Bland ordböcker hamnar man som vanligt i SAOB. Denna gång i en text (om ordet i fråga) som skrevs 1934. Albert Engström, den glade gamängen, är representerad med ett ”jädrar i mej” (hm, A E skrev mej, inte mig…). ”Jädrar i min låda” finns som exempel på hur ”jädrar” har använts, i det exemplet ur Frödings penna. Det uttrycket lever ännu hos mig och några kompisar, fast vi lägger ofta till ett ”lilla”, d v s ”jädrar i min lilla låda”.
Ett exempel ytterligare från SAOB: ”Nu, jädrar anåda, hvad det ska ljugas därinne!” (Citatet från Lubbe Nordströms roman Landsorts-Bohème från 1911). Gamla kära ”jädrar anåda”!
I barndomen kunde det höras i samband med den uppfostran som inte var lika bekräftande och curlande som i dag: ”om du inte gör - vad det nu var - så jädrar anåda”. Man var m a o hotad, mobbad, kränkt och förnedrad.
Ibland kunde föräldern säga enbart ”anåda”: det räckte som budskap. Vi talade om detta, några andra åldringar och lilla jag (tack för formuleringen, Nacka Skoglund!*). Alla visade sig bekanta med uttrycket, dock inte med det mer genomarbetade ”jädraranådika”.
Den formuleringen får nog min mor stå som ensam brukare av. Till min vokabulär har hon även bidragit med ”beska med”. Klagade man över någon trist uppgift eller syssla, sa hon: ”Det får du allt beska med!” Dessutom hade hon ett eget (?) folketymologiskt adjektiv att använda: ”stabant”. Exempelvis om någon som var stor och kraftig: ”Det där var en stabant kvinna!”
Stabant är visserligen en latinsk form av ett verb med betydelser som ”stå, stanna, vara” men latin kom nog inte i min mors väg. Hon bildade kanske ordet av ”stabil” eller ”stadig” samt ”bastant”. Men bra är det. Och om hur att förhålla sig till alla tiders språk fortsätter vi vår resa (se gårdagens inlägg) i morgon.
*Nacka Skoglunds (nja, Stikkan Anderssons) låt Vi hänger me’ från VM i fotboll som spelades i Sverige 1958, börjar ”Några andra lirare och lilla jag…”
