Själv har jag en känsla av att de uppkom samtidigt: narrativen och berättelserna. Ordet narrativ var ganska okänt i svenska språket tills det blev såsom maskrosorna i gräsmattan.
I en språkkrönika (SvD) från 2017 skriver Anna-Malin Karlsson, professor i svenska, om den narrativ- och berättelsepopularitet som steg efter millennieskiftet. Narrativ bytte då, kan man för enkelhets skull säga, ordklass. I ordböcker beskrivs det ännu som adjektiv*, som i ”Haydn var en narrativ retoriker” – med betydelsen ”berättande”. Ändå används ordet numera nästan uteslutande som substantiv, antagligen p g a engelsk påverkan. Man kan roligt nog se det användas och samtidigt förklaras: ”detta är ett narrativ, eller en berättelse, som…”
För egen del irriteras jag såväl av det moderna ”berättelse” som ”narrativ”. De äldre och därmed för undertecknad mest bekanta sammanhangen för ”berättelse” var märkligt nog ofta tagna ur byråkratiska eller ekonomiska sfärer och hade förleder som: ”verksamhets-, års-, finans-, räkenskaps, revisions- m fl. För all del existerade även skapelseberättelsen.
Men nu har ordet knallat ner på personnivå och blivit ett modeuttryck. Man hör konstruktionen ”starka berättelser” så ofta att man längtar efter några ”svaga" dito. Och varför används så sällan ”historia”? Om inte annat så av stilmässiga orsaker: ”Hon berättade sin historia” låter väl bättre än "hon berättade sin berättelse”?
Men får ett ord det här nya, fasansfullt digitalsnabba poppisuppsvinget så vinner det i alla lägen. Det var väl därför en litteraturforskare (i ett radioinslag om bokens framtid) sa: ”Boken kan inte sägas ha monopol på att berätta berättelser”.
*Undantag är årets ”utgivning" av SO, där kallas narrativet också substantiv
