Dags för ett slutbrott

Med den rubriken skämtar jag till det med "slut" plus "utbrott". Verkar kombinationen konstig så vill jag meddela att jag kan säga och skriva vad jag vill. För det kan ha gjorts förr! År 811, kanske, eller 1596.

Jag går tillbaka till förrförra (eller kanske förrförrförra?) inlägget där jag citerade en språkvårdare som skrev att tidigaste belägget för ”reta sig på” var från 1841. Klart att det är intressant att läsa om tidiga belägg, men efter att några gånger ha fått veta (av språkvårdare) att ord jag klagat på förekommit i gamla landskapslagar och andra äldre texter vet jag inte vad jag ska tycka. Det mesta av allt vi säger har tidiga belägg -  man vet inte hur långt tillbaka i forntiden de sträcker sig! Utom möjligen det som översättkopierats från amerikansk engelska i modern tid.

Så här efteråt känns det trist: de språkliga tvivelaktigheter jag och mina generationskamrater åstadkom i skolan på 50-talet (och vidare under hela skolgången) hade inte behövt få röda bockar* eftersom "felen" säkert existerat 1756 eller 1812 eller 1502. Bittert att så här i efterhand inse att man alltid kunnat säga/skriva nästan vad och hur man ville. De jädrans lärarna hade mage att korrigera oss! Man skulle vilja skicka sina föräldrar på dem om det inte vore för sent.

Allt man gått miste om! Allt man kunnat bli om man inte hindrats från att uttrycka sig på just det unika vis alla nu levande kan. Och dessutom överallt.

Jag är så avensjuk.

(Den stavningen finns f ö i många tusental på nätet. Med tanke på antalet ”brukare” – det som sägs sätta normen (lägga ribban) för vårt tal- och skriftspråk - så är det väl bara att tipsa SAOL: AVENSJUK, var det.)

* För yngre läsare: Vi hånades och kränktes med röda bockar när vi skrev fel. Det var inte såna här 🐐🐐🐐🐐🐐🐐🐐 utan såna här ✔✔✔✔✔✔✔.
Och de betydde fel, fel, fel. Brukar inte hänvisa till länkar här, men för en gångs skull. Här är ordet "bocks" etymologi: http://runeberg.org/svetym/0140.html

Därmed basta!

Jag har tre huvud-Poirot (eller Maigret eller S Holmes eller välj själv) som medhjälpare när jag löser språkmordsgåtor (det känns rätt med ett foge-s just där, andra kan tycka tvärtom). De heter Svensk handordbok (utkom 1966, min upplaga från 1988), Svenska bokförlagets ordböcker (engelska-svenska och tvärtom) från 1968-1969 samt SAOB som ännu arbetas på, de sista 5-6 bokstäverna i alfabetet saknas.

Och nu till gåtan från i går (samt förrgår).

I handordboken existerar inte ”störa sig på”, men däremot ”reta sig på” som jag själv inte alls retar mig på. Dessutom ges även – hör och häpna – ”reta sig över någon/något”.

Här finns alltså ett ”över” som inte tagits över från engelskan (förbehåll: helt säker kan man aldrig vara). Men, för tusiken, det är ändå en vanlig preposition, och man har  själv använt ett antal "över" under (haha, det är sällan man skriver "över under" bredvid varandra) årens lopp även om man inte sagt ”nervös över” eller ”bråka över”. Det har dock gått att vara "glad över" och "stolt över" saker och ting. Om man nu har det.

I den eng-sv ordboken från 1969 gick inte ”störa sig på”att finna alls medan att "reta sig på” det ena och det andra var möjligt. Detta förvånar inte mig.

Här kommer nu för femtielfte gången en programförklaring. Jag måste slåss för det språk jag lärde mig att göra mig förstådd på från barndomen, det språk som lärde mig tänka - även om det finns de som kanske inte tror att det spelar nån roll (påverkar resultatet) vilket slags språk jag använt/använder för det syftet.

Skit i dem. För egen del kan jag gå med på att det slängs in en handfull nya ord och uttryck då och då, men inte kommer jag att använda en svenska som består av engelska och som översatts ord för ord beträffande hela meningar och uttryck.

Så där!

Nej, jag menar givetvis "Och hör sen /Så det så!" eller "Därmed basta!", som den eng-sv ordboken från 1969 föreslår som översättning till "So there!"

Inhemska horrörer finns också

Fortsätter här med "störa sig på" - ack, underliga uttryck!

Jag fann en liktänkande som ställde en fråga i en återkommande DN-spalt.

De som svarar är språkvårdare från Språkrådet (tidigare Svenska språknämnden och som på senare tid även slagits ihop med diverse institutioner och arkiv).

Frågan från läsaren gällde uttrycket ”störa sig på” – alltså precis vad jag i gårdagens inlägg skrev att jag störs av . Naturligtvis (var snäll och ana ett spydigt tonfall här) anser språkvårdaren att det går att säga. Och det är ju delvis sant. Jag kan utan problem säga slökerisp och jynkerulp.

”Störa sig på” användes inte i skrift före 2000, skriver språkvårdaren, och tar även upp ”reta sig på” och ”det retar mig”, som ska vara lika vanligt vanligt nu som då. Ja, tacka fanken för det, det var ju vad man sa innan!

Sen blir det svårt att reda ut varifrån ”störa sig på” kom, samt att det antagligen ökat p g a att det talspråkliga flutit ut mer i tillvaron p g a ett väldigt skrivande av kreti och pleti (se bl a denna blogg).

Jag har svårt att tro att det finns ett engelskt inflytande i just detta ”störa sig på” som inte verkar vara en av alla eviga slappöversättningar. Men det går ju även att hitta massor av inhemska horrörer - vi uttrycker oss så, vi som är såna här.

Men såna är inte språkvårdare, ty de tycker att det mesta är okidoki.

”Uttrycket störa sig på finns med i Svensk ordbok från 2009, precis som reta sig på. Svensk ordbok daterar det första belägget av störa sig på till 1992 och reta sig på till 1841”, skriver språkvårdaren i sitt svar.

Mitt lågintensiva men dock utbrott fortsätter i morgon.

Skit att störa sig på - eller irriteras av

Det finns ingen som har rätt vad gäller språk. Däremot måste man förstå varje individ och generation som blir vansinnig när det visar sig att det är skit samma med allt man lärt sig. Ibland (förr) var inlärningsmetoden hjärntvätt – "man kan bara säga så här" och "man kan bara skriva så här". Klart folk (vi, jag) kan bli förbannade! En yngre generation samt de som hakar på denna yngre generation för att visa att de hänger med kommer och liksom vänder upp och ner på det som i hög grad skapat ens världsbild. Typ, språket, typ (ibland skämtar jag, ibland är jag allvarlig, get used to it!)

Någon gång kan det roa även mig att reta jämnåriga eller äldre. Det enklaste är att använda en konstruktion som ”hon är rikare än mig”. Hur många procent som tycker att jag pratar illa vet jag inte, men ca hälften korrigerar mig: ”än JAG, heter det”.

Somliga (jag, i alla fall) struntar i detta, ty det går att hitta grammatiskt försvar för sin än-plus-objektsform-av-pronomenet-hållning.

Men det finns annan modern skit att störa sig på. Eller gammal.

