Så mycket är säkert: att skolan pratar översatt engelska är blä

Naturligtvis har det sagts förr, men här kommer det igen: det händer att jag snackar skit. Det tycker jag inte egentligen, men eftersom man ofta hör folk i omgivningen vara lika säkra på sånt de ”vet” som man själv på sitt, är det bäst att ta det säkra för det osäkra och bete sig ödmjukt.

Och så fort man skriver ”ta det säkra för det osäkra” och inte ”ta det säkra före det osäkra” (eller tvärtom) har man satt sig på pottkanten. Eller åtminstone åter fått klart för sig att låta bli det uttrycket. Det är ett typiskt exempel på en formulering där vissa är hundraprocentigt klara över innebörden medan andra får spader av att inte kunna räkna ut vad som låter rätt och sen igen få spader av att läsa om alla varianter på missuppfattningar och vad andra anser.

Men i just denna fråga finner jag intressant nog min nästan-namne, Språkbråkaren, som för nästan exakt tolv år sedan likaså ondgjorde sig över dilemmat i sin blogg, där inlägget hade rubriken Ta det säkra för(e) det osäkra. Bäst att inte ens ha en åsikt.

Men vad som är mycket enkelt att ha en åsikt om är den formulering någon härförleden använde i skolfrågor och undervisning: ”Skolan får inte lämna någon efter”.

Jag skulle nog påstå att det skolan inte får göra är ”glömma bort” eller ”strunta i” någon eller andra svenska meningar som uttrycker problemet. Och vad skolan absolut inte heller får göra är att direktöversätta uttryck som ”leave behind”.