Några av de larvigare importerna är de trevlighetsfraser som blivit till ett tvång för stackars serviceanställda. Men kanske lider de inte längre av dem, de tomma orden åker bara ut som förr ett enkelt och tillräckligt ”tack” eller ”varsågod” gjorde. Undertecknad har minnen kvar från en tid utan fjäsk och larv, när det ännu fanns "seniga, beniga grabbar” (tack, Tage D!)
och damerna likaså var av robustare sort och med bl a sina egna läppar i behåll.
”Ha en trevlig dag/kväll/veckoslut”, började främlingar i serviceyrken säga när-det-nu-var. Mina åsikter om detta är det som får en del kompisar att kalla mig trist och ovänlig. Det finns t o m de som känner sig glada, uppskattade och, antagligen, (som det heter i dag) ”sedda” av såna till intet förpliktigande klyschor.
Det räcker ju med ett enkelt och minst lika vänligt ”tack” eller ”varsågod”! Å andra sidan hyste jag varma känslor för den kargare tid vi levde i, innan folk klagade över brist på mänsklighet. Som ju egentligen borde ha avtagit om det nuvarande umgängesklimatet är så innerligt!
Här en liten historia från vår tid: Hade ätit på restaurang och skulle betala notan. Kyparen, med annat modersmål än svenska, tog emot betalningen och sa sedan: ”Tack, tack, smaklig måltid”. Det där sista hade han förstås sagt tidigare, när han bar fram maten, men nu var timmen sen och artighetsfraserna ramlade ut lite fel. Kanske menade han nåt annat han tvingats säga såsom ”tack, tack, ha en fortsatt trevlig kväll” alternativt ”välkommen tillbaka”.
Min sympati med mannen var stor, kan jag säga. Tack för nu. (Och mer om det senare senare!)