"Störa sig på", t ex, är något jag aldrig blivit riktigt fajn (sic!) med. Jag fortsätter att ”störas av” det ena och det andra. Jag ”retar mig på” och jag ”irriteras av”, men "stör mig på" - aldrig!

Mer i ämnet  imorgon, se detta som en klipphängare. Ingen som läser svenska papperstidningar undgår sommarföljetonger i juli. Vem är den skyldige? Vem stör sig på och vem störs av?

Upplösningen ska visa sig mer komplicerad än man tror.

Mycket kommer lämna mig arg

Så här bör inte nyhetsuppläsare säga: ”Efter att ha brutit sig in påträffades den avlidne i köket.” Det är väl inte meningen att lyssnaren ska börja flina åt tragiska händelser? Läsa fel och staka sig är en sak. Men i detta exempel fanns antagligen ett manus som fick uppläsaren  att säga just vad som citerades inledningsvis.

Kommer ge någorlunda svajig gångstil

”Man kan se bakifrån om någon går och pratar i mobilen. Gångstilen blir någorlunda svajig.” Se där ett annat uttalande av en yrkesjournalist som borde lära sig skillnaden på "någorlunda" och "något".


Text på Sveriges radios hemsida: ”De här ljuden kommer lämna dig sömnlös”. Jag är nästan helt säker på att en engelsktalande skulle säga/skriva "These sounds will leave you sleepless". Men det är ett annat språk som inte bör översättas ord för ord! En svensk skulle kunna få till "de här ljuden kommer att hålla dig vaken". Eller nåt annat.

Sbråkmakaren svär också över en annan sak i den översatta meningen, nämligen "kommer lämna dig...". Var i helsefyr är att-et? Det här att-borttagandet är så gigantiskt att det knappast lönar sig (att) bli arg på, ty det har pågått så länge att "brukarna" (d v s de som säger så) fått välsignelse och legitimering, carte blanche och gratisbiljett.

Å andra sidan har jag märkt att man trycker dit "att" där undertecknad utelämnar det.
Kanske är det med att-et som med laster: summan är konstant.

Vad mer ska en journalist låta bli, undrar bloggläsaren ivrigt Jo, kanske att ställa frågan: "Kommer ni att förskingra massorna utanför ambassaden?”

Jag bråkar över "över"

Det är, som sagt, många svenska ”från” från engelska ”from” nu. Och så en rätt skapligt stor mängd ”över” som kommer från ”over”.

”Jag är nervös över hur det ska gå” – se där en osvensk mening. Liksom ”de bråkade över pengar” och ”hon valde pojkvännen över barnen” samt ”han gjorde slut över telefon”.

Om jag inte är felunderrättad (men jag har börjat undra) heter det ”vara nervös för, bråkade om, valde något framför något, gjorde slut på telefon”. Visst  kan det heta "fight over" på engelska, men man kan även säga "fight about" vilket egentligen borde låta vårt eget "om" vara kvar i uttryck som "slåss om/bråka om". På lösa grunder misstänker jag att "fight over" är vanligare i amerikansk engelska och vinner över det parallella engelska uttrycket.
I två av de fyra exemplen kommer antagligen den tidigare svenska prepositionen snart att ersättas av den engelska, nämligen ”nervös över” samt ”över telefon”. Dessutom används oftast ”telefon” i obestämd form. Där piskades vi äldre till att skriva och säga ”på telefonen”. I dag skriver/säger medier i dag om någon som uppträder ”på scen” eller går ”till station”. Vi tillhölls bestämd form utom, möjligen, i talspråk.

Men så blev man som man blev. Eller ”en blev som en blev” som de rättalande säger på 2010-talet.

Dock, osäkerheten hos mig och andra angående (bl a) prepositionsbruk gör att vi väljer den direkta översättningen av engelska till svenska.  Och snabbt som bara den är de svenska särdragen i språket utraderade.

Och för all del, i det långa loppet gäller det även de tyska, bulgariska och finländska m fl.

Det blir ju döbra.

Ett Europa med europeiska, d v s nordamerikansk engelska lite taffligt smetad över andra tungomål, som språk! Städer fulla av McDonalds, KFC och Starbucks (f ö i stort sett genomfört)!

🍔🍔🍔🍔🍔🍔🍔🍔🍔🍔

Länge leve mångfalden, hörrni.

Jag stoppar mig från att prata

Nej, det är förstås bara snack, här stoppas inget, här åker alla tankar rakt ut i etern (ett numera övergivet begrepp inom fysiken, enligt Wikipedia).

Kanske inte riktigt alla tankar dock, bekännelselitteratur varit inte varit min grej.

Bekännelselitteratur, en under senare delen av 1970-talet använd benämning på en del av den självbiografiska litteraturen. (NE)

Se där ja! Precis som ”snuttifieringen" aldrig längre benämns eftersom den är förhärskande hör man inte heller något om ”bekännelselitteratur”. Begreppet är nu oanvändbart eftersom självbespeglingen är totalt genomförd.

På sociala medier får vi ju veta det mesta om de flesta. Och inte bara vilka prepositioner de använder eller vilka idiomatiska uttryck de föredrar.

Vad menar jag då med rubriken? Jo, jag menar att man kan förstå den men inte bör säga/skriva så. Det skulle i stället ha stått nåt annat lämpligt som jag inte kommer på, ty så förstörd är även jag, min Brutus.

”Stop from” kallar jag engelska. ”Hindra” och "hejda" kallar jag svenska. Kanske ”jag hindrar mig att prata" vore en mer korrekt rubrik? Men trots att jag ofta känner mig tveksam angående prepositioner så tycker jag att detta from-från är på tok för vanligt. ”Han gömde sig från polisen”, skrev en tidning. Nej, han gömde sig ”för polisen”, hur märkligt det än kan låta för dem som fått engelskeksem i öronen.

Ett ytterligare exempel: ”Hon förbjöd honom från att komma”. Och se på fanken: "förbjuda" använder man helt utan preposition. ”Hon förbjöd honom att komma”.

Detta brukarofog ska snart finnas i grammatikböcker som beskriver det svenska språket.

Fler spännande småord i morgon!

Ludditens bekännelse

Med språk är det som det mesta här i världen: form och innehåll hör ihop och är lika intressanta. De som vill skriva in mig på ett trevligt sjukhem för halvgalna inser inte att vad som mest fångar min uppmärksamhet är innehållet. De hör bara en besatthet som rör sig om prepositioner, verbformer och ord som strömmar in från ett annat språk.

Men! Jag följer också vissa ords väg genom de decennier jag upplevt och häpnar över förändringar av alla de slag.

Ett uttryck som användes flitigt under sent åttiotal – och ännu mer under tidigt nittiotal – var ”snuttifiering”. Det användes mest av sådana som rörde sig framåt (tja, riktningen kan diskuteras) ovilligt och med klackarna i backen. Jag hörde till dem. 

Och i dagarna hörs allt oftare ett gammalt skällsord från förr som ska beskriva oss ovilliga. "Ludditer", väser man mellan tänderna, som om det vore  ett modernt uttryck. Det känns hedrande, åtminstone för dem av oss som är ludditer från födseln.

”Men än alla fall”, som ett kamratbarn sa, nu, med snuttifieringen fullgången, hör/ser man nästan aldrig ordet.

Det är något av ”den som sa’t han va’t” över det hela, det finns ingen anledning att benämna det som blivit vardag och en del av folks liv. Jodå, mitt också. Ingen kommer undan.

Mer gammal skit imorgon. 

Brukarnas avslut

Man hör ofta ord och uttryck som inte fanns förr. Eller nu heller. Ett som jag undrat mycket över är ”avslut”. Ingen av de ordböcker jag äger beskriver ”avslut” som något annat än en affärsöverenskommelse.

Ett soligt avslut på dagen

Numera används detta "avslut" (som inte finns) om tragiska eller besvärliga tillfällen. Jag har hört det användas om sorg vid någons bortgång, skilsmässa eller liknande känslomässiga lidanden: ”Jag vill ha ett avslut”.

Det här är nu ett tips till Svenska Akademien och andra instanser som väntar och ser (d v s hör) vad folk säger för nya saker och sen tar in i sina ordlistor.

Jag är en stockkonservativ rackare som anser att ordböcker är till för folk att hålla sig i, inte att Svenska Akademien, t ex, först ska vänta ut hur min senaste rotvälska låter och sen själv hålla sig i den. Förfarandet kallas att "beskriva hur brukarna" använder språket.

Nu är det förstås så att ”slut” väldigt ofta går att säga istället för ”avslut” men det bor en byråkrat i den moderna människan som gärna ger en kanslispråkssläng åt sitt vardagstal. Så här sa en tv-meteorolog: ”Det blir ett soligt avslut på dagen”. Som omväxling var det inte så dumt med ett bra ”avslut”. De flesta andra brukar vara deppiga historier.

Vem behöver inte rengöringsskit?

Nu har sbråkmakaren ont om tid så det blir bara enkel underhållning, ja, det äro vi hur som helst och eljest omvärvda av. (Äsch, ville bara använda ett gammalt vackert ord och då åkte verbpluralen med på köpet. Stavningskontrollen kallar den ”ålderdomlig”. Det vet jag väl för fanken!)

Underhållning, var det. Det finns många ”kit” i dagens tillvaro. Det är ett engelskt ord (ha, det hade ingen anat!) som betyder ”utrustning, paket” eller nåt annat man säkert kan tänka fram.

Tanborstskit

Men svenskar är inte islänningar – som vanligen hittar på nåt eget – utan kallar "kit" för ”kit”.

Visserligen är min humor av det enklare slaget, men ser inte svenskar lite till mans (jag vägrar att könskorrigera uttrycket, jag vet att "till mans" gäller alla kön) detsamma som jag? Man måste ju oftast stoppa in ett foge-s före "kit"?

Jag har samlat några kit jag sett här och där:
Lagningskit med hård- och mjukvax (för skadade ytor av alla slag).
Och så har jag hittat räddningskit samt odlingskit.

Jovisst, kära vän av ordning, för att det ska bli som roligast måste ordet man sätter ihop med "kit" sluta på s. Såna finns också ett antal och oftast är de misstag. Jag brukar inte hoppa på annat än branschfolk som har språket som huvudarbetsredskap, men i vissa sammanhang kan felstavningar från andra instanser bli så roliga att man inte kan låta bli dem. Det var inte en språkmänniska som annonserade om jägartillbehöret ”Jaktia kikare med rengöringsskit och vapenrem.

En bild, en skylt, en park*

En massa småsaker letar sig in och ändrar svenskan. Det här sker säkert utan att många lägger märke till det (utom vissa skarpa hjärnor). ”Jag är en artist”, hörde jag en artist säga. ”Jag vill bli en lokförare”, sa ett barn (som inte ville bli två lokförare). På svenska har man inte använt obestämd artikel i just dessa sammanhang. Här gäller det yrkestitlar och det går säkert att finna liknande exempel av idiomatiskt slag. Vi har sagt ”jag är artist, jag vill bli lokförare”.

Nu till annat.

I tv-serien säger skådisen enligt textremsan: ”Jag vet en utväg”, Men han menar ”utgång”. På originalspråk säger han ”I know a way out” och av handlingen framgår att det är en högst konkret väg ut ur en byggnad han menar. ”A way out” kan förmodligen ha såväl bildlig som bokstavlig innebörd på engelska och då kan det gå så här om översättaren inte ser upp.
”Utväg” och ”utgång”! Tänk vilket finlir, vad många av oss kan utan att veta varför! Nå, lägger man örat mot språket så märker man ett ökat användande av "utgång" även i bildlig betydelse. Men just det bråkas här ej vidare om.

Något jämförbart, ur en tidskrift. En bild visade en skylt i en park. I bildtexten var skyltens meddelande översatt med ”Inträde förbjudet”. Men det skulle väl ha stått ”Tillträde förbjudet” eftersom ”inträde” är vad man betalar för att gå in någonstans?

Engelska ”entrance” och ”a way out” – två exempel med minst två innebörder i sig. Inget konstigt, så är det i de flesta språk.

Såna här distinktioner, inträde/tillträde, (och med dem mångfald!) lever farligt. Den moderna och sällsynt beredvilliga språkvårdens företrädare skulle kunna säga att "man ändå förstår vad som menas".
Det kan vara sant ett litet tag, men så småningom blir det gemensamma språket svårtydbart.

Och det är även sorgligt att det egna modersmålets många nyanser bleknar och försvinner fort som faderittan.

Fejdar ut och bort, liksom.


* Exempel på riktigt dålig rubrik. Skämtet är ytterst privat och fånigt. Det hänvisar, som alla förstår, till den låt som vann Melodifestivalen 1971: "Un banc, un arbre, une rue".

Gott om individ-dualism

Det var inte länge sen (i förrgår!) jag åter spydde galla över det förhärskande ”när det kommer till”, det som tidigare hette "när det handlar om" eller "när det gäller". Från denna "kommer"-epidemi stammar även fånigheter som ”väskorna kommer i blått och rött” eller ”produkten kommer i en fin förpackning”. Allt detta från mer idiomatiskt engelska (såvitt jag förstår) konstruktioner med ”come”.

Liknande gäller ”do” och ”make”. Utan att orka kasta mig ner i skillnaderna dem emellan i ursprungsspråket ser och hör jag att en större användning av "göra" har ”gjort sin väg” in i svenskan. Det senare citatet har ett stort antal Google-träffar och det måste jag titta mer på en annan dag, det kommer från "make its way".

Just här och nu - right here and now - ska det handla om ”näsjobb,” bl a. I en tid som är sjukligt besatt av kroppsomformning har ordet hamnat i svenskan, det brukar heta ”nose-job” på (amerikansk) engelska. Man hör även folk säga ”hon har gjort näsan”. Meningen borde  egentligen få varje svensk att undra "vad i helskotta".
Nu är denna konstruktion ute och går i Sverige och det är inte bara näsor som råkar ut, det är även naglar, läppar, bröst och allt vad människor nu kan hitta på att "göra".

                                                     👃👃👃💋💋💋💋💋💋👃👃👃

"Operera näsan" låter mer rätt, liksom "förlänga naglarna/göra manikyr". Läppar och bröst brukar man vanligen ”förstora” – eller ”operera”. Eller spruta silikon i. Vad man än väljer för verb så blir det som mycket annat: önskan om att se unik ut får en stor mängd människor att se exakt likadana ut. En åskådare från tillvarons utkanter önskar att det snart är möjligt att "göra" hjärnan också.
Fast då vill väl de här läppmonstren ha samma hjärna som sina kamrater.
SAMMA tycks vara den bärande unika idén för dagens individer.

Shit! Wow! Fuck!

Som många andra syndar jag. Rätt vad det är slänger jag i mitt tal in en mening på engelska och utbrister ”what you see is what you get”. Nja, förresten, just det var väl ett par år sen man utbrast just det, uttrycket är redan föråldrat, trots att det har en intressant historia (slå upp WYSIWYG!).

Kanske slipper också - trots tidigare ambitioner - ett ”va najst!” ur mig. Det betyder "vad kul!". Najset kommer från nice om nån till äventyrs undrar.

När jag säger sånt går tankarna till min föräldrageneration som i gravt vuxen ålder aldrig i världen skulle ha använt det ungdomsspråk som talades då (60- och 70-tal, för min del). Det högaktar jag denna äldre och nästan utdöda generation för.

                                                            😈🤘⚡😈🤘⚡😈🤘⚡

Shit! Wow! Fuck!

Så formulerade sig (i en överraskande situation) en man i 60-årsåldern (tv-dokumentär, mannen var visserligen journalist men uppträdde i en privat situation, så han ska inte hudflängas i alltför hög grad).

Det är konstigt att han inte sa: Skit! Oj! Jäklar! (Till exempel.)
 
                                                           😈🤘⚡😈🤘⚡😈🤘⚡

Programledare i  radioprogram om förhållanden: ”man kan hamna i ett making-up-for, making-up-for, making-up-for”. Hon ville berätta om situationer där man känner att man måste kompensera och kompensera och kompensera (som det kan heta på mer känd svenska) för allt man fått av den andra kontrahenten.

De här yttrandena (mina egna inkluderade) kanske inte blir förstådda, det måste man inse. Svenska kan vi alla antas behärska om vi är födda i landet eller varit här länge. Vad däremot en individ väljer att haspla ur sig av långa meningar på andra språk kan stöta på patrull. Alla har inte samma uppsättning utrikiska haranger. Det blir givetvis random-artat.

"Random" betyder "slumpmässig" eller "godtycklig", säger SAOL (2015). Ungefär detsamma skulle stå i en engelsk-svensk ordbok, ordet är ju engelskt, som bekant, och har en uppsjö svenska alternativ att välja bland.

Ett skumt alternativspråk

Rösten i radio säger att ”kvinnor kommer från en lång historia av förtryck” och sbråkmakaren hoppar högt. Inte av förtrycket i sig, det är ju historiskt och globalt välkänt, men av själva meningens konstruktion.

Det finns bara ett fåtal Google-träffar på ”kommer från en lång historia av”.Så pass färsk är denna direktöversättning av ett längre uttryck, ”comes from a long history of”, som i sin tur och givetvis har hundratusentals träffar. Min kristallkula säger att det kommer att bli många fler av de "svenska". Ty så ser den språkliga ”utvecklingen” ut. Trots att en språkprofessor (det är inte samma person jag citerar stup i kvarten, det finns många som har likartade sätt att se på nämnda ”utveckling”) för inemot fyra år sedan ansåg att ”engelskan i svenskan är skum på ytan” verkar det ha börjat blåsa upp rejält, det går alltfler vita gäss (de uppstår vid mellan 3 och 5 Beaufort) på denna ”yta”.

                                         🌊🌊🌊🌊🌊🌊🌊🌊🌊🌊🌊🌊🌊🌊

Och nu en upprepning , igen och ånyo och en gång till: detta jädrans ”kommer”!!! Sammansättningen ”när det kommer till” är en konstruktion undertecknad inte kommer (!) att använda sig av under medveten tid.

Jag framhärdar med de gamla beprövade och lättförstådda ”när det handlar om/när det gäller”. Och visst (berätta det inte för mig en gång till!) har de också någon gång mejslats fram genom påverkan från andra språk. Men det gick inte på en kvart att hela språket byttes mot ett skumt alternativspråk. Det som nu sker sabbar såväl svenska som engelska. Men nu är det svenska jag sitter här och fajtas för.

Fajtas, haha, se hur även sbråkmakare sågar av grenar de sitter på. Det kommer mer om avkvistning imorgon, promise!

Populärt kunskapsförakt

I dag vill jag säga KUNSKAPSFÖRAKT. Men yttrar man ordet åker man snabbt in i ett fack med  stofiler av alla slag. Men vad gör det, tänker jag, och säger det igen: kunskapsförakt.

Har ett typiskt exempel från ett radioprogram. Detta handlar enbart om språk och programledaren är inte särskilt kunnig i ämnet (eller ska framstå som charmigt okunnig?) utan spelar rollen av underhållare. Diverse bisittare står för kunskapen. Upplägget är vanligt i vår tid.

Nå. Nu svarade en språkprofessor på en fråga från en lyssnare. Det gällde akut och grav accent i svenskan, något som gör att utlänningar tycker att vi ”sjunger” när vi talar fast vi inte hör det själva. Ett känt exempel är ”tomten”. Den akuta accenten används av många svenskar när de säger bestämd form av ”tomt” och den grava när de använder bestämd form av ”tomte”. Ett annat exempel är namnet ”Sandahl” respektive ”sandal”. Ett tredje är uttalet av ”anden”, där uttalet bestäms av ursprungsordet. Det dräller av exempel.

Medan professorn och lyssnaren talade om saken avbröt programledaren och meddelade att hahaha, det är svårt att begripa det här samt avslutade med det roade ”men ni förstår säkert varann, eller?"

Den här accenten, typisk för svenska och ett antal andra språk, är ett mycket välkänt fenomen, men som många säkert inte känner till. Så kan det nämligen vara. Jag kan säga ”fördelardosa”, men vet inte vad det är. Det vore rätt fjantigt att sitta och fnissa åt ordet i ett sällskap som diskuterar bildelar. "Ni vet säkert vad ni säger, hihi!"

Det är tröttsamt att höra - i medier och på alla möjliga ställen - hur FOLKET talas nedlåtande till. En dubbelhet och ett stort hyckleri ligger bakom. Jag vet att den term jag tänker använda inte är den gängse i det här sammanhanget, men sen några decennier tillbaka känns "populism" passande. En del moderna människor kallar beteendet ”inkluderande”.

Egentligen bör det heta kunskapsförakt och hjälper ingen, särskilt inte den som inte har en susning om accenter eller fördelardosor. Alla lär sig saker bättre utan fjantande, det är min enkla uppfattning.

Tecken i tiden - situationstecken?

Många är de som missuppfattat ord i barndomen och fortsatt att säga fel in i vuxen ålder. Kanske har någon också skämtat till det och fått ångra sig längre fram. I tonåren sa jag ”självsvådlig” i stället för ”självsvåldig” bara för att det var kul. Nu måste jag alltid tänka efter.
Utan att skämta missuppfattade jag dock”urskulda/ sig/” och sa länge "urskuldra”.

Googlar jag dessa två felfattade ord är jag inte ensam, ser jag.  Fenomenet kallas folketymologi – man hittar något man tror vara rätt fast man blandat ihop begrepp och ursprung. Bland alla dessa - många roliga - missuppfattningar är "situationstecken" i stället för "citationstecken" eller "citattecken".

I finlandssvenska tidskriften Språkbruk vill en skribent gjuta olja på vågorna och säger att orden tolkas ”på ett annat sätt än det gängse; det är fråga om ett slags alternativ etymologi”. Såna tvångsmässiga tillrättalägganden är vår samtid bra på: Inget är fel och inget är rätt eller ens rekommendabelt, folk har bara ett alternativt sätt att uttrycka sig på!.

Dravel.  Det är väl för fanken inget farligt att en människa uppfattat något fel. Jag hör och ser drösvis av fel vareviga dag, och skiter i det. Visst finns det folk som har roligt åt andras missuppfattningar, men det är skrattarnas* problem och tyder vanligen på taskigt eller krampartat självförtroende.

Va? Säger läsaren. Ska jag säga som sitter här och gnäller? Ja, tänk att det ska jag. Här gnälls - för den som inte förstått det - på proffsskrivare, proffstalare och dem som har som uppgift att på något sätt informera andra vars jobb inte är att kunna säga "citationstecken" på ett korrekt vis.

Visst kan man ändå le lite åt skyltar man ser utanför affärer, matställen o dyl där någon (ofta med annat modersmål än svenska i botten) skrivit att de säljer "Pitt i panna". Det är alltid bra att be nån som kan stava att kolla ens skylt som kunder ska läsa.

Och för att nu återgå till citationstecken - inte minst bör man kunna använda dem på överenskommet sätt. Om man vill tjäna stora pengar borde man lägga en del av dessa på korrekturläsare som räddar en från följande sätt att annonsera (om man nu är bilförsäljare):

VI ERBJUDER SVENSKSÅLDA ”FELFRIA” BILAR!

* Den som stöddar sig för mycket brukar få omgivningen att bli extra kritisk. Om den stöddige själv gör fel, "ja, då blir det grant", sa mamma, och menade motsatsen: "då blir det illa"

Fortsatt finlir i fråga om fela

”Den felande länken har varit att Europeiska rymdorganisationen styrs på regeringsnivå.” Citat från okänt ställe, jag säger hm.

Nån annanstans var NN ”den felande länken och pr-byråns analys var att han måste bort”. Hm igen.

Ett tredje exempel förklarar att ”svenska kärnkraftverk är byggda av människor. Människan är alltid den felande länken”. Öhhh?

Här är ett litet språkligt finlir anledningen till att exempelmeningarna ovan låter kul för en del av oss.

Uttrycket ”den felande länken” har i min världsbild handlat uteslutande om evolutionshistoria. Länge trodde man att det saknades en övergångsform mellan apa och människa. År 1912 dök Piltdownmannen upp ur gruset och betraktades en tid som denna felande länk. Han visade sig dock vara ett falsarium och var m a o helfel. Nu säger forskare att den s k kedjan inte är en kedja där utvecklingsformer gått från "lågt" till "högt" utan att arternas uppkomst bör beskrivas som "träd" med förgreningar. Längre orkar jag inte bilda mig på Wikipedia som också har sina brister och där det både felas och fattas en del.

🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗🔗

Det verkar dock vara samma tveksamhet beträffande uttrycket  på engelska som möjligen inte uppvisar samma distinktion som svenskan p g a att ”link” haft fler synonymer än ”länk”. Och här tryter åter orken hos ett spekulerande snille, ett annat talesätt som snart dör: googla ”snillen spekulerar”!

Skriver man ”en felande länk” funkar uttrycket – en länk fattas i en kedja. Påfallande många citat med uttrycket finns i lagsportsammanhang, i en del betyder det att nån är bra, i en del dålig. Det blir så när man försöker få fram att något/någon är felande, d v s det/den som gör misstag. Nu när den gamla felande länken (den i bestämd form!) är ifrågasatt kan man tro att forskarna är de som felat. Men så är det inte och jag återkommer till en banal sak som inte kan upprepas ofta nog: Folk gör vanligen det som samtiden format dem till och kräver av dem.

Det är den enkla förklaringen till att de ännu ofödda inte kommer att uppfatta dagens tvärsäkra framgångsmänniskor med tolkningsföreträde som de smartaste som klivit runt i tillvaron.

Mänskligt att fela

Numera går det undan i medierna och nyhetshändelser måste som bekant ut på nätet samtidigt som de inträffar eller gärna innan. Det blir allt mindre tid för journalister att fundera kring rubriksättning, en syssla som tidigare var ett stort och eget kapitel i yrkesgruppens utbildning. Det är inte lättskakat ur ärmen att på ett kortfattat men ändå pragmatiskt vis komprimera innehållet i texter.

Här en rubrik som kunde sysselsätta en läsare (mig) ett bra tag: ”Polisen tror på pyroman”.

OK. Vad än pyromanen gjort sig skyldig till, nåt åt eldningshållet borde det vara, ansågs denne/denna ändå som trovärdig, så pass att t o m polisen trodde på personen.

Fast det visade sig vara det vanliga: polisen misstänkte att en brand var anlagd.

Och jodå, jodå, man man kan höra meningar som: ”Jag tror på vinst denna gång”. Så säger folk och menar "hoppas" eller "förmodar" att så ska ske.

Men det skulle också kunna vara så att just den här personen, tidigare kanske dömd för pyromani, hade alibi vid tidpunkten för branden, och polisen trodde på pyromanen när denne berättade om sitt besök i Korpilombolo.

Man kan nog inte (inte ens jag) anse meningen "Polisen tror på pyroman” vara fel. Och även om man kunde det så är det ju mänskligt att fela, som violinisten sa. Visst var det där sista gammaldags humor, ber om tillgift (som också är rätt gammaldags och betyder ursäkt).
🎻🎻🎻🎻🎻🎻🎻🎻🎻🎻
Mer om felande i nästa inlägg.

Jag ligger kvar i framkant och dömer

Här hänvisas till gårdagens inlägg samt försöker jag tänka ut de eventuella mönster som funnits kring vissa idiomatiska uttryck. Den som kan sina regler kan också visa på undantagen, men det är inte dem jag är ute efter i dag. Gårdagens genomtröskade "framkant", bör nog ha obestämd form i uttrycket ”ligga i framkant”.

Det heter även ”sticka under stol/gå i land/ligga i linje med” samt ”ha på fötter”.

Den obestämda formen gör uttrycket mer bildligt och allmängiltigt (tror jag). "Sticka under stolen med något" skulle så att säga peka ut en viss stol. Men när det gäller konkreta saker säger man ”jag stoppar in den här påsen under stolen". Och pratar nån om att "ha på fötterna" väntar man sig en strump- eller toffelbeskrivning.

Man kan alltså stoppa in den lite artfrämmande framkanten i svenska språket, men då ska ordet jädraremej stå i obestämd form för att inte uttrycket ska låta lite smålöjligt.

I mina nätspaningar hittade jag följande i ett EU-dokument: ”Datumbegränsningar skulle innebära ett hinder för forskning i framkanten.” Fel, enligt min hårda bedömning.

I ett annat EU-dokument står, beträffande kötthantering: ” Rumpsteken avskiljs från ryggraden genom ett snitt mellan den sista ryggkotan och den första korskotan och längs med framkanten av höftbenet.”

Rätt, enligt en lika hård bedömning.

Lite på kant med världen

Det finns en risk att låta tjatig. Men det är sånt man får bära om man ligger i framkant. Om det nu är just DÄR man ligger.

När världen blev mindre och tugget större så kom även de där ordkaskaderna med festliga uttryck allt tätare. "Detta är spjutspetsteknologi/spjutspetskompetens", sa man plötsligt en dag och menade i stort sett bara nåt som var bra och att man liksom låg i täten. Förutom att säga "ligga i täten" kan man även uttrycka det som att något/någon är "långt framme i utvecklingen”. Men nu kom spjutspetsen farande och kompetensen med den.

Nu verkar dock spjutspetsen ha ersatts av ”cutting edge” som ännu inte fått någon svensk översättning. "Skära av kanten" låter ju inte som nån vidare spetskompetens. Som amatörletare hittar jag ingen bra förklaring till vare sig spjutspetsar eller kantklippare - jag menar varför man säger så. 

Däremot finns det folk eller forskning eller liknande som "ligger i framkant". I några hundra Google-träffar går skribenter längre och ”ligger på förkant”.  Det är så det går till när språket blir både roligt och oroligt. Jag tänker på språkinstitutioners ”demokratiska språksyn” och talet om att "brukarna bestämmer".

Kantväxt: utanför fyrkanten, men ligger ändå på framkanten

Att ta in utländska ord, oöversatta eller översatta, är inte ett stort problem, men nån måste ha hand om’et och bestämma om vi ligger ”i framkant” eller ”på förkant".

Jag fann en text om en s k generalist (en person med bred allmänkunskap) och i beskrivningen av denne mångsysslare stod bl a: ”Det krävs folk som kan tänka utanför fyrkanten och ligga på framkanten”.

Det låter som en bedrift.

Vem väljer nåt över nåt annat?

Apropå förra inlägget:
I maj utkom nya ”Svenska skrivregler” från Språkrådet. Nu är det i och för sig inte så schyst (SAOL stavar med endast ett s, jag skulle vilja ha två!) att recensera en bok man inte ens bläddrat i, men låt mig kommentera en kommentar från en av redaktörerna. Denne sa:

Det som hänt sedan förra upplagan (2008) är framför allt att en mer demokratisk språksyn, och samtidigt ett mer mångfacetterat språksamhälle, tydligt etablerats i Sverige. Råden i den nya upplagan avspeglar därför det faktiska språkbruket i högre grad än tidigare.

Jäpp, så ser den nya, sköna världen ut. På den gamla onda tiden bestämde man (d v s människor utbildade i ämnet språk) vad folk skulle säga - en normerande hållning - men nu, när man är mer god, låter man folket säga och skriva som folket vill och gör istället efteråt en beskrivning av detta.

Snällhet ålrajt, men här vete fåglarna om man inte biter sig i svansen. Bokstavligt, t o m. Knappt har man hunnit beskriva det språk som sprids i dag (det går med vindens fart) förrän man får göra nästa beskrivning. ”Svenska skrivregler” måste alltså komma ut med allt kortare mellanrum. Var man hamnar slutligen vete samma fåglar som nyss.

Låt oss ta ett exempel bland tusentals andra: prepositionskalabaliken. Läste nyss ”Han valde musiken över gänglivet”.

Om jag då plitar ner mitt ålderdomliga ”jag väljer kaffe framför te”, och inte begagnar mig av vad engelska (amerikansk variant, antagligen) språket använder i denna konstruktion, nämligen "over" blir det då fel?

Eller kommer man - enligt den "demokratiska språksynen" - att lika gärna kunna skriva ”framför” som ”över”?

Eller spelar det ingen roll vilken rackarns preposition man använder? ”Jag föredrar kaffe på te”.

”Kaffe vid te”?

”Kaffe i te”?


(Det senare går faktiskt att dricka bara man häller i mjölk också.)

Språkosäkerhet att grimasera illa åt

Radiojournalisten sa om en person att denne ”grimaserade illa”.

Hm, ja, det kan man förstås tycka om den som inte grimaserar som den ska, men förr i världen sa man antingen ”grimasera” och menade då göra miner i största allmänhet eller ”grina illa”. Det senare brukade uppstå om man såg eller åt något äckligt eller kände lukten av det. Tja, man kunde förstås grimasera också, men det är två uttyck: "grimasera" eller "grina illa".

Att blanda uttryck tycker inte folk är så farligt, men blir det  mer av denna blandvara så börjar den språkliga överenskommelsen mellan oss att svaja. Eller ”vaja” som många säger. Förr, i den petiga världen när folk inte var så klyftiga, kunde en flagga ( t ex) vaja för vinden, en mössa kunde sitta käckt (eller nåt annat lämpligt adverb) på svaj.

Men om nu vaja och svaja smälter ihop till ett ord - på liknande vis som ett oräkneligt antal andra, så får man kanske förstå att Svenska Akademien tar in ord som ”approach” och ”random” i ordlistan. Det är ju ett sätt att utöka det svenska ordförrådet.

Så vore också att ta in ordet för "approach" från tok pisin: "go o kam klostu", eller samma ord från lettiska: pieeja. Ja, ni förstår principen.

Det kommer att bli en stooor ordbok.

Regler för regelbrytare

Och i dag blir det fria fantasier och tankar. Om regler, haha.

Finns det något diskussionsämne som är entydigt? Ja, det som går att mäta och väga kan man vara skapligt överens om. Jordgubbarna på självplocket (stavningskontrollen tjurar och tycker att ordet är konstigt) som kostade 62 kronor, t ex. Det hade kunnat gå att kolla försäljaren, men kilopriset stod på ett plakat och kunderna valde att tro henne.

Med språket, kära läsare, är det en helt annan fisk-kittel, som britterna säger. Här står ord mot ord, känsla mot förnuft, regler mot individuellt användande.

Vill invända mot att jag ibland kallas språkpolis, det är själva faen så många gånger detta måste upprepas. Jag är bara ett vittne. Ni vet hur det är: man är den enda som ser klart och resten av världen är blind och döv!

Nästa upprepning: Det måste ändå finnas en stor uppsättning överenskommelser om språkets utseende.

Man kan jämföra med det gamla spelet Monopol, över sjuttio år gammalt i sitt (i stort sett) nuvarande utseende, över hundra om man går till dess ursprung.

Vissa Monopolspelare håller sig strikt till ALLA spelets regler, det har med personlig läggning att göra. I min barndom var vi några som kanske inte direkt tullade på reglerna när det gällde att lägga under oss halva Stockholm men som gömde pengar för att vilseleda motståndarna (känt i andra ekonomiska kretsar, f ö). Ibland fanns det spelare som fuskade så uppenbart och bråkigt att man avbröt och gick hem.

Så kan man väl se på språket: skoja, lattja, välj egna varianter – men håll så många överenskommelser som möjligt. För tusan.

Man kan också jämföra med trafikregler som är livsviktiga att följa – och så finns det tillfällen där omdöme och smidighet kanske kan tänja en smula på regelverket.

Men, som bekant, det finns en enda övergripande regel: ska man bryta mot regler måste man först känna till dem!

Goggla för att veta mer

Förra inlägget drog iväg av sig självt. Vad jag ville säga var att det här med förändringsbenägenhet för det första inte är ett normalt tillstånd. Alla söker ordning för att orientera sig. För det andra bör man tänka efter vad mental mottaglighet och därmed fritt filosoferande verkligen är. Det kan vara så att  det går att tänka utanför den digitala världen. Några har ju gjort det förr. Det var t ex så den digitala världen uppstod.

Nog om detta. Egentligen var avsikten att skriva om de andra språk vi alla kan delar av: signalspråk/tecken, kropps- och blomsterspråk – ja, det finns många!

T ex har de flesta vetat fram till dags dato att Posten är gul. När jag såg PostNord komma och köra samt vara blå – ja, då blev det problem (även med den påtvingade kunskapen om att post delats ut under lång tid av en massa företag och därmed loggor och färger).

Jag vill bara påminna om hur stark en ickespråklig signal kan vara. Vissa sådana får man inte ändra, då går det åt skogen. Vad grönt och rött betyder vet de flesta. Det har ju också satt sig i själva språkspråket: "Jag trodde att det var grönt", kan man säga, utan att mena färgen i sig utan "fritt fram".

Goggles? Mja, i alla fall en lornjett

Det lär också finnas anledningar till att de mest använda bokstavsfärgerna på vitt (tidningssidor: papper eller webb) är rött och svart.

Men jag har glömt vad förklaringarna var så läsaren får strunta i det eller googla. "Goggla", säger en del - företrädesvis äldre. I deras hjärnspår sitter antagligen ”goggles” kvar och spökar. Dessa har funnits länge i betydelsen skyddsglasögon eller så har de varit en slangvariant på samma sätt som ”brillor”.

Hur man använder sitt yttre

"Förändringsobenägen" är ett skällsord som funnits rätt länge. Det var nog inemot tjugofem år sen jag första gången kallades så.

Nu är det ju som bekant på det viset med ord att de kan ha lite olika innebörd för olika människor även om det allra bästa vore att alla skulle vara så överens som möjligt om ords betydelse. Det är mycket känslor inblandade i ”förändringsobenägen” även om det låter mäkta sterilt. Den som använder ordet om andra bör rimligen själv vara en rackare på förändringsbenägenhet.

Det är vanligt att tro att denna senast nämnda egenskap enbart handlar om att acceptera och använda modern teknik. Men det räcker inte. Den som anser sig ”hänga med” kan i övrigt ha rätt inskränkta tänkesätt som inte fungerar utanför den moderna människans maskinpark.

Man vänjer sig och slutar slåss.

Är man lite till åren går allt sån här av sig självt. Man kritiserar nån modern skit, de förändringsbenägna kastar en snabb blick, värderar en och ler sedan överslätande samtidigt som de tänker: ”Jag låter kärringen hålla på så att hon inte börjar gråta, snubbla, sätta i halsen” - eller vad de nu är rädda för.

Det är ingen bra idé att vara uppviglare och uppmuntra felaktiga beteenden, men jag vill tipsa om att det går att göra mycket i skydd av sitt menlösa yttre.

Hehehe.

Stöddiga ska välja låga grenar

Hyperkorrektion är ett intressant fenomen. Man tror att man fattat en princip och är så ivrig att göra rätt att man gör fel. Men så är ju mycket i livet.

När det gäller språkliga hyperkorrektionen kan det gå till så här: Ett barn eller någon som inte är riktigt hemma i språket säger: ”Jag, det ska jag göra”, som svar på uppmaningen ”kan du bära ut hinken”. Eftersom man ofta säger enbart ”ja” för ”jag” när man talar – ”ja’ ska ut å gå” –  tänker exempelperson omedvetet att  det vanliga jakande ordet är ett slarvigt uttal och felkorrigerar ”ja” till ”jag”.

Förutom de där intressanta specialarna finns även den större grupp ord och uttryckssätt som förekommer i ett antal stilvarianter,  och där man kan välja ett lite "proprare" ord eller ett vardagligt. Eller tvärtom, förstås. 

Folk väljer ofta att tala lite flådigare av en slags prestige-anledningeoch blir plötsligt hypernoga när de annars pratar ett direktöversatt modespråk eller annan skit. Ett roligt exempel är ”jag ska breda mig en macka”. Min egen stilnivå när jag talar bland släkt, vänner och bekanta är nästan väl vardaglig. Men ”bre” skulle jag ändå säga även om jag talade med kungen av Arabien. (Fast då skulle jag få säga أنا الف شطيرة)

Ofta ges varianter i ordböcker där det står ”vardagl” för ett ange skillnaden.

Verbet ”sprida” råkar ut för samma grej som "bre". (Det här är mina egna tankar, andra kan tycka helt annorlunda, men det är bara jag som sitter vid den här datorn och skriver vad jag kan se, så jag kan inte ta med alla andras små filosofifantasier). Folk kan t ex säga ”jag har spridit ut…” Det låter överfint, anser undertecknad, som bara säger”spritt”.

Såna här funderingar kan tyckas ligga nära själva intighetens kärna. Själv tycker jag tvärtom. 

PS Plötsligt drar jag mig till minnes att jag häromdagen skrev ett inlägg om hur det snackas vitt och brett med många ord om ingenting. Man får se upp och inte såga av grenar man själv sitter på!

Man bör välja  låga grenar om man prompt ska sitta på dem 

Addera till förvirrat läge

Det är början av juli och i grannskapet är det tyst. Folk är bortresta och det kanske står ett par enstaka figurer och skramlar vid en utegrill på kvällarna.

I övrigt endast sjöfågelskrik. Vad sjöfåglar gör i en stad är svårt att förstå, men de har väl som resten av världen fel på kompassen.

Även bloggen kommer att präglas av lättja. Och se, så fort jag skrev odet lättja så vill jag beklaga mig över att denna gamla fina dödssynd numera börjat kallas ”lathet”. Trist. Det tar bort lättjans kärnegenskap som riktigt känns i det äldre ordet.

En mig närstående rapportör hittade följande på text-TV: "EU-parlamentet beslutade nyligen att lyfta Marine Le Pens åtalsimmunitet som parlamentsledamot." Hans egen kommentar löd: Heter det inte "häva"? Heter det inte "beslöt"?

Jag får berätta för honom som är utlandssvensk sen några år att man lyfter saker nu: man lyfter frågor och man lyfter immuniteter. Hålla på med gamla ord som ”häva”, nej tack, här har vi ett modernsnack! Vad gäller ”beslöt” så rör sig många verb mot svag verbböjning, poppis hos barn som gärna säger ”fådde” och ”gådde”. De flesta slutar med det som vuxna, men vi rör oss snabbt mot ett Tödde och Mödde-språk, det är bara att vänja sig.

Och så en rad ur en stor tidnings kultursida, en filmrecension. Jag ska inte kommentera utan räknar med att läsaren ser vad jag är ute efter: ”En ny kvinnlig skådis adderar till det redan förvirrade läget genom att likna en annan kvinna.”

Så en sista utsaga som hållit mig vaken om nätterna. VAD exakt, menade människan? (Från P1)

”Det här är ännu en törn till etablissemanget”.

Nej, nu går jag ut i den klara luften och lyssnar på måsarnas skrik som jag ännu begriper!

Man har bott vid en landsväg*

Jämfört med dagens samhälle får man känslan av att ha vuxit upp i en läsebok från 40- eller 50-talet. Eller åtminstone nån av Astrid Lindgrens böcker om Bullerbyn. Självklart fanns mycket gömt och hemlighållet elände på den tiden, men ändå.

Det är inte bara enkelheten, den inte helt genomkommersialiserade världen och sommarens smultronstrån man kan sakna: Det är i hög grad språket. Många av dagens ord fanns inte då, och de som gjorde det har genomgått en metamorfos när de fått följa samhällets förvandling.

Begrepp som ”håna” och ”kränka” existerade, jodå,  men jag kan inte minnas att de någonsin användes i min vardagsvärld. Vad har då hänt med människan? Har hon plötsligt blivit ond? Eller drällde det av hån och kränkningar runt mig när jag var barn och där satt jag och inget märkte?

Jag misstänker att ordens valör förändrats. Det gick inte att använda ”kränka” eller ”håna” när en unge (eller vuxen) sa till en annan sa att denne hade stora fötter, sned näsa eller inte kunde stava. (Själv bar jag arvsynden glasögon.)

Nej, de här orden var reserverade för nästan ofattbara brott mot individen.

Jag vill påminna om detta eftersom vissa äldre uppfattas som kärva och okänsliga kärva inför barns och barnbarns vedermödor.

Kom att tänka på det här av ett radioprogram. Ungdomar skulle skapa en nättidning, blogg eller vad det nu var. Där skulle man bl a, sa en flicka, håna Donald Trump.

Det blir antagligen ett hån han kommer att lida väldigt lite av, men språkbruket och innehållet i det som sägs känns inget vidare. Faktum är nog att man inte ska håna någon. Man kan - ska - vara kritisk, man kan argumentera och kanske t o m skälla. Men håna och kränka?

Nu är jag inte direkt vad som kallas bekännande kristen, men många av Jesu (genitiv) ord är inte dumma, ta t ex: "allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem."

(Matteus 7:12, 1917 års översättning, gillad av kungen till och med!)

*Så heter en hit och klassiker med Edvard Persson från 1939. Ur filmen "Kalle på Spången"

Då räcker ordena inte till*

Minns hur de äldre i min ungdom krävde ordning, reda och relevanta grejer. När vi skitballa ungdomar (en övergående period för samtliga av märket homo sapiens) bara hängde med i snacket brukade gamla kärringar och gubbar undra varför vi använde ”KANONliten”, JÄTTEpluttig” och andra motsatser som förstärkningsord.

Hjärndöda åldringar som inget fattade.

Men visst är det konstigt att motsatsord – eller såna med "dåligt" innehåll - används i förstärkande syfte när det gäller nåt som är bra och kul? Ta t ex skitbra, sjukt snygg, vansinnigt rolig.

Det är förstås en gammal iakttagelse, men ändå! Varför vänder man aldrig på ordningen? Bra skit. Snyggt sjuk. Roligt vansinnig. Om inte annat så för att variera sig.

Bra skit, kan jag tänka mig, det finns mycket bra skit.

Snyggt sjuk, då? Ja, det skulle kunna vara Greta Garbo som ligger blek och vacker och dör på en divan. Roligt vansinnig - där kommer man att tänka på vissa komiker.

Här tar det slut, man kan ju inte komma på en knorr vareviga gång. Var eviga kan också skrivas så, i sär. Då knorrar dessutom inte stavningskontrollen och säger att det är "vardagligt". Som om stavningskontrollen hade koll, ha!


* En rad ur Thore Skogmans hit från 1959, Storfiskarvalsen. Samma år kom "Penninggaloppen".

Mycket snack om ingenting

Bland moderna klyschor som får mig att dra på smilbandet är ”nu ska jag bara vaaara”. Ja, försök du något annat, tänker jag, ty antingen ÄR man eller så ÄR man INTE.

I ett anfall av vanlig dödsångest kom en gammal grek till min undsättning. Det kanske inte lugnar alla,  men filosofens sentens kan kanske lindra känslan av vanmakt hos någon.

”Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden”.

Epikuros (Επικουρος, som hans mamma kallade honom) levde några hundra år f Kr. Han tyckte att vi skulle försöka vara glada och lyckliga och inte rädda i onödan. Ändå tror jag inte att han hade velat använda ett uttryck som ”hänga”, även om avkoppling  till viss del var centralt i hans filosofi. Idag är "hänga" ett överfrekvent ord som betyder just ingenting.

 ”Har du köpt hängbiljett”, sa föräldrarna till mig som barn. Då antydde de att jag inte såg nåt vidare entusiastisk ut. Sitta och hänga var slappt. ”Hänga med huvudet” tydde på dåligt stämningsläge m m.

Nu är "hänga" nåt kul. Man hänger på fiket, baren, stranden, balkongen och hemma hos kompisar. Men ”vara/umgås” med kompisar eller ”sitta/fika/läsa” på balkongen är inte lika aktivt passivt, så att säga.

Visst handlar det ytterst om något som har stor betydelse för människan. Men "bara vaaara" och "hänga" är larviga ord. Och att åtminstone "hänga" snotts från engelska kan man räkna ut med vilken kroppsdel som del.

Sitt gärna och gör ingenting, men ryck upp er språkligt och prata som folk! Försök åtminstone komma på hur många svenska synonymuttryck för att "sitta och umgås utan att göra något särskilt" som försvinner.

Att träffa i det svarta

Här kommer ett tanke-experiment (bindestreck i såna här sammansättningar är bara nödvändigt när två vokaler kolliderar) med endast ett enda exempel, men som ger en antydan ("hint", säger svensken) om hur det skulle se ut om man lät hela världens språk strömma in och påverka svenskan fort som tusan – på samma sätt som nu sker med engelska språkinvasionen. Roligt skulle det bli, men vi måste hinna med att fatta vad som händer också, veta vad vi själva och andra menar. Kanske träffar man aldrig mitt i prick när man försöker kommunicera, men så nära som möjligt är önskvärt.

Om jag säger ”det träffar i det svarta” vad säger läsaren då?

Egentligen har jag bara översättningsstulit uttrycket från tyskan som säger ”Es trifft ins Schwarze”. En engelskspråkig skulle för samma fenomen välja uttrycket ”hits the bull’s eye”.

Svenskar nämner inget om färg eller tjurögon, utan säger att något ”träffar mitt i prick”.

Alla menar vi samma sak.

Rent konkret kommer uttrycket från träff i en piltavla, mitt i prick är den svarta mittpunkten, ”tjurögat”.

Letar man på nätet efter ”tjurens öga” eller ”tjuröga” så finns ett antal Google-träffar, om än inte så många. Men jag vågar slå vad om hur en svensk kommer att uttrycka ”mitt i prick” om tio år. Tjurögat kommer att vinna. Ska vi säga femhundra spänn? Eller 1/4 bitcoin?

Fast håll med om att ”träffa i det svarta” låter bättre än nåt med tjuröga om man nu prompt ska göra sig av med "mitt i prick"? Men det kommer inte att glida in direktöversatt i vårt språk från tyska eftersom det är engelska och svenska som håller på att smälta samman.

Bakom står som vanlig världspolitiken, människan och det oundvikliga "framåtskridandet".

                                                                      ⦿⦿⦿⦿⦿⦿⦿