Och inte nog med det, här ska hällas mer salt i såren. Det är ett problem med ens språk från olika tider, det är säkert som amen i kyrkan. För att även ta på en tagelskjorta: Naturligtvis är det språk man själv lärt sig som barn, är uppvuxen med, har läst böcker, tidningar, tidskrifter på och kanske även studerat med hjälp av – klart som fanken att det är ett skötebarn. Kanske t o m en hel barnkrubba full av såna!
Detta är ett jättedilemma för undertecknad (och fler än så, går att notera). Gårdagens inlägg visade hur lätt det är för en äldre person att med sin personliga språkanvändning hamna i sätt att tala som var gängse på 1900-talets första hälft. Ibland längre bakåt i historien. Det känns givetvis helt naturligt.
Underligt är däremot att se/höra hur ovanliga ord eller uttryckssätt som varit ur bruk i hundratals år, plötsligt lyfts fram av språkvetare som (liksom jag) slagit i SAOB och påpassligt pekar på belägg från 1500-, 1600- och 1700-talen. Det kan t ex gälla ord som i vår tid tagits in från engelska och där språken för evigheter sedan hade mer med varandra att göra än i dag.
Det här kanske är svårt att förstå, men jag blir lite småförbannad över att det med ens uppstår ett våldsamt språkhistoriskt intresse bara för att legitimera det ovanliga bruket i fråga.
Nu lät man som det ogina fanskap man kanske är. (Ogin: första belägget i SAOB är från 1587.)
