Det gäller att ha ordentligt på fötterna i alla väder!

Två unga personer cyklade förbi och jag råkade höra (”överhöra”, som många säger, påverkade av ”overhear”) en av dem säga ”det där sjunger på sista refräng”. Som vanligt klandrar jag inga lekmän för språkliga konstigheter, särskilt inte de unga, var skulle de lära sig svenska när äldre generationer sen länge gett upp angående densamma? 

Osäkerheten beträffande huruvida ett substantiv ska ha bestämd eller obestämd form verkar tillta. Inte nog med det i det här fallet: ”refräng” är även fel ord. 

Hänvisar åter till de två personer som citerades i bloggen 29 januari, en universitetslektor som oroade sig för idiomatiska uttrycks försvinnande, och en gymnasielärare som ser stora brister i ungdomars språk. Och så vill jag hänvisa till mig själv som skrev om den uteblivna bestämda formen hos substantiv efter "alla" plus räkneord (20 januari).

 
Kanske säger också refräng-människan ovan att hon inte ”sticker under stolen” med saker. 

Uttrycken lyder, enligt handordböcker, att ”ngt sjunger på sista versen” och att man ”sticker under stol med ngt”. ”Herregud, så petigt”, utbrister halva läsarskaran (alla två). Själv anser jag (tillsammans med annat löst folk av okänt ursprung) att ”djävulen sitter i detaljerna”. Börjar man tulla på småskit och småskiten växer så har man snart ett språk ingen kan tyda. 

I ärlighetens namn antecknas här något som undertecknad fattat fel i decennier och alltid trott lyder ”att ha på fötter”, d v s att känna till mycket om den fråga man uttrycker åsikter om.

Det verkar inte bättre än att denna bloggs skribent  inte ”haft ordentligt på fötterna”.

Att tala och lyss till språket är som att glo ner i Östersjöns vatten

Hm, nu börjar det bli spännande. Trodde länge att jag satte språket under luppen, men ofta sitter jag själv därunder. Eller åtminstone det som har med språk och undertecknad IHOP att göra. För det här har blivit till en dagbok som handlar om en del av mitt liv, språkirritationen. Och därmed efterhand en blick (ett öra) på ett ändrat eget språkbeteende.

 
Det händer när man blivit lite till åren att man plötsligt hajar till och tänker: Var det jag som sa det där? Det är ju inte så att en språkpåverkan som dagens lämnar en oberörd och oanfrätt.

Häromdagen jämfördes på denna plats språket med andra pågående miljökatastrofer. Det känns på samma sätt som när man stirrar ner i Östersjöns vatten och botten och minns hur de såg ut för mer än ett halvsekel sedan. 

Hittar en tolv år gammal text där en lyssnare i radioprogrammet Språket noterade att frasen ”det vore kul” ofta ersätts av ”det hade varit kul”. Inte samma sak, tyckte lyssnaren. Dåvarande expert höll med och sa att ”gränsen mellan de båda uttrycken, alltså gränsen mellan det som inte äger rum och det verkliga, inte är solklar”. Han påpekade dessutom att ett vanligare sätt att uttrycka konjunktiven ”det vore kul” kanske vore ”det skulle vara kul”.

 
När ett hockeylag kan få förstärkning från en som tillfälligt spelar i NHL lämnar denne svaret: "Tja det hade varit roligt, jag stänger inga dörrar alls!"

Just det här har hoppat ur min mun nån gång: ”det hade varit kul/tråkigt, festligt” när jag egentligen menar ”det skulle vara…” 

Yggdrasil fortsätter att skaka i sina grundvalar.

Man måste vända sig till Finland om man vill ha svensk språkvård

Man vill med Monty Python gärna utbrista ”Finland, Finland, Finland, the country where I want to be”. Och kanske tillägga i den något luftiga texten att finska språkvården verkar mer stadig på handen än den svenska.

 
Det kan bero på något som först verkar vara en paradox men vid närmare eftertanke är en självklarhet: I Finland är svenskan ett minoritetsspråk och i Sverige ett majoritetsspråk. 

Igår nämndes i bloggen Institutet för de inhemska språken, den finska motsvarigheten till Institutet för språk och folkminnen, som är namnet på den statliga myndighet som slogs ihop av flera dito 2006. Nu är undertecknad långt från att vara ett språkproffs, men intresset för språkmiljökatastrofen visar mig, som sagt, att den svenska språkvården intar en betydligt mer defensiv och feg hållning än den finska. 

Vid skummande av den svenska språklagen tycker man sig se att andra språk står i fokus. Riktlinjer och normer beträffande svenskan undviks och det googlande jag ägnar mig åt leder alltså snarare till finsk språkvård. 

Språkbruk, den tidskrift som ges ut av svenska avdelningen vid det finska språkinstitutet, ger ett betydligt seriösare intryck än den svenska, mer studentikosa (här svär man väl i kyrkan!), motsvarigheten Språktidningen. 

I nummer 4/2018 av Språkbruk finns en sammanställning betitlad Samhället behöver en alert och aktiv språknämnd. Trots viss avoghet mot spel och dobbel skulle jag kunna satsa en rätt stor slant på att något motsvarande inte går att uppbringa på den här sidan pölen.

 
I den imponerande artikeln säger Bodil Haagensen, filosofie doktor och universitetslektor vid Jyväskylä universitet, sig vara bekymrad över att känslan för vad som är idiomatisk svenska och för vad som inte är det håller på att gå förlorad hos många språkbrukare. Också här har språknämnden ett viktigt uppdrag. 

Michaela Örnmark, lektor i modersmål och litteratur vid Tölö gymnasium, beskriver det som skrämmande att se hur många unga människor som har en bristande språkkänsla och en ovana att uttrycka sig i traditionell skrift. För några är ovanan så stor att det blir omöjligt att förstå vad de vill säga på sitt modersmål. 

Själv ropar, nej, vrålar, jag i öknen: Finns någon som ser vad som håller på att hända med svenskan i Sverige?

Norpat från Mikael Reuter, en språkvårdare som heter duga!

Inte har Finland bara varit bättre i skolan (se PISA-undersökningar) generellt, landet tycks även ha ett stabilare förhållande till svenskan än Sverige! Som så ofta när det gäller frågor om det svenska språket hamnar man hos Institutet för de inhemska språken i Helsingfors.

Och vanligen då i ”Reuters ruta”. Mikael Reuter (f 1943) var språkvårdare vid nämnda institut 1976–2008. Hans rutor publicerades i Hufvudstadsbladet 1986–2013.

Till en sådan ruta ruta kom jag i dag i sökandet efter mer kött på gårdagens ”egna” ben. En läsare ställde frågan om "egen" och "egna" och här är en del av M Reuters svar:

Egen är ursprungligen presens particip av verbet äga, dvs. ’ägande’, men betraktas nu som ett adjektiv. Vi kan jämföra det med engelskans own som betyder både ’äga’ (verb) och ’egen’ (adjektiv), och med det något föråldrade eller folkliga min ägandes (båt). Men trots att egen är ett adjektiv följer det inte i singular det normala böjningsmönstret för svenska adjektiv.

Vanliga adjektiv står i svenskan i sin böjda form på -a både efter bestämd artikel (den, det) och efter possessivt pronomen (min, din osv.): den vackra soffan, det stora bordet, vår vackra soffa, vårt stora bord. Men för egen gäller detta i singular i normala fall bara efter den och det. Det finns kanske hotellsängar som är bekvämare än den egna sängen, det finns våningar som är finare än det egna hemmet, men ändå vill jag helst vakna i min egen säng i mitt eget hem. 

Ett undantag är när det kommer en bestämning mellan possessivpronomenet och egen. Då böjs egen: vårt första egna hem, rederiets största egna fartyg. I praktiken är det nästan alltid fråga om ordningstal eller därmed jämförbara ord.

Enkelt och uttömmande. Det hela är dock något längre och den intresserade kan säkert googla sig fram till sidan.

Det tråkiga i kråksången är att det numera ofta står följande att läsa bredvid Reuters rutor:

 
Observera att en del av rekommendationerna kan vara föråldrade.

I denna blogg kommer Mikael Reuter aldrig att vara föråldrad!

🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦🞦

Man börjar lite till mans få svårt att värna sin egna proffession

Ni vet min inställning vid det här laget: Journalister ska skriva och tala ordentligt. Det ska även politiker och diverse myndighetspersoner. Vi andra är inte tvungna men kan försöka.

Till dagens skörd. Visserligen är följande ur en s k kvällstidning, men skriva ska den väl kunna? Citatet kommer från en man som ”hängts ut”, kan man kanske kalla det, av en filmare: 

Jag har betalat ett dyrt pris, både ekonomiskt och känslomässigt. Det har påverkat min proffession, jag har ansetts som väldigt seriös och kunnig. 

När sbråkmakaren korrekturläst de raderna så blir det så här: 

Jag har betalat ett högt pris, både ekonomiskt och känslomässigt. Det har påverkat min profession, jag har tidigare ansetts som väldigt seriös och kunnig. 

När vi korrekturläsare miste jobbet sa man lugnande till oss att ”datorn” skulle fixa språket. Datorn  har skolkat från modersmålslektionerna, går att konstatera två decennier senare. 

Och så dagens minister-/politikercitat: ”Man får svårt att hävda att sin egen tolkning är den rätta”. Det obestämda pronomenet "man" har en genitivform som är ”ens”, inte "sin". Att det ska vara så jädrans svårt när det verkar vara så lätt att (av missriktad könskorrigeringsiver) byta ut pronomenet ”man” mot ”en”! 

Det har figurerat förr i bloggen, men det tar vi inget extra för, som man sa på pilsnerfilmstiden. 

Och så var det personen som sa ”min egna” och ”mitt egna” någonting. Hör här: ”Egna” är en pluralform av egen: ”Mina egna bilar” . Det heter ”min egen säng” och ”mitt eget hus”. En infödd borde inte kunna missa en sån baggis. 

Om jag får gissa (och hindra mig den som kan!) så är detta någon slags uttalspåverkan av engelskans ”my own” som det ju heter om allt som jag-et (och andra!) äger! Vad jag-et däremot inte äger så är det språket!

Det var länge sen den spanska räven var en rev som klev i sev

Och vad gör egentligen regnet i Spanien? Genom att studera (d v s googla på) ett par rader i en gammal populär operett, My Fair Lady, kan man lätt få sig en filosofisk halvtimme (och säkert mer).

Den spanska räv som rev en annan räv finns inte på andra språk. Men just detta stycke ur operetten har andra, mer eller mindre galna, varianter som Eliza ska ”uttalsöva” på. De måste dock ha något om Spanien* i sig eftersom handlingen så kräver. 

På tyska sjunger professor Higgins och hans språkliga adept Eliza den konstiga meningen ”Es grünt so grün wenn Spaniens Blüten blühen” (det grönskar så grönt när Spaniens blommor blommar). På nätet kommenterar någon: ”den som skrivit den meningen har antingen stora problem med att uppfatta färger eller är en kass botanist”.

Även den engelska varianten ("The rain in Spain stays mainly in the plain") får kritik, t o m Wikipedia skriver ”Rain in Spain does not actually stay mainly in the plain; it falls mainly in the Pyrenees”. Men frasen är, som sagt, inte avsedd att ha ett korrekt innehåll, den är konstruerad för att Eliza ska träna på särskilda språkljud. 

Den svenska översättningen är dock intressant med den spanska räv som rev en annan räv och klev i säv. Uppenbarligen ansåg man redan vid tiden för operettens första svenska uppsättning (1959) att de stockholmska e-ljuden för ä, d v s rev för räv, sev för säv, var folkligt vulgära, eller vad man ska kalla det. 

                                                                  🦊🦊🦊🦊🦊🦊🦊🦊

Lite letande ger artiklar om fenomenet. De stockholmare som säger rev och sev är sedan rätt länge ett utdöende släkte. Unga människor, man hör det ofta ur den samtid som hyser diverse såpor (läs gärna ”sopor”), överdriver i stället ett brett uttal av ä och ö så att dialekter som värmländska, väst- och östgötska bleknar vid jämförelse. Svenska översättningen bör nog modifieras, den spanska reven finns inte mer.

🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸🐸

* Danska Eliza säger "En snegl på vejen er tegn på regn i Spanien", och på italienska säger hon: "La rana in Spagna gracida in campagna" (den spanska grodan kväker på landet)

Skaparen ber lite otippat om ursäkt för heterotvångets gissel

”Skapare ursäktar för heterotvång” löd rubriken i en förhållandevis stor tidning. Fylld av frågor kastar man sig över denna notis i kulturdelen. Av texten framgår då att den som konstruerat ett äventyrsspels s k expansion bett om ursäkt för att en del av spelet styr ”aktörerna” i enbart heterosexuell riktning. Ursprungsvarianten tillät samkönade ”romanser” inom spelet. 

Vara hur det vill med hbtq-certifiering inom spelvärlden, rubriken är av sådan art att man lika hett önskar sig en språkcertifierning. Men nu går vi igenom förlåtandets konst på svenska och hur man skriver det. 

Det finns ett transitivt* verb ”ursäkta” som betyder ”förlåta”: ”Man får ursäkta rubriksättaren som inte fått tillräckliga kunskaper, vare sig i skolan eller på journalistutbildningen”. 

Och så finns även det reflexiva ”ursäkta sig” som betyder "be om ursäkt, urskulda sig, skylla på...": ”Rubriksättaren ursäktade sig med tidsbrist”. 

Formuleringen i tidningen borde ha varit ”Skapare ber om ursäkt för heterotvånget”. (Ibland önskar man även en ursäkt från Skaparen beträffande Hela Alltet…)

Bortsett från just denna miss står det till så här med ursäkter på svenska: Ofta är "förlåt" och "ursäkta" utbytbara mot varan: ”Förlåt/ursäkta, jag hörde inte vad du sa!” 

Vill man gå förbi någon där det är trångt är ”ursäkta mig…” vanligare. Tror jag. I liknande sociala sammanhang verkar principen vara att man först ber om ursäkt för något man tänker göra – tränga sig förbi någon – och sen, i värsta fall, måste säga förlåt för att man råkade trampa personen i fråga på tårna! I konkret bemärkelse, alltså. Aj!

*Transitiva verb har ett eller två objekt, man "ursäktar någon något". En annan formulering (och perspektiv) är "be (någon) om ursäkt (för något)". Intransitiva verb kan inte ha något objekt. Vissa verb kan vara antingen eller. Det går både att säga "Han badar" och "Han badar hunden".

Antagligen vanlig läs- och skrivkunnighet, med andra ord

De flesta gamlingar man stött på under årens lopp har klagat på moderna tider. Det är, inser man alltmer efterhand, ett vinnande koncept, som man säger i dag. 

Allt i detta stycke är baserat på egen erfarenhet och iakttagelser sedan slutet av 70-talet. 

På arbetsplatser (i alla fall min) tilltog då diskussioner OM jobbet, på bekostnad av jobbet självt. Det var inte svårt för oss arbetsskygga, men faktum inte bara kvarstod utan tilltog: mer snack och mindre action (ett av de tidigt och ofta använda engelska lånorden)! 

Det här beteendet präglar nu en hel del av mänskliga förehavanden och aktiviteter: kvalitén sjunker men utanverket (babblet om det mesta) ökar i storlek och mängd dekorativa element.

Tar vi språket är det uppenbart: det blir svårare att förstå det skrivna och det talade SAMTIDIGT som det inte är någon hejd på intresset för det jag just kallade ”dekorativa element”, det pråliga. Här kommer strax ett exempel från Wikipedia. 

En person uttalade sig (i tv) om ”litteracitet”. Jag blev konfunderad. Dels var ordet mig obekant, dels finns det inte i någon av de tre ordböckerna SAOB, SAOL och SO (som alla går att slå i under svenska.se). 

Men på Wikipedia fanns det. Här kommer nu definitionen på ”funktionell litteracitet”. Läs och fundera! Är inte detta tillskuret förbluffande likt kejsarens nya kläder?

 
Funktionell litteracitet skapades som term på 1960-talet för att ersätta termer som läs- och skrivkunnighet, och innefattar förutom den kunskapen förmågan att framgångsrikt använda detta på relevanta sätt. Begreppet brukar underförstå att litteracitet är något universellt och för alla kulturer lika.

Är det verkligen så att en klimatförnekare förnekar klimatet?

Det är inte länge man kunnat ”leva i förnekelse”, för ett par decennier sen kunde man bara ”förneka” det ena och andra. Det här beror på att många, vid sidan av idiomatiska, svenska uttryck, använder en direkt översättning från engelska. I detta fall ”live in denial”. Eftersom ett sånt beteende blir mer och mer utbrett borde även ordböcker ges ut där dessa översatta ord eller uttryck listas på samma vis som de svenska i SAOL m fl publikationer. 

Direktöversättningarna används så pass ofta att de måste ingå, i alla fall nämnas, i kursplaner för skolan och SFI-undervisningen: översatt engelska räknas också som svenska. Det är skrämmande att även de med rätt skaplig utbildning blundar för faktum (de förnekar) att en stor del av det språk som talas i Sverige i dag egentligen och i princip är engelska. 

Nu till en helt annan aspekt av förnekelse! Det finns ett radioprogram som uppmanar lyssnare att ringa och ”debattera”. Programmet har skiftat karaktär sedan sin början. Då skulle man fritt få uttrycka en åsikt, numera utsägs alltid tydligt att man ska ringa för att ”diskutera” eller ”debattera”. Programledarna har övergått till att vara något slags bollplank för åsikterna att studsa mot. Det här är gefundenes fressen för somliga SR-anställda som i denna programledarroll nästan är väl förtjusta i att bjäbba emot. 

Till exemplet. En lyssnare påpekade att ordet ”klimatförnekare” leder tankarna fel, man kan inte förneka klimatet som ju funnits i miljarder av år, sa personen. 

Ha! Så många ord och formuleringar som undertecknad tänkt på under årens lopp, ”klimatförnekandet” har aldrig hamnat under luppen. 

Det var det enda den här lyssnaren ville säga, vilket var både nytänkande och underhållande. Men programledaren, inställd som han var på att käfta emot, blev förstås bara sur och sa att alla vet vad som menas med ”klimatförnekare”. 

Där gav han uttryck åt tanken att det inte är så viktigt vad folk säger ”bara man förstår”. Och visst går det ofta att begripa en hel del med lite god vilja, men den kommer snart inte att räcka.

I min berättelse kan ministrar säga parallell och tillgängliggöra*

Det är aldrig en mänskligt bra strategi att klaga på andras ordval, uttal och verbala tillkortakommanden. Så fort man gör det dyker KG, Korrigeringsguden, upp. Den brukar knuffas när undertecknad går för långt och gör så hon själv åstadkommer pinsamma felsägningar, skrivfel och liknande.

Men vem lär sig något överhuvudtaget? 

Ja, t ex kan inte den nya ministern för högre utbildning och forskning säga "parallell" utan säger "pararell" (nej, det var inte en felsägning, utan fler). Det är konstigt, kan man väl få yttra utan att hutas åt av KG, just det ordet har de flesta fått ta en dust med för att sedan komma ut på andra sidan med r-en och l-en på rätt ställe. Ministern för högre utbildning borde inte heller använda ett ord som "tillgängliggöra" eftersom även det är svårt att säga.

Men som nån påstod i min radio som står och går: ministrar är tillsatta av andra skäl än att de behärskar just sina portföljer, så det pararella kanske inte är något att haka upp sig på. 

Allt nutida är f ö en helt annan berättelse än sbråkmakarens. "Berättelse" och "narrativ" är som bekant vad vi lever i nu. Förr var berättelser något som fanns i böcker – eller så var de muntligt traderade, men dessa brukade gå långt bakåt i tiden. 

Nu kan man i en stor morgontidnings ledare om Stefan Löfvens politik finna ordet ”berättelse” använt  åtta gånger. Bland annat står att ”Partiet behöver en bättre berättelse om vart det är på väg”. Va? Bättre berättelse? Vad sägs om en ”politik” som beskriver vart partiet är på väg? 

Antagligen kommer såväl ”narrativen” som ”berättelserna” (båda genomtröskade i denna blogg 5 och 6 oktober 2018) att snart döden dö för att ersättas av annan fluffig språkkomposit som även den ska bytas ut efter en tid!
.

 

* Fast "göra tillgänglig" skulle låta bättre och vara lättare att säga

Bli först med det nya: ”Har du kvar alla fortfarande?”

Hänvisande till igår och ändå inte, för nu handlar det bara om lattjolajbangrejer, nämligen uttrycken: "Hon/han (eller föralldel vem som helst) har inte alla korna i hagen". Alternativt: "hästar hemma, indianer i kanoten, getter hemma, koppar i skåpet, kakor i burken, bestick i lådan, paddlar i vattnet" eller ”har inte många chips i påsen”. Och en uppsjö likartade formuleringar för att beskriva att någon är knäpp i kolan, som i sin tur måste ha minst ett halvsekel på nacken, som i sin tur har mer än 250 år på nacken.

Beträffande nämnda (och onämnda) uttryck ovan är det, som en uttjatad mening lyder, ”endast ens fantasi som sätter gränser”.

Etnologen, författaren m m Bengt af Klintberg skriver (2006) om den här typen av uttryck att det gemensamma för dem är

att man inte finner något av dem i våra äldre samlingar av ordspråk och talesätt. De har fått sin spridning i Sverige under de senaste decennierna. Man kan misstänka att de har en äldre historia i andra språk.

Ja, det här är säkert ett uråldrigt och globalt sätt att med en liten omskrivning meddela att någon inte är klok. Tyskarna tycks oftare använda en frågande variant, d v s vänder sig till knäppgöken själv och frågar: "Hast du noch alle Latten am Zaun" (ordagrant "har du ännu kvar alla spjälor i staketet?") eller "Hast du noch alle Tassen im Schrank?" ("...koppar i skåpet?")

En av mina sagesmän (boende i Tyskland) berättade om hur en rollfigur i en tv-komediserie vände sig till kompisen och sa: ”Hast du sie noch alle?” Betydelsen är ungefär ”har du kvar dem än?” eller ”har du fortfarande kvar allihopa?”

Det blir en kortversion av uttrycket. Indianer, kakor, bestick, hästar, koppar m m är då underförstådda och behöver inte sägas ut. Något för dem som önskar sig kortare sätt att uttrycka sig på!

Det verkar som om någon har varendaste spjäla kvar i det här staketet

"Alla" plus räkneord ger efterföljande substantiv bestämd form

Okej, rubriken är väl inte vad man i dag kallar klickbete, d v s något så intressant utformat att folk inte kan låta bli att klicka om det förekommer på en nyhetssajt eller motsvarande. 

Det gör inget, för det här är världens minst publika blogg. 

Ämnet handlar precis om vad rubriken säger. När det indefinita pronomenet ”alla” följs av ett räkneord (grundtal) och ett substantiv i plural så ska detta ha bestämd form. 

Det ska alltså inte låta som i de fyra exempel jag tagit rätt ut ur några gammelmedier:

Alla sex personer har deltagit i brottet
Du finner alla elva avsnitt i en app
Alla sju noveller handlar om kvinnor
Med alla fyra allianspartier…

Själv skulle jag kunna ta gift på att det heter: ”alla sex personerna, alla elva avsnitten, alla sju novellerna” och ”alla fyra allianspartierna”. 

Men att hitta den regeln i en grammatikbok, även efter många och idoga försök, var värre. Däremot tittade jag in i ett par översättarsidor (bab.la och glosbe.com, bland andra) och fann där tillräckligt många belägg för ”min” regel för att skriva om det här.

 
Ett av exemplen var meningen "De kollar DNA på alla fem offren" ("They run the DNA on all five victims").

Engelska har inte bestämd artikel i det här fallet, det heter inte “all the five” utan “all five”.
Man behöver inte ha alla brädorna kvar i staketet för att inse att svenskan plankat engelskan. 

Och detta leder vidare till fler, fast andra. alla-plus-substantiv-konstruktioner. I morgon!

Man kan tro att man befinner sig i ett flygledartorn

Svenska och engelska är släkt på inte alltför långt håll, så det är klart att en hel del är gemensamt. Naturligtvis gör släktskapen det lättare att knöla in diverse lånord utan att såna som jag måste hojta oavbrutet.

Men det finns en trist förlängning av det här slentrianmässiga indragandet av engelska (amerikanska, vanligen) begrepp och det är att de landar i en utspädning av en annars rätt rik svenska. I förra meningen kan den uppmärksamme hitta ett sånt där blajblajord: landa.

Alltså: först går ett ord från en konkret innebörd till en överförd dito. Ta verbet landa som använts om flygplan, båtar, tja, allt som efter att ha varit i rörelse hamnar nånstans: nyckelpigan som landar på ett blad, bollen i lövhögen, måsskiten som landar på huvudet (om man har otur).

Ja, och så nån gång började den här typiska processen. Nu kan man även ” landa ett projekt” som enligt SAOL betyder ” lyckas genomföra”. I SO ges följande definition för landa: ”föra till ett (lyckat) resultat”: ”de bedöms ha goda utsikter att landa miljon­affären”.

T o m jag är med så här långt, men sen börjar det slappa babbel som är så typiskt för vår tid. Här följer några meningar – uttalade inom endast ett par minuter – ur ett radioprogram om hur Svenska Akademien löst frågan om en ledamots ”fallskärm” (passande nog…). De samtalande är en journalist och en akademiledamot:

Hur har ni landat i den här summan?
Den har vi landat i genom att …
Att det är det det landar i….
…ovisst vilket resultat processen landar i. 

Det verkar förstås petimäterartat, men att inte de som behärskar språket kan variera sig utan hamnar (landar) i floskelprat förvånar mig.

Man kan säga allt möjligt annat. I första meningen kunde det gå bra med "Hur har ni kommit fram till/bestämt den här summan?" Samma enkla och vanliga uttryck funkar i andra meningen. I tredje meningen räcker "att det blir resultatet..." och i fjärde går det nog att säga ”…ovisst vilket resultat det blir” eller bara" resultatet är ovisst".

Folk tycker så konstiga språksaker att man brister i gråt

Mycket ska man höra innan örona trillar av. Eller ögona.

 
Nånstans läste jag meningen ”Ögonen vattnades på henne”. Som alltid när ställd inför horrörer hoppade jag upp, skrek och gick sedan till källorna. Skribenten skulle få för vattnade ögon.

 
Efter en forskning som är typisk för det egna signumet, det obetänksamt snabba, visade det sig att varken källorna eller omgivningen höll med undertecknad.

 
Jag skulle i alla lägen där vätska bryter fram i ögonen säga att de "tåras". Några tillfrågade tyckte (konstigt nog) att ögon kunde "vattnas". 

En koll med ”Svenskt språkbruk” (”ersättningen” för den äldre ”Svensk handordbok”) visade att även den gav uttrycket ”ögonen vattnas” utan att bråka. 

SAOB:s belägg för ögon som vattnas utgörs av tre exempel från 1555, 1732 och 1800. 

Tårfyllt - vattnat - ris som frusit till is

Mycket ligger som bekant i betraktarens öga, men i just det här fallet ligger i betraktarens öra att ögon tåras och inte vattnas. 

En hastig blick på nätet visar att ”water” används som verb oftare än ”tear” - på engelska - när det gäller fenomenet i fråga. Så jag tror vad jag tror. 

I love you to the moon and back* - kärlek långt ut i planetsystemet

”Du kommer älska våra designermärken”, stod att läsa nånstans, och jag längtar tillbaka till ungdomsåren när en sådan reklam (förutom att man säkert inte kände till "designermärken") stillsamt skulle ha låtit ”Du kommer säkert att uppskatta (eller ”tycka om”) våra produkter”.

 
Detta satans ”älska” har blivit överanvänt i en värld som också sägs ”hata” och ”hota” så mycket. Allt på grund av snabba tekniker som människan inte är byggd för. Starka känslor ska man ta det varligt med, man ska ge sig tid till att tänka, smälta och allt det kan vara innan man börjar älska och hata. 

Men måste se opp med att slentrianälska! Googlar man ”du kommer älska” får man ett ofattbart stort antal meningar som börjar så. De kommer inte att ha ett ”att” i sig för det stoppar nutidsmänniskan in på andra ställen där en sån som jag hoppar över dem. 

Googla också gärna (med citattecken runt) ”you will love" och antalet meningar räcker till Neptunus och tillbaka. 

Fundera nu lite på hur ofta folk säger ”jag skulle älska” eller det ännu värre ”jag barrra ääälskar det” och försök minnas om du talade så förr. Svaret är antagligen att du varierade dig mer och sa: Vad kul det skulle vara att, jag skulle gilla/tycka om/uppskatta/tycka att det vore festligt/kul – ja, antalet svenska varianter skulle räcka ännu längre ut i planetsystemet. 

Var snäll och använd älska när det är på sin plats. Man kan älska människor, djur och säkert en hel del saker. Men fan må ta mej den dag jag kommer älskar designermärken. Och utan att! 

Ögonen vattnas när man tänker på det. (Och där fortsätter morgondagens text som läsaren bara kommer älska!)


* Populär devis att skriva på prylar...

Det är inte lätt att vara själv på fjället och dessutom renlärig

Problemet med att låta folk hållas med allt möjligt i språkväg är, som sagts många, många gånger, att vars och ens språk blir mer och mer egetutmejslat. I slutänden kan det bli svårt att göra sig förstådd – eller förstå medmänniskorna.

Det tullas på just förståelse och många nöjer sig med att begripa världen på ett ungefär!

Men en liten språkförbistring har nog alltid varit förhanden, det vore nästan konstigt om alla individer hade EXAKT samma uppfattning om ords och meningars betydelser. Fenomen i medier som vissa hakat upp sig på, avstavningar, "starta upp", större än "mig/jag", fortsätter (skrev om det häromdagen) sitt irritationståg medan den stora språkerosionen pågår någon annanstans utan att bli upptäckt (utom i denna blogg: klokt folk läser Sbråk nio dagar av tio). 

Bland välkända ”gamla” irritationer finns den om användandet av ”själv” för ”ensam”. Säg på skoj en mening som ”jag var själv hemma” och det kommer att framgå vem i närheten som drabbas av raptus. Jag skulle utmärka mig som en språkslarver i detta fall, "själv"plågar mig inte - av okänd anledning. Det kan möjligen bero på att sådan ”tolerans” är extra stor om det finns dialekter i landet som avviker från den ”lärda” (äldre) standarden eller språknormen. 

I radion intervjuades en renskötare angående möjligheten till akut sjukvård i väglöst land. Han uttryckte otryggheten med orden: ”man är ju ofta själv på fjället”. 

Det finns de som skulle hoppa rakt upp ur soffhörnet och skrika. Dock inte jag som inte heller är själv om att inte vara renlärig.

Sbråkmakaren om några av detta års viktigare funderingar

Hur mycket kan man hålla på med partikelverb som ”starta, öppna, tända, möta, flagga” och ”klyfta upp”? Tja, en hel del om man är jag.

Det intressanta är att när ett visst bruk börjar sätta sig – som ”starta upp”, t ex – finns plötsligt en hel hoper folk som tycker att det är det enda raka att säga – trots att de inte gjort det förr. 

Birgit Häggkvist, som jag återkommer till emellanåt (hon skrev boken ”Välkomna och please come in”), påpekar om och om igen att det är som om människor tycker att starkt engelskinfluerade uttryck ”låter mer rätt”. Det är naturligtvis inte sant, men sant är det faktum att vi hör så mycket engelska omkring oss att vi får för oss att kommer det bara därifrån låter det ”bättre” än svenska. 

Hade vi lika stor påverkan från andra språk skulle vi antagligen tycka att ord och uttryck från dem lät ”mer rätt” än vårt eget . 

Ta det tyska verbet vereinbaren som betyder ”komma överens” eller ”göra upp om”. Jag känner tyskinfluerade som ibland säger ”förainbara” när de talar svenska med andra som kan tyska. Kul och bra, men så där kan man inte hålla på i större kretsar och med en massa olika språk – d v s det som nu görs med engelska i svenskan. 

Ändå har jag kommit på mig själv med att tycka att ”tända upp” har en vidare betydelse än bara "tända", alltså något i stil med ”tända alla lampor”. T ex ”han kom hem och tände upp i huset”. 

Så där kan man som sagt hålla på. Men det ska ta lång tid innan jag säger ”klyfta upp” en apelsin. Eller ”öppna” en apelsin, som en del säger. Å andra sidan är det svårt att veta varför, på engelska tycks såväl ”peel” som ”open” användas. Däremot finns det knappast någon som skulle få för sig att "öppna upp en apelsin".

Man bör avstå från det självklara och här inte skämta om klyftig

Klyftad eller uppklyftad?

Tyvärr befinner sig många ännu vid en språkirritationsstation (Ha! Där tog man i!) som är 20-30 år gammal. Dessa ”många” har inte riktigt hängt med. De kan reta sig på avstavningar ”som datorn gör”. Mja, där får man nog påstå att "datorn" lärt sig ett och annat under åren som gått!

Eller så förvånas de över ”starta upp”, med det första ”upp” som väckte viss vrede. Engelskan har säkert mer ”up” än vi: ”start up, open up, meet up”. Men – och här kommer det lattjo – deras ”up” verkar inte obligatoriskt. Man får nog vara en som studerat flera tiders engelska för att reda ut det där.

Alltså kan det hända, som häromdagen, att när en person i ett tv-program sa ”we met at the station ”översättaren – tvångsmässigt? – skrev ”vi mötte upp vid stationen”.

Själv samlar jag på liknande partikelverb för att elda upp (!) mig: ”starta, öppna, tända, möta” – ja, de vanliga. Men nya är ”flagga upp” och ”klyfta upp”. I SAOL finns verbet ”klyfta” som betyder ”dela upp i klyftor”, i SO ges förklaringen ”dela i klyftor” och i SAOB ”dela/klyva upp”. Inte "klyfta upp"! Än.

När scoutrörelsen blivit branding* gråter kanske Baden-Powell?

Det var väl ändå ingen som trodde att ordet ”adderas” i förra inlägget användes på allvar? Addera är ett av de fyra räknesätten. Annars kan man säga ”tillägga (lägga till)”. Menar man själva räknegejset kan man även använda ”lägga ihop” eller ”plussa”. Det senare känns tveksamt, men skrapar inte på någon språknerv. Det gör däremot ”addera” när det används om ingredienser: ”addera laxen och persiljan”. Eller: ”jag ska addera simning till min livsstil”.

När man googlar efter dumheter bli man bönhörd. Denna gång av scouterna som ju också delvis vilar på kristen grund. Men nu har en annan religion uppenbarligen tagit över scouterna, den man kan kalla det språkliga bullshittandet (ledsen för engelskan, snodde det dock gärna från Urban Dictionarys ”bullshitspeak”). 

Alltnog. Den moderniserade varumärkesvarianten scouting rubriceras nu

Scouterna.
Insiktsplattform – Utsikt 

Sen sätter det igång:

Utblick av relevans för Scouterna med utgångspunkt i studier, undersökningar och rapporter. Urvalet har skett på basis av att det ska addera insikter som kan visa vägen framåt.

Energiskt engagerande, berättelse & bakgrund, innovation och autenticitet. Att bygga ett varumärke handlar inte längre enbart om att skapa en upplevelse, utan om en relation som bygger på inspiration och dialog. Det handlar om energin som omger varumärket och relationen med människan och samhället. Transparens och autenticitet innebär en övertygande berättelse med en bakgrundshistoria: Vart kommer varumärket från, hur skapades det, hur påverkar det mig och vart är det på väg.

Ur forntiden ekar valspråket: Var redo. Alltid redo! Och, tänker man, hur sant är detta icke.

* Branding = varumärkesutveckling

Kampen fortsätter - allt ska skärskådas om och om igen!

Det sitter en advokat och säger i tv att man försöker "komma till bukt" med ett problem. I denna bloggs barndom har det redan skämtats om att komma till bukt (29 mars 2017), som ju måste innebära att man närmar sig stranden i en vik.

Den här felsägningen är nu lika vanlig som ”ta tillvara på”. Under mitt liv som korrekturläsare var det dödsstraff för tilltaget. "Det heter antingen 'ta vara på' eller 'ta tillvara', och hör sen", mässade högljutt och ofta en av de kolleger som också var mina stränga lärare.

 
Vad gäller bukten så heter det ”komma till rätta med” eller ”få bukt med” och det är de två synonyma varianterna som nu smält samman i ett - innehållsmässigt - tvivelaktigt uttryck. 

Och som alltid ställs här frågan, igen och igen: Korrigeras den här typen av fel i svenskundervisning av barn, unga, vuxenstuderande eller de med annat modersmål? 

Så fjantigt! tänker den läsare som anammat den Nya Svenska Språkvårdens Mesighet: Bara man förstår så är det väl inte så j-a noga!

 
Men jag frågar åter och ihärdigt: Hur mycket kan man strunta i? När blir språket inte längre ett sammanhållande medium mellan människor utan omformas till dialekter som är lika många som antalet språkanvändare? 

Inte för att nån bryr sig om att en annan sitter här och protesterar, ens arbete påminner om pojkens i sagan, ni vet han som skulle få prinsessan om han tömde en sjö med en sil. 

Ändå fortsätter det domedagsprofetiska tjatet. Redan i morgon adderas fler eländiga yttranden!

När det gäller riktigt allvarliga ämnen ska man väga orden noga

Det finns gnäll och det finns gnäll. Det finns grader i helvetet och är skillnad på skit och pannkaka (som kollegan Bojan sa).

Vad den inledningen vill säga är att mycket av innehållet i den här bloggen inte är så viktigt egentligen. Men vänta nu, det är inte så att jag tar tillbaka ilskan över språklig slapphet. Saken är dock den att mycket av vreden gäller språkets yta, estetik, utseende. Snart märker den uppmärksamme att det som i texter och tal börjat låta lite fel men "inte är så farligt" snart glider över i knepiga språkförändringar som slutligen inverkar menligt på förståelsen. 

Men det riktigt allvarliga rör liv och död. Om ett språk inte motsvarar ett tunga innehåll känns det extra sorgligt. 

Och sorg är ämnet för dagen. En massa människor drabbas av svåra sjukdomar av vilken en är cancer. De drabbade får genomgå en svår tid som ibland slutar med döden. Alla runt omkring den människan drabbas också hårt.

 
Här kommer en språklig invändning som jag inte är ensam om.

I minnesord finns formuleringar som kanske är avsedda att vara trösterika, men som inte alls känns rättvisa. ”Han förlorade kampen mot sjukdomen” kan det stå. På andra ställen kan man höra att någon i stället "vunnit" denna kamp. Det här låter inte så bra beskrivet med tanke på vilken slags sjukdom cancer är. Jag letar på nätet och hittar ett radioprogram från 2016 som uttrycker saken bättre och mer fullödigt:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6415349

Försanthållande av förhållningsregler om förhållningssättet

Vårt samtida språktugg är epidemiskt. Har man börjat lägga märke till något skumt uttryck så upptäcker man just det ordet eller den meningen överallt. Men det här ska inte handla om Jungs synkroniciteter (som det gjorde i går), utan är snarare en fråga om vanlig irritation, skapad av medier snabbare än Tarzan i lianen. 

En vanlig förmiddag när radion står och går, jag äter frukost, bläddrar i en tidning och går runt småplockar lite, hör och ser jag de där mycket tjatiga formuleringarna som blivit ett nytt heligt tretal i den narcissistiska människans berättelse om sig själv: ”relatera till, definiera sig som” samt ”förhålla sig till”. 

Mitt eget lingo, format under 50-, 60- och 70-tal, blir förolämpat av att det bull shit-språk som först stack upp trynet i de tidiga amerikanska självhjälpsböckerna blivit vardagsspråk. Böckerna var ett hopkok av sunt förnuft, pseudopsykologi samt en hel radda andra pseudovetenskaper. Vi var många som trodde (från sent 70-tal, in i det folkförstörande 80-talet samt framåt) att detta språk var en parentes. 

Förstå mig rätt igen, i gårdagens inlägg var det inte meningen att förolämpa den person som använder begreppen ”kvittblivning” och ”landa ut i”! Människor skolas in i sina verksamheter med ett språk de inte rår för, det är mitt eget gamla ordförråd som vrider sig i paroxysmer inför faktum. Men börjar inte dessa specialsydda yrkesdialekter bli för många och luftigt knepiga? 

Så långt de egna grubblerierna när en intervjuad konstnär (i radion som står och går) inom loppet av ett par minuter talar om sina bilder där ”en annan konstnär förhåller sig till min kropp”. Beskrivningen ”…i förhållande till kroppen” fortsätter till slutligen ”en annan konstnär förhåller sig till detta”. Kulturjournalisten undrar då: ”Hur har du förhållit dig till den här konstformen?” 

Enklare uttryckt: ”hur ser du/reagerar du på detta?” Eller ”vad säger/tycker du om detta?” 

Men det är väl bara att förhålla sig, definiera sig som och relatera till all 💢😈💥 skit.

Känslan av att vara ett kvittblivningsproblem växer

Tillfälligheterna överfaller en ibland. Ett plötsligt brytningsfel och hela universum befinner sig i skärningspunkten! Man undrar hur det mesta man hör och ser kan handla om samma sak. Renhållning, t ex.

Men först ett exempel så läsaren någorlunda förstår. Man kan t ex vara gravid och ser hur det dräller av gravida i affärer, på bussar. Eller så haltar man svårt p g a ett skadat knä och ser att mängder av människor haltar. Man kanske opererar knät ifråga och då går hela omvärlden också med kryckor och käppar. 

Inte samma sak, men på något vis liknande är de iakttagelser som C G Jung (1875-1961) beskrev i sin teori om synkroniciteter. Det här tycker sbråkmakaren, lagd åt det halvockulta, är intressant. Synkronicitet är ett begrepp (Wikipedia) ”som står för ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”. (Tråkmånsar kallar det slump.) Man hade velat komma på det själv. 

Men åter till huvudämnet: skräp. Mitt uppe i de nyliga inläggen om ”Håll Sverige/det rent”, slog jag på radion och där intervjuades en anställd vid ett renhållningsverk som, här tätnar spänningen, också är beläget i samma stad som hittade på ”Håll det rent”-kampanjen.

 
Nu är det thrillerartade ögonblicket förbi och vi landar i fler bemärkelser mitt i skiten. 

Den renhållninganställde talade om karaktären på avfall, att man kan se det som enbart skräp. Men det kan också vara en återvinnings- eller, som representanten sa: "en råvararesurs" (det borde heta råvaruresurs, anser de petiga).

Tyvärr finns också det som närmast är motsatsen till råvararesursen, sa den intervjuade, nämligen ”kvittblivningsproblemet” – skräp man inte kan återvinna utan bara måste bli av med, d v s bli kvitt. Beträffande just detta problem kunde det "landa ut i helt olika lösningar”. 

Det språk som används i dag - inom vitt skilda områden -  har en tendens att göra en mör. Och vad man själv landar ut i är nog även det ett kvittblivningsproblem.

Inför ättestupa för sbråkmakare! 

PS Google skvallrar om att den intervjuade personen som citeras i stycket ovan inte är ensam om vare sig ordvalet ”landa ut i” eller ”kvittblivningsproblem.

Det saknas innehåll och substans i vardagen

”Håll Sverige rent” är en bra slogan. Liksom även ”Håll Norrbotten rent” och ”Håll naturen ren”, som, om jag fattat rätt, är den första uppmaningen i städkampanjen från 1962. 

Men ”Håll det rent” (gårdagens inlägg) känns språkligt konstig. Vadå ”det”? Visst kan man formulera en mening så på svenska, men det är något rumphugget över den. Ett mer utarbetat påstående som ”I min nya lägenhet ska jag försöka hålla (det) snyggt och rent”, låter bättre. 

Alltså är det nåt med detet som är svårt att komma åt. Är jag ensam om den reaktionen? Det finns de som börjar himla med ögonen när man filosoferar högt kring såna här spetsfundigheter. Om de nu är spetsfundigheter...

En av mina informanter (de äro tusenden) var inne på något liknande häromdagen. Med ”liknande” avses ”det var då själva faen att allt måste låta så märkvärdigt när det inte är det”. I informantens banksaldo hade 275 kronor dragits till ”Bekväma vardagen”.  Avsändare i ett saldo brukar annars heta Svennes kiosk, Tandläkare Svensson, Optiker Nilsson eller Apoteket Skvattