiden reklejmas malariamedicinering – med en GT!

I går gjordes ett av bloggens (alltför många) avsteg, här präntades ordet ”reklejma” ner. En av alla sbråkbloggarens sökningar var ”reclaima”, som man ser då och då fast det har svenska motsvarigheter som ”återta, kalla tillbaka, återkräva, förbättra” och många fler. Sökningen, på sajten synonymer.se, gav följande resultat: När man skriver in ”reclaima” hänvisas till ”reklejma”. Under det senare ordet ges synonymen ”återkräva” (vad sa jag nyss?). Ja, räkna ut hur det här kommer att se ut med språken fortsättningsvis den som kan!

 

                           Bild: Creativeinspiration, Pixabay

Vi byter ämne, som man brukar säga i pratprogram. Igår tog bloggen upp ett par GT, men det finns ju betydligt fler än Gamla Testamentet och Google Translate. De mer kända är Göteborgs-Tidningen, och för den delen även Gotlands Tidningar, samt drinken gin och tonic.

Eftersom Sbråk går till botten med allt kollas även det senare GT:s ursprung. Brittiska soldater i Indien fann på 1800-talet på en lösning för att uthärda den kinin de tvangs ta som medicin mot malaria. "Vi blandar väl vatten, socker, lime och gin med kininet", tänkte de.

 
Det är givet, med lite socker i botten så går medicinen ned, som Mary Poppins sjöng. Fast på engelska. På svenska sjöng Sonja Stjernquist.

Samma ord i de två GT, Google Translate och Gamla Testamentet!

Bästa Google Translate, oftast är du MOT mig, ibland är du FÖR och MED mig. (Ska återkomma till för och med och mot och från framöver.) Vad satte i gång denna kedja nu då? tänker den utmattade läsaren (”är sbråkbloggaren riktigt klok, egentligen?”).

 
Jo, så här: En människa (privatperson, såna jag inte blir arg på) sa: ”Hur healar man det här?” Personen uttalade det som ”hiilar”. Det är inte svårt att gissa var det ordet kan komma ifrån. Men faktiskt är hela problemkomplexet (larvar mig, använder inga såna ord) intressant. 

Nu minns jag inte  sammanhanget där något skulle healas, men förmodligen hade ”botar” varit det mer naturliga (än ett litet tag till) att säga för en svensk. Om inte – för det finns alltid ”om” – det som avsågs gällde andliga/psykologiska ting. Beträffande det mer sjäsligt-religiösa används ju som bekant verbet ”hela”. 

Som vanligt känns det tråkigt om den distinktionen ska försvinna, om såväl själsliga sår som benbrott ska börja ”helas”. Inne på de här tankegångarna kom jag plötsligt på det gamla fina ordet ”helbrägdagöra”. SAOB ger i en text från 1930 även verbet ”helbrägda”. Betydelsen är, som sagt, det religiösa helandet, läkandet och botandet. Redan när texten skrevs, för nästan hundra år sedan, beskrivs helbrägda-formerna som ”ålderdomligt språk”.

Google Translate, var det. Skriven man ”helbrägdagöra” får man ”heal”, för ”helbrägdagörare” ges ”healer”. Om nu moderna GT känns vid dessa uråldriga ord – varför inte reklejma dem!

Och förresten: sjukdomar botas av någon/något utifrån, sår läker vanligen av sig själva.

Något att fundera över: förslag på synonymer till ordet ”sekelsiffra”

Det här borde man ha vetat för ca två decennier sedan, men nu är det som det är. På ett av alla ställen där man ska uppge sitt personnummer visades plötsligt detta meddelande, i versaler som här: ”ANGE PERSNR MED SEKELSIFFROR”.

 
Jodå, så pass tappad bakom en folkvagn är man ännu inte att det inte går att förstå vad som avses. Av gammal vana skriver jag det ”kortare” personnumret men har på senare tid blivit uppmanad att ange det ”12-siffriga” personnumret. Det är då ”19” som saknas. I mitt fall.

 
Visst känner jag en hel del människor som är födda på 2000-talet, men har tydligen aldrig haft anledning att fundera särskilt ingående på deras personnummer. Det brukar framför allt vara datum som måste läggas på minnet så att man inte glömmer födelsedagar.

 
Men ordet SEKELSIFFROR har jag aldrig hört talas om. På sajten ordguru.se hänvisas till Språkrådets nyordslista 2014 som förklarar det självklara (när man väl hört det) som ”två siffror som anger födelsesekel före personnumret”.

 
Ordguru.se är lite anonym, åtminstone om man inte kollar mer än undertecknad gjort. Det enda jag finner är att den är upplagd av Gustav Persson. Mer om honom får man inte veta. Arbetet med sajten är naturligtvis berömvärt, men det blir lite kul med de schablonrubriker som används för varje ord. Letar man efter ”rabies” hittar man en synonym, ”vattuskräck”.

 
Det är nämligen så att till varje ord finns rubrikerna: Alla synonymer till (ordet ifråga), Vad är motsatsen till (ordet ifråga) och Vad betyder (ordet ifråga). Till ”rabies” finns förstås inget motsatsord. Minst lika svårt blir det att följa Ordgurus önskan om förslag på synonymer eller motsatsord till ”sekelsiffror”!

Det är ofta skillnad på dem som hade bort och dem som bordat(s)

Ibland fördrivs dagarna med grava självstudier, d v s jag observerar såväl det egna talet som skriften. Är bloggen att betrakta som sjukjournal? Nja, för den alltför allvarligt lagde läsaren kommer här en försäkran: Den som skriver den är både allvarlig och skämtsam. Samtidigt, ofta. Att bete sig på så vis är egentligen inte en sjukdom – i så fall är det fler som lider av den, lyssna på Anders ”Ankan” Johanssons Sommar-prat.

 
Om honom bör också sägas att han har dragit nytta av en dialekt som många inte anser vara Sveriges vackraste. Hatten av, som man säger, vad gäller den gärningen.

 
Tillbaka till självobservationerna: ”Vad i helskotta är det jag säger?” kan en lyda. I ena sekunden får man ihop meningar som ”vad är det här för plejs” och i andra (det skedde nyss): ”det hade han inte tordats”. Det är så det går till när folk talar i vardagslag. Man sitter inte och tänker ut sina ord i förväg, de bara kommer. Och då händer det att man kan undra: ”Vad sjutton, ’tordats’, heter det verkligen så?”

 
Ja, det gör det. Kanske inte längre, men ändå. För att få fatt i ”torde” i SAOB måste man slå upp verbet ”tör”. Men texten är så specialistfärgad och mångordig att det är bäst för en nutidsmänniska att vända sig till Wiktionary. Vilket visar sig vara som att sticka in skallen i nästa getingbo. Där finns diskussioner om ”torde”, men minst lika svåra att förstå som SAOB.

 
Går till 2015 år upplaga av SAOL som ger följande ganska knapphändiga och likaså svårlästa beskrivning (men SAOL är inte en långrandig ordbok): ”tör­as el. tord­as verb tordes, torts el. tordats, pres. törs”. Betydelsen av tordas är ”våga”, läggs till på slutet. Ett snart hundraårigt minne från en annan skola än dagens viskar i örat att ”hade tordats” är pluskvamperfekt, d v s något som avser en fullbordad handling i förfluten tid. Om man undrar över tempus...

Dags att ge upp. Ofta kan man sitt modersmål men har ingen aning om grammatiska förklaringar. Men det är korrekt att säga ”hade tordats”. Däremot kan man inte böja ”borde” så att pluskvamperfektum blir ”hade bordats” för då blandar man ihop två verb, ”borde” och ”borda”. Talar man gammal svenska som en annan ibland gör så heter det ”hade bort” när det gäller verbet "borde". Men i en mening som ”De hade bordats av pirater” (borda) handlar det om en historia som nog är allvarligare än vad någon hade bort göra.

Det är inte lång tid som öppnare har haft ordet ögon som förled

Att så många talar till hälften engelska är inte deras fel, de har i allmänhet lärt sig en halv svenska i skolan (det här handlar enbart om modersmålstalande) och vi, de äldre generationerna, bär väl en del av den skulden. På samma sätt som vi har med den överdrivna konsumtionen att göra – om vi nu ska tala om en annan miljöförstöring.

 
Fast ibland är det den äldre generationen själv som talar den halva svenskan, så det är svårt att veta vart man ska vända sig med sin förtvivlan. En gubbe i min ålder citeras här, om än inte hundraprocentigt noggrant, vilket kvittar för det saken gäller: ”Min bror tränar varje dag, oavsett allt.” Utan att vara störtsäker misstänker jag ändå att detta är nåt slags försök till översättning av ”no matter what”. För svenskar avslutar inte med ”oavsett allt” utan säger ”oavsett allt annat/vad som händer”, etc.

 
Här kommer en till mening, inte heller på-pricken-citerad, men det feliga är korrekt (!) återgivet: ”Han hade sett på sin barndom med ljusa ögon, men detta blev en ögonöppnare.” Ljusa ögon? Vad gör människor med mörkbruna ögon? Så här är det: På engelska kan man se på saker ”with clear eyes”.

Den unge journalisten har förmodligen läst/hört mer engelska än svenska. När vi ser något som det är, på ett nyktert sätt, har vi brukat säga att vi betraktar det med ”öppna ögon”. 

Ögonöppnare är ytterligare något att känna sig tveksam inför. Visserligen är det inte exakt samma sak som aha-upplevelse, men att eye-opener ligger bakom är klart som korvspad. I 2006 års upplaga av SAOL fanns inga ögonöppnare. Bara andra slags öppnare som också börjar på ö.

Det är inte kollisioner som drabbar kollokationerna, utan erosioner

En gammal geriatrisk klassiker är ”vidta åtgärder”. Nej, vad var det där för mening? Så här ska det stå: Ett klassiskt irritationsmoment för oss åldringar är när någon i stället för ”vidta åtgärder” säger ”göra åtgärder”. Eller ”ta beslut” istället för ”fatta beslut” samt ”ta självmord" istället för ”begå självmord”.

Bloggen har skrivit om dessa uttryck förr (och kommer att göra så igen). De kallas kollokationer, ”det vill säga två eller fler ord som uppträder tillsammans i en fast fras”. De sista orden har tagits ur en krönika i GP av Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska. Han kallar exemplen ”tre kollokationer i förändring” och avslutar krönikan så här:

Fraserna vidta åtgärder, begå självmord och fatta beslut är konkurrensutsatta. Risken är uppenbar att de försvinner om ett par decennier, men det ska inte hindra en del av oss att använda dem så länge vi lever. Vi hävdar till och med att det är så det heter.

Jag är glad att han gör det, men han hävdar för kråkorna (det var avsett som ett långsökt men dock skämt). Ingen tar så stor notis längre om språkauktoriteter som L-G Andersson. Och mycket riktigt står följande varningsetikett ovanför hans text: 

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ja, just det ja. Skit för all del i språkets regler: bygg ditt eget språk, det är du i din fulla rätt att göra. Ta ingen skit, som ett av dagens stridsrop ljuder,  låt ingen annan bestämma åt dig!

Anledningen till att ta upp de här pajade kollokationerna en gång till var när undertecknad hörde en person med hyfsat uppsatt position säga i radio: ”Om de skulle lyckas med löftet de sagt…”. Jag är en petig sate som påstår att det heter ”ge” ett löfte. ”Avge ett löfte” låter kanske lite gammalt och handlar nog mer om privata angelägenheter men är riktigare än ”säga” ett löfte. Det går också att använda ”lova”.

Det börjar med ekonomiska råd och slutar med rapp över ryggen

”Det här är råd som linjerar med de intressen som…” sa någon i ett ekonomiprogram. Hur det fortsatte, vad råden ”linjerar med”, hör inte hit. Däremot undrar man vad i helskotta ”linjerar” är? Linjera papper, det är något folk från förr känner till/ har gjort. När man använde papper.

 
Ordböckerna ger endast ”linjera” i den bemärkelsen, och hur som helst har verbet med konkreta linjer att göra. SAOB, generösast med exempel, ger ett byggnadstekniskt från 1888: ”Den anordningen .., att dörröfverstyckena liniera med imposterna öfver alkovens arkader.”

 
Eftersom man för modern svenska ofta får söka bland engelska sätt att beskriva världen kollar jag efter ”line with” men hittar bara det som Merriam-Webster beskriver som ett idiom, ”in line with”. Som i sin tur är detsamma som svenska idiomet ”i linje med”. Är det kanske vad personen menade: ”Det här är råd som är i linje med de intressen som…”

 
Tänker ett tag till och söker på engelska ”line up with” och finner exemplet ”he lined up with the liberals” – på svenska: ” han ställde sig på samma sida som…” eller ”han allierade sig med…”. Jodå, man kommer väl fram till vad den ekonomikunnige ville säga. Men bra svenska är det inte. Och hade hen sagt ”det här är råd som linjerar upp med…” så hade det blivit än värre.

 
Nu passar det utmärkt med ytterligare ett exempel från förr (1880): ”Linjera upp ngns ryggtavla”. Det betyder ”ge ngn stryk i form av käpprapp över ryggen”.

Välkänt verktyg för den som önskar linjera

Regnet som faller, heter det verkligen regnfall på svenska?

Jaa ni, exemplen duggar tätt. Det går inte många dagar (timmar, minuter) innan man åter hör nåt som nyss klagats över i denna blogg! Den 29 juli återgavs en reporters ord: ”regnfall”.

Tyvärr skiter många av er läsare i en sån sak: ”äsch vaddå, regnfall”, tänker ni. Sen tänker ni: ”So what?" Själv anser jag att ordet inte finns. Jo, på sätt och vis gör det det. På det där sättet som språkfolk gillar: ”kolla, det står i SAOB att det visst använts!” Visserligen är beläggen från 1682-1940, ”men so what”, säger ni igen.

Kör i vind. Men de flesta av dessa gamla exempel stavar ordet ”rägnfall”, så gör det också då, vetja! Och för dem av er (t ex jag) som inte skulle komma på idén att säga ”regnfall” utan väljer uttryck som ”regnskur, nederbörd” eller bara ”ett regn”, som kan vara ”ett stilla regn” eller ett kraftigt sådant, vill jag berätta att en auktoritet, en professor vid meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet, säger: ”Den här typen av regnfall är något vi kommer se mer av.”

Men på engelska kan man använda ”rainfall” som en synonym till ”a rain” – så där som titeln på en Nobelpristagares låt, A Hard Rain's A-Gonna Fall. Och när vi nu ändå är inne på väderbegrepp: I det s k aktivitetsfältet i min dator ligger nån slags väderlekstjänst som tidigare i dag sa: ” Regn i annalkan”.

Vad är ”en annalkan”? Men vackert och poetiskt låter det.

Egentligen är de båda förargelseväckande: spotten och plotten!

Vissa dagar förtvivlar man, andra känns det bara intressant att fundera över varför så många går ett nytt språk till mötes utan att egentligen vara tvungna. Vi har det ju ännu så ordnat att vi inte straffas om vi talar vårt modersmål. Sånt har hänt. Och händer säkert här och där.

Men det är väl som allt annat. Ge folk vad de vill ha och skåda: ja, de vill ha just det, fast de småmuttrar lite över kvalitetsförsämring. Tyvärr är undertecknad inget undantag. Varifrån kommer sånt som hände nyss, t ex? Jag skulle svara på ett sms (frågan var ”när kan du tala i telefonen en stund?”) och höll på att skriva ”on the spot”!

Det heter ”genast” på det som ännu är vårt majoritetsspråk. Dubbelunderligt att säga ”on the spot”, för sedan länge (första belägg i SAOB 1769) har vi uttrycket ”på fläcken” med exakt samma innebörd! Och eftersom lusten annars är så stor att översätta från engelska till något som INTE är vanlig svenska blir förvirringen enorm.

Här sitter m a o jag och förvånar mig själv. Igår talade en radiojournalist med en konstruktör av dataspel om hur man sätter ihop ett spel och sa: ”Det gäller alltså att komma på plotten?” Det ord hon böjde på svenska heter på originalspråk ”plot”, i bestämd form ”the plot”. Motsvarigheten hos oss är det mycket vanliga ”handlingen”. Ni vet, ”pjäsens handling”.

Man kan inte begära att hela Sveriges befolkning talar engelska och, framför allt, kanske inte har exakt samma ordförråd i det språket som man själv har. Här finns bara en sak att säga: Ajabaja, journalisten. Och ajabaja mig själv!

Linda folk runt lillfingret, visst, men få sitt huvud runt något?

Det går fort nu. Och jag tror att det gäller allt. Men det som avhandlas här gäller vad folk säger och det är väl bara att köra på tills man själv tappat allt man kunnat en gång. Osäkerheten kommer inte smygande längre, den klampar fram.

 
Men den här meningen studsade jag ändå inför: ”Det är ingen som vill vara omkring dig”. Visst finns uttrycket att ha ”folk omkring sig” eller ”ha mycket omkring sig”. Men ”vara omkring någon”? På svenska har man sagt: ”Ingen vill vara i närheten av dig”. Eller "umgås med dig". Eller det som jag själv anser vara dialektalt (fast kan ha fel i!): ”Ingen vill vara med dig”. Gäller det barn kanske man säger ”ingen vill leka med dig”. Brutala sanningar hur som helst, men  känslan är stark som vanligt: Det är antagligen engelska, ”no one wants to be around you”. 

Så här håller det på. Hörde även en person med skapligt inflytande i samhället säga "jag kan inte få mitt huvud runt det här". På engelska finns ”I can’t wrap my head (eller ”mind”) around this” och det är ett idiomatiskt sätt att uttrycka ”jag fattar verkligen inte det här”. Eller ”jag begriper/hajar/förstår (sannerligen) inte det här/detta”.

 
Det är som om det börjar sitta inbyggt i mänskligheten att den ska tala i ”block” eller ”lådor” eller vad man nu ska använda för liknelser. Om hela uttryck översätts försvinner alla de individuella varianter folk kunnat få till. Att det här sker utan syn- och hörbara protester är oerhört svårt att få sitt huvud runt, om man så säger. Och håller man på så här kommer väl ingen att vilja vara omkring en.

Vilda svenska djur och växter vistas i "det fria" och inte i "det vilda"

Lät sbråkmakaren bitter i går? Ja, kanske det, ja! Och varför inte? I förrgår drogs ett par av de hundratals, eller tusentals, exempel på hur dagens svensk egentligen pratar engelska utan att kanske ens lägga märke till det själv.

Vid stickprover tagna på omgivningen står klart att undertecknad tycks relativt ensam om att höra hur språket håller på att glida över i ett mellanting. Ett trist, tråkigt och andefattigt mellanting.

Här lite till som icke ont anande människor antagligen tror är ett fräsigt sätt att uttrycka saken fast det funnits länge i ett annat språk. Påfallande ofta har jag hört – såväl vanligt folk som mediedito – tala om djur ”i det vilda”.

Merriam-Websters jättebra lexikon ger för ”the wild” exemplet ”I've only seen that animal in a zoo, never in the wild”. Det land vi bor i, det land sbråkmakaren sitter och skriver sin rasande blogg i, har brukat säga ”det fria”.

Nyss nämnda exempelmening skulle lyda ”Jag har bara sett det där djuret på zoo (eller:i en djurpark), aldrig i det fria”. Någon som minns?

Vem är jag att tycka att mycket av det sagda och skrivna är fel?

Det är inte mycket som funkar i språket. Eller är det språket som inte funkar i människorna? Vad vet jag, som förresten lovade att vara ödmjuk efter formeln ”tja, folk säger ju vad de säger och vem är jag att klaga på det? Vem är jag? Jo, det är lätt att sammanfatta: Någon vars språk blivit passé. Oförtrutet fortsätter bloggen ändå att berätta om hur man brukade säga förr.

Dagens exempel är, som nästan alltid, hämtade ur medierna. Och, som nästan alltid, kommer texten att lysa av förvåning över vad människor med journalistutbildning säger och skriver. Ändå kommer det sagda/skrivna att visa på vad som är lite skojiga felsägningar. (Felsägningar, hm, vad säger jag? FEL? Folk, det skrevs för ett par meningar sen, har ju rätt att uttrycka sig precis hur de vill. För här lever vi, till skillnad från på andra ställen i en fri värld.)

Så här sa en: ”Detta var droppen som brast”. Med varm hand lämnas åt läsaren att fundera över ursprungen till den formuleringen. Men visst: som språklig bild är den väl bra? Vem har inte sett droppar som brister?

Nästa sa: ”De flydde hals över huvet”. Intressant. Själv anhängare av att man använder talspråk i medier – och säger ”flicker” istället för ”flickor”, ”nie” istället för ”nio”, o s v – tycker jag ändå att det kanske inte är en bra idé att göra talspråk av ett gammalt uttryck som lyder ”hals över huvud”. Men vem är man att anse det?

 
Den tredje sa: ”Man lovar stort och håller tunt”. Och igen: så kan man också säga, förstås. Men det fanns en gång ett uttryck som löd ”lova runt och hålla tunt”. Shit the same, liksom, för vem är man som sitter och skriver sånt här om sina medmänniskor?

 

Så mycket är säkert: att skolan pratar översatt engelska är blä

Naturligtvis har det sagts förr, men här kommer det igen: det händer att jag snackar skit. Det tycker jag inte egentligen, men eftersom man ofta hör folk i omgivningen vara lika säkra på sånt de ”vet” som man själv på sitt, är det bäst att ta det säkra för det osäkra och bete sig ödmjukt.

Och så fort man skriver ”ta det säkra för det osäkra” och inte ”ta det säkra före det osäkra” (eller tvärtom) har man satt sig på pottkanten. Eller åtminstone åter fått klart för sig att låta bli det uttrycket. Det är ett typiskt exempel på en formulering där vissa är hundraprocentigt klara över innebörden medan andra får spader av att inte kunna räkna ut vad som låter rätt och sen igen få spader av att läsa om alla varianter på missuppfattningar och vad andra anser.

Men i just denna fråga finner jag intressant nog min nästan-namne, Språkbråkaren, som för nästan exakt tolv år sedan likaså ondgjorde sig över dilemmat i sin blogg, där inlägget hade rubriken Ta det säkra för(e) det osäkra. Bäst att inte ens ha en åsikt.

Men vad som är mycket enkelt att ha en åsikt om är den formulering någon härförleden använde i skolfrågor och undervisning: ”Skolan får inte lämna någon efter”.

Jag skulle nog påstå att det skolan inte får göra är ”glömma bort” eller ”strunta i” någon eller andra svenska meningar som uttrycker problemet. Och vad skolan absolut inte heller får göra är att direktöversätta uttryck som ”leave behind”.

Tankar som först gör en upplivad och sen även återupplivad

Häromdagen handlade bloggen om tautologier, ja, allt slags dubbelbubbel som salsasås och chaite m fl. I samma veva hade jag även hört eller läst ordet ”återupprepa” och föll som vanligt i djupa tankar.

 
Det måste rimligen innebära att någon först upprepat något och sen gjort det igen. Det är ju rätt konstigt, ”åter” betyder ju ”en gång till” eller ”tillbaka”, alltså vad ”upprepa” betyder redan av sig självt: ”göra” eller ”säga” något ”en gång till”. Om man säger saker som ”jag återkommer” låter det helt i sin ordning, ”jag kommer åter” d v s ”tillbaka”.

Men ”återupprepa” har väl en orddel för mycket? Lite knepigt är även ”återuppstå”. Jag googlar som en galning utan att fatta om huruvida Jesus (eller fågel Fenix, för den delen) "uppstod" eller "återuppstod". Är inte även detta ”åter” överflödigt?

Teologiska-filosofiska diskussioner med omgivningen leder ingen vart, så jag vänder mig åter (förlåt, då) till ord på ”åter-” som låter logiska: ”återanpassa” och ”återknyta” samt många ytterligare. Men ”återuppfinna”? Någon har uppfunnit en grej som sen fallit i glömska så den måste uppfinnas på nytt?

Det kan låta torftigt för någon läsare, men så kan också en del av en lördag se ut. Man blir liksom återupplivad.

Detta inlägg kan inte sägas göra nån vidare reklam för reklamen

Man kan få lust att klaga på annat än språk. Och det saknas ju inte material att gnälla på. I den ungdom somliga av oss genomlevde för länge sen fanns ingen reklam i tv. Med fler kanaler fick vi vänja oss såväl vid dess existens som skitprogram.

Det pratas om hot och hat som färdas via sociala medier, men jag tänker påstå att det skett en hel del förråande påverkan genom det som simpelt kallas underhållning. Jämfört med vad en vanlig människa utsattes för förr vill jag påstå att fördämningar öppnats: ur dem vräks sånt vi inte, i nyss nämnda ungdom, kunde föreställa oss.

Men nu ska strålkastaren riktas mot reklam. Här är min egen reaktion, här ska inte talas i något förmätet ”vi”. Många är f ö de som sväljer vad som helst utan att protestera och så finns det andra som – exempelvis – alltid lämnar tv-fåtöljen när reklam visas.

Själv har jag vant mig så till den grad att jag har åsikter om kvalitén på de kommersiella attackerna. Och då har följande tanke slagit rot: Var inte t o m reklamen smartare förr? Efter att ha betraktat en stor matkedjas långvariga magplask har jag börjat studera hur man talar till oss i säljande syfte.

Reklamen har blivit otroligt krystad. Ofta är det svårt att begripa vad som sägs i underliga tablåer och scener, konstruerade för att få oss att köpa varor som knappt framgår vilka de är.

Den ständiga frågan är huruvida världen eller man själv är galen. Kör för att ens höga ålder gör en trögare, men det måste väl vara fler än undertecknad som tycker att människan blivit mer lättroad? Och slö?

Mest kaffe-gillare är ändå te-te mer min tekopp än chai-te

I går nämndes ordet tautologi och slår man upp det på Wikipedia får man en hel del roliga exempel på dubbelbabbel, alltså ord som säger samma sak två gånger.

Ofta kommer ena delen från ett annat språk – men betyder alltså samma sak som den andra som är på svenska. Exemplen är bl a basketkorg (det blir korgkorg m a o), salsasås och schlagerhit (där båda orden är från andra språk än svenska).

Själv har jag även noterat saccosäck, där sacco är italienska och betyder säck. Med bland exemplen på Wikipedia finns också det någon talade om häromdan: chaite. En gång i tiden lärde jag mig att chai betyder te på ett antal språk, personen ville alltså dricka te-te.

Mitt gamla vanliga morgonte-te

En googling visar dock att något som säljs under namnet chaite i vår del av världen är en indisk variant med speciella kryddor.

Och så hittar man givetvis en språkkrönika i ämnet, författad av en ung språkvetare, Alexander Katourgi. Om honom har Sbråk skrivit tidigare. Mest i uppskattande ordalag. Men naturligtvis har han den lite större språktolerans som undertecknad inte lider av alltför mycket.

Jag försöker blunda för att han i sin krönika använder verbet omfamna i den bildliga innebörd vi tagit från engelskan och rekommenderar ändå hans roliga text ”Vill du ha en kopp te-te med din tårta på tårta?” på hans sida som helt enkelt heter Språkkrönikan. Där får man veta mer om te-te och gilla-gilla.

Gammal skåpmat är inte att förakta, den ska man ta tillvara!

I samband med gårdagens debacle kring ”singel out” och därmed ”välja” respektive ”välja ut” dök den givna tanken upp: Behövs ”ut” i det senare? Eller är det bara typiskt svenskar (i alla fall dagens) att ihop med verb pytsa ut diverse prepositioner eller adverb även om de inte behövs?

Efter att ha grubblat över skillnaden mellan välja och välja ut kom jag även att tänka på den överloppsgärning man ofta hör: ”ta tillvara på”. Men, som den engelskspråkige säger, första saker först (fast på sitt språk)! Vad gäller ”välja” och ”välja ut” så används de något olika, distinktionen är av sån art som i första hand modersmålstalare klarar (eller klarar av!).

Man skulle t ex säga: Vilken av dessa gardiner tänker du välja för köket? Men däremot: ”Välj nu ut den snyggaste gardinen av de här femton” – även om det också funkar att ha enbart välja i just det exemplet. Men ingen skulle säga att man väljer ut ett parti man tänkt rösta på.

För allt det här går att hitta semantiska förklaringar som det är för jobbigt att leta efter. Att upprepa sig är dock inte ansträngande och här kommer ett gammalt och välkänt extra-dekorerat uttryck: ”ta tillvara på”. Till min stora glädje reagerar Word och säger att det bara ska stå ”ta vara på”. Man får heller ingen Word-markering för ”ta tillvara” (det verkar inte spela roll om man skriver ihop tillvara eller till vara).

En ytterligare upprepning är att påminna om en tidnings korrektur där undertecknad jobbade. Där skulle vi jädrar i min lilla låda bestämma att det skulle stå antingen ”ta vara på” eller ”ta tillvara” eftersom ”ta tillvara på” var FEL, en slags tautologi, om man så vill. Det fanns en tid när det ansågs vara viktigt att allt i en tidning var så rättstavat och korrekt skrivet som möjligt.

ALLA ord som funnits i det svenska språket: Frivillig framgång!*

Lite sund negativism är inte alltid i vägen. Pigga, gladlynta och entusiastiska optimister har en sådan effekt på många av oss: för att utjämna allt tjoho! går vi ner i ett lågläge och förväntar oss just inget. Men så kan det komma situationer när man kravlar sig upp ett stycke.

 
Nu har det varit ett par rejäla smällar (förutom det vanliga våldet i form av krig, mord och maktutövning): pandemin och klimatet. I såna tider får man inte mycket gehör för att man sitter och muttrar om dåligt språkbruk. Men i människornas värld (för att inte tala om alla andras världar) hänger allt ihop, så här kommer ett helhetsgrepp.

 
Man får helt enkelt vända på kuttingen. (Uttrycket har jag skrivit om förr, den som är obekant med det får slå upp själv i dag). Och då är det så här: Gårdagens blogg visade på en välkänd situation. Många av de engelska ord och uttryck som importeras för glatta livet i dag och ges en svensk översättning som de flesta av oss inte känner igen, kan finnas i den äldsta (nja, den mest använda, äldsta) ordboken, SAOB.

 
Gårdagsexemplet var ”singla ut”. Själv ganska van vid ord och uttryck har jag bara hört det på engelska, ”to single out” som betyder ”att välja” – eller ”välja ut”. I SAOB finns exempel på en sådan nämnd, gammal, användning. Beläggen är från 1889, 1910, 1935 och 1967.

 
Härmed lovas och svärs (mest svärs) att inte protestera mot språkvetare som tycker att ”finns ordet i SAOB så är det grönt”. Låt oss inte vara småsinta utan börja använda ALLA ord som någonsin gått igenom ordboksredaktioner i alla tider. Det kommer att bli intressant. Kanske måste SAOL backa på alla gamla ord de slänger ut? Och kanske måste de nya ordböckerna bli gigantiska? Eftersom de inte längre tar stor plats fysiskt kommer det att funka.

 
Fram med hela vokabulären från klassisk och yngre fornsvenska (tiden för de första nedskrivna texterna, början av 1200-talet). De sista skola vara de första, liksom!

 

*Ropades förr av barn som lekte kurragömma och tröttnade på att leta efter kompisarna

Man vill helst ropa på polis, men det finns två sidor av myntet*

Visst är jag lite syrak (belagt sen början av 1900-talet, från romani, betyder ursprungligen girig, ond, snål) på att det inte jobbar några språkpoliser på svenska tidningar. De skulle kunna stoppa de mest uppenbara översättningarna från engelska och ersätta med svenska ordvändningar. Det finns ju oftast mängder av fullgoda synonymer.

 
Nu var det en av de större blaskorna (igen) som lät en skribent komma undan med uttrycket ”singla ut” i en mening som ”att singla ut enskilda /…/ är hon inte intresserad av”. Och 2006 sa en miljöminister ”Vi kan inte singla ut olika delar utan att veta om helheten räcker till”.   

Det betyder helt enkelt ”välja ut”. Eller kanske ”peka ut”. Eller ”skilja ut”. Går man in på sidor som Bab.la, Glosbe eller Linguee kan man läsa en mängd exempel på vad ”single out” kan ersättas med på svenska. Det svenska verbet singla beskriver bl a den fina rörelsen hos ett löv som singlar till marken. 

Och det är för all del mycket annat som kan singla. Vi har ju även uttrycket ”singla slant”, ett slags lottningsförfarande. 

Hur man i gör dag när det knappt finns slantar att singla, ingen krona och ingen klave  heller, vete sjutton.  

Däremot har SAOB ett par enstaka exempel (från 1800-talets slut och första delen av 1900-talet) på ”singla ut” och vad detta faktum innebär känner undertecknad till. Samt de som händelsevis läser denna blogg.- Annars kommer det mer om saken i morgon.

                                                                                                                                                                           

* Fast i sanningens namn finns det väl tre?                                                                                                 

Kan en måndagsmorgon hitta en andlös recensent på vägen?

Det måste väl snart omformuleras så att man inte tappar sina femton läsare: jag menar det här att vi snart talar ett slags engelska hierzulande. Det sista är tyska och betyder ”här i landet”. För visst är det tjatigt och, som omgivningen kan säga: varför skiter du inte bara i det?

 
Säg det. Så nu fortsätter jag som vanligt, det blir för jobbigt att hitta andra ord för samma elände.Den här bloggens femton läsare är inte tappade bakom en folkvagn. De skulle märka om man gör sig till och tycka att ”äh, lägga av”. Är de något yngre tycker de ”äh, lägg ner”.

 
I dag blir det poetiskt stuk. Skriver man dikter, eller för all del romaner, kan man skriva precis hur man vill. T ex: ” Det bortblåsta huset lämnar mig bekymrad”. En läsare skulle kunna tänka ”jaha”. En annan skulle tänka ”va?”

I ”Svenskt språkbruk” som bl a ersatt ”Svensk Handordbok” finns tusentals ordvändningar, uttryck och fasta formuleringar. Vad gäller verbet lämna ges varianterna ”lämna (någon) oberörd, likgiltig, ingen ro”.

 
Om den något poetiske skribenten i en dagstidning stod i ingressen: ”Boken lämnar recensenten andlös”. Det är hittills inte mycket som ”lämnat” någon svensk ”andlös”. Men det är en sjujäkla massa i en engelskspråkig värld som är ”left breathless”. På nätet finner man även dem som är left heartbroken, stunned, emotionally drained o s v.

Min kristallkula visar att ordböcker på svenska (och många andra språk) snart spelat ut sin roll. Alla våra språk, var vi än bor, kommer att individanpassas och strömlinjeformas. Det blir inte, tro mig, lätt att förstå vad andra vill säga oss.

Personligen är jag ledsen för de egenheter som försvinner. En engelsk mening som inledde ett kapitel i en bok (förmodligen av Laurie Lee) gjorde mig andlös (som en svensk kan säga). 

De fyra inledande orden är det enda som stannat i minnet, resten är konstruerat:

Monday morning found him walking down the country road

Gör nåt snyggt av det, vetja! Måndag morgon hittade honom när han knallade nerför landsvägen?

Ogint fanskap vrider sig i våndor av plötsligt pigga språkproffs

Det går inte att vara konsekvent. Tänkte just skriva att det ofta blir utflykter till och i det riktigt gamla språkbruket när överjaget slår till: Och vem är det som säger sig avsky bildliga uttryck som ”resor”, ni vet: ”husrenoveringen var en riktig resa”? Skulle ”utflykter” vara bättre, kanske?

 
Och inte nog med det, här ska hällas mer salt i såren. Det är ett problem med ens språk från olika tider, det är säkert som amen i kyrkan. För att även ta på en tagelskjorta: Naturligtvis är det språk man själv lärt sig som barn, är uppvuxen med, har läst böcker, tidningar, tidskrifter på och kanske även studerat med hjälp av – klart som fanken att det är ett skötebarn. Kanske t o m en hel barnkrubba full av såna!

 
Detta är ett jättedilemma för undertecknad (och fler än så, går att notera). Gårdagens inlägg visade hur lätt det är för en äldre person att med sin personliga språkanvändning hamna i sätt att tala som var gängse på 1900-talets första hälft. Ibland längre bakåt i historien. Det känns givetvis helt naturligt.

 
Underligt är däremot att se/höra hur ovanliga ord eller uttryckssätt som varit ur bruk i hundratals år, plötsligt lyfts fram av språkvetare som (liksom jag) slagit i SAOB och påpassligt pekar på belägg från 1500-, 1600- och 1700-talen. Det kan t ex gälla ord som i vår tid tagits in från engelska och där språken för evigheter sedan hade mer med varandra att göra än i dag.

 
Det här kanske är svårt att förstå, men jag blir lite småförbannad över att det med ens uppstår ett våldsamt språkhistoriskt intresse bara för att legitimera det ovanliga bruket i fråga.

 
Nu lät man som det ogina fanskap man kanske är. (Ogin: första belägget i SAOB är från 1587.)

Man talar som på Arendorffs tid, eller i alla fall Nacka Skoglunds

Kära läsare. Se mig som en anakronism. Nej, en relikt. Eller ett fossil. I förra rubriken använde jag ordet ”jädraremej”. De gånger detta sker kollar jag lite här och där för att se hur andra stavar det. Då dyker det upp träffar från Sbråkbloggen. Och, visar det sig: de mer ansvarstagande människorna skriver ”jädrar i mig”.

 
Bland ordböcker hamnar man som vanligt i SAOB. Denna gång i en text (om ordet i fråga) som skrevs 1934. Albert Engström, den glade gamängen, är representerad med ett ”jädrar i mej” (hm, A E skrev mej, inte mig…). ”Jädrar i min låda” finns som exempel på hur ”jädrar” har använts, i det exemplet ur Frödings penna. Det uttrycket lever ännu hos mig och några kompisar, fast vi lägger ofta till ett ”lilla”, d v s ”jädrar i min lilla låda”.

 
Ett exempel ytterligare från SAOB: ”Nu, jädrar anåda, hvad det ska ljugas därinne!” (Citatet från Lubbe Nordströms roman Landsorts-Bohème från 1911). Gamla kära ”jädrar anåda”!

I barndomen kunde det höras i samband med den uppfostran som inte var lika bekräftande och curlande som i dag: ”om du inte gör - vad det nu var - så jädrar anåda”. Man var m a o hotad, mobbad, kränkt och förnedrad.

 
Ibland kunde föräldern säga enbart ”anåda”: det räckte som budskap. Vi talade om detta, några andra åldringar och lilla jag (tack för formuleringen, Nacka Skoglund!*). Alla visade sig bekanta med uttrycket, dock inte med det mer genomarbetade ”jädraranådika”.

 
Den formuleringen får nog min mor stå som ensam brukare av. Till min vokabulär har hon även bidragit med ”beska med”. Klagade man över någon trist uppgift eller syssla, sa hon: ”Det får du allt beska med!” Dessutom hade hon ett eget (?) folketymologiskt adjektiv att använda: ”stabant”. Exempelvis om någon som var stor och kraftig: ”Det där var en stabant kvinna!”

 
Stabant är visserligen en latinsk form av ett verb med betydelser som ”stå, stanna, vara” men latin kom nog inte i min mors väg. Hon bildade kanske ordet av ”stabil” eller ”stadig” samt ”bastant”. Men bra är det. Och om hur att förhålla sig till alla tiders språk fortsätter vi vår resa (se gårdagens inlägg) i morgon.


*Nacka Skoglunds (nja, Stikkan Anderssons) låt Vi hänger me’ från VM i fotboll som spelades i Sverige 1958, börjar ”Några andra lirare och lilla jag…”

Här var det gamla bilar som företagit verkliga resor, jädraremej!

Läsare av Sbråkbloggen vet att skribenten går bananas av alla bildliga uttryck som ökar så till den grad att de ”gamla” och konkreta innebörderna nästan är puts väck. Läser man bara en enstaka tidning ”lyfts” så många frågor i den att man nästan glömt vad ”lyfta” mest innebar förr. Lyfter någon längre kartonger? Eller skrot? Som man ju brukade säga om dem som styrketränade (det där verbet är nog inte från 1802 direkt), men nu verkar uttrycket glömt.

 
Lyfta frågor, phöh. Varje gång jag ser frasen tänker jag: Gud, giv mig bara en endaste människa som någon gång gör det enkla och ”tar upp” frågan. Annars är det ju ett j-a upp-ande, varför inte passa på när chansen finns?

 
Så till den grad förvånad att jag studsade läste jag en annons från en bilhandlare som säljer både nya och begagnade bilar. Där stod: 

Vi har många bilar som redan gjort en och annan resa

Det var nästan så att man fick tänka efter och försöka dechiffrera meddelandet: men resa betydde här en vanlig resa. Detta handlade om verkliga bilar som gjort verkliga resor!

                        

Googlar man orden ”berättar om sin resa” eller den underliga meningen ”min resa handlar om”, visar det sig att de riktiga och verkliga resorna inte är de mest återgivna, märkligt nog.

Nej, de resor som åsyftas går inom eller till äldreomsorgen, studier, sjukdomar, karriärer. 

Relativt få av dem går till Kenya eller Spetsbergen.

Nyhetsrapporteringens dramaturgi kan få en att gapa av förvåning

I går tog bloggen upp det vanliga ”tack för nu” och på Språk iFokus, likaså ¨nämnt i går, skrev signaturen Ephraim att uttrycket ”det var allt för nu” började användas tidigare i Sverige – även det i radio- och tv-sammanhang. Det låter som ett tydligt översättningslån, men Ephraim misstänker att i ”tack för nu” är det bara senare delen, ”for now”, som s a s hängt med från den första, äldre, frasen. Det tycks nämligen som om ”tack för nu” mest används i Skandinavien medan ett engelskt ”thanks for now” knappast verkar existera.

 
Motsatsen gäller ”that’s all for now”, alternativt ”that’s it for now”, som tycks mycket vanliga i egenskap av avslutningsfras i engelskpråkiga radio- och tv-program.

 
Vad gäller ”for now” har jag själv ofta hört den i ”bye for now”, motsvarande vårt ”hej då”. Nej, förresten, snarare ”hej så länge”, eftersom det ligger en ”kommentar” om tid i uttrycket. Man säger så när man vet att man snart kommer att talas vid eller ses igen, helt enkelt. Beträffande ”det var allt för nu”, ännu mycket vanligt, borde väl det heta ”det var allt för i dag/den här gången” eller liknande om det nu ska göra anspråk på att vara svenska.

När vi är inne på alla fraser som tydligen doppats i formalin och f a kommer ur apparater, burkar och skärmar, finns sedan en tid en ”överlämningsceremoni” i nyhetsprogram att reta sig på. Jag är inte säker, men tvivlar på att det är vanligt i andra länder. Särskilt tv-nyheterna har drabbats av den här dramaturgin som gått till överdrift. När en uppläsare ska lämna över till väder- eller sportpresentatör låter det: Och nu till dig, Lisa! Tack Sluggo! När sen Sluggo pratat klart: Åter till dig Lisa! Tack Sluggo! Och hur blir vädret Pigge? Jo, Gnidde, det blir ostadigt.

 
I det nya upplägget med två nyhetsuppläsare sida vid sida läser de varannan mening, vänder sig leende till den andre som tar över. Så där håller det på. Tv-teater återuppstånden, tänker man.

Tack för vadå? lyder frågan som sökt och även funnit ett svar

I slutet av gårdagens inlägg skrev jag ”tack för nu”. Det var ironi, jag skulle aldrig säga/skriva så på allvar. Märkligt nog har det blivit en riktig fluga i tv- och radiovärlden: hur många programledare/journalister som helst avslutar sina program med den meningen.

 
Som avslutningsfras hade jag kunnat använda ”tack för mej” eller ”tack för i dag” eller en massa annat. Vad gäller radio och tv finns verkligen en uppsjö saker att välja på: ”tack för i afton, tack från oss här på nyheterna, tack för den här veckan” – tja, där sätter bara den berömda fantasin gränser, som man säger fast det inte finns nån fantasi kvar.

 
När t o m en av mina favoritmeteorologer på SMHI avslutade med ett ”tack för nu” kändes det deppigt. Desto mer uppmuntrande att vi uppenbarligen är flera som retar oss på uttrycket. Och inte nog med det, jag hittade en som gått till botten med det, nämligen signaturen Ephraim på sajten Språk iFokus. Och här är dags för en totaldelegering – om uttrycket tillåts! Ephraim skriver så in-i-bänken intressant och bra om saken att det är en glädje att lämna över till de kloka och upplysande orden.

 
Adressen till sidan är: https://sprak.ifokus.se/discussion/1500989/%22tack-for-nu%22

Man kommer till en hel tråd i ämnet och Ephraims inlägg är från 2021-04-27, kl 22:10, närmare bestämt. Riktigt kul ställe, det där Språk iFokus, f ö !

Varför tomma fraser om ens närmsta framtid? Tack, duger fint

Uppenbart hör man till de ovänliga, även om den etiketten innerst inne känns felaktig. Tänkte tala lite om de vanor vi fått importerade från Nordamerika. Och de är många. Det svensksvenska arvet vad gäller musik, s k nöjeskultur och språket självt har trängts undan såväl som impulser från andra länder. En svensk vardag präglas också mycket mer av USA än av våra invandrares kulturyttringar. Dessa kan inte precis tävla med snabbheten hos de medier som rör sig i oss som ett annat blodomlopp!

 
Några av de larvigare importerna är de trevlighetsfraser som blivit till ett tvång för stackars serviceanställda. Men kanske lider de inte längre av dem, de tomma orden åker bara ut som förr ett enkelt och tillräckligt ”tack” eller ”varsågod” gjorde. Undertecknad har minnen kvar från en tid utan fjäsk och larv, när det ännu fanns  "seniga, beniga grabbar” (tack, Tage D!)

och damerna likaså var av robustare sort och med bl a sina egna läppar i behåll.

 
”Ha en trevlig dag/kväll/veckoslut”, började främlingar i serviceyrken säga när-det-nu-var. Mina åsikter om detta är det som får en del kompisar att kalla mig trist och ovänlig. Det finns t o m de som känner sig glada, uppskattade och, antagligen, (som det heter i dag) ”sedda” av såna till intet förpliktigande klyschor.

Det räcker ju med ett enkelt och minst lika vänligt ”tack” eller ”varsågod”! Å andra sidan hyste jag varma känslor för den kargare tid vi levde i, innan folk klagade över brist på mänsklighet. Som ju egentligen borde ha avtagit om det nuvarande umgängesklimatet är så innerligt!

Här en liten historia från vår tid: Hade ätit på restaurang och skulle betala notan. Kyparen, med annat modersmål än svenska, tog emot betalningen och sa sedan: ”Tack, tack, smaklig måltid”. Det där sista hade han förstås sagt tidigare, när han bar fram maten, men nu var timmen  sen och artighetsfraserna ramlade ut lite fel. Kanske menade han nåt annat han tvingats säga såsom ”tack, tack, ha en fortsatt trevlig kväll” alternativt ”välkommen tillbaka”.

Min sympati med mannen var stor, kan jag säga. Tack för nu. (Och mer om det senare senare!)

Här berättas nu berättelsen om ”berättelsen” och ”narrativet”

I en text ställdes frågan ”drunknar personliga berättelser i det allmänna mediebruset?” Svaret är nog det enkla: det gör de, förstås, med tanke på hur brusande det bruset är. Man kan också fundera kring begreppet ”personliga berättelser”. Och inte bara dem, utan ALLA berättelser.

Själv har jag en känsla av att de uppkom samtidigt: narrativen och berättelserna. Ordet narrativ var ganska okänt i svenska språket tills det blev såsom maskrosorna i gräsmattan.

 
I en språkkrönika (SvD) från 2017 skriver Anna-Malin Karlsson, professor i svenska, om den narrativ- och berättelsepopularitet som steg efter millennieskiftet. Narrativ bytte då, kan man för enkelhets skull säga, ordklass. I ordböcker beskrivs det ännu som adjektiv*, som i ”Haydn var en narrativ retoriker” – med betydelsen ”berättande”. Ändå används ordet numera nästan uteslutande som substantiv, antagligen p g a engelsk påverkan. Man kan roligt nog se det användas och samtidigt förklaras: ”detta är ett narrativ, eller en berättelse, som…”

 
För egen del irriteras jag såväl av det moderna ”berättelse” som ”narrativ”. De äldre och därmed för undertecknad mest bekanta sammanhangen för ”berättelse” var märkligt nog ofta tagna ur byråkratiska eller ekonomiska sfärer och hade förleder som: ”verksamhets-, års-, finans-, räkenskaps, revisions- m fl. För all del existerade även skapelseberättelsen.

 
Men nu har ordet knallat ner på personnivå och blivit ett modeuttryck. Man hör konstruktionen ”starka berättelser” så ofta att man längtar efter några ”svaga" dito. Och varför används så sällan ”historia”? Om inte annat så av stilmässiga orsaker: ”Hon berättade sin historia” låter väl bättre än "hon berättade sin berättelse”?

 
Men får ett ord det här nya, fasansfullt digitalsnabba poppisuppsvinget så vinner det i alla lägen. Det var väl därför en litteraturforskare (i ett radioinslag om bokens framtid) sa: ”Boken kan inte sägas ha monopol på att berätta berättelser”.

 
*Undantag är årets ”utgivning" av SO, där kallas narrativet också substantiv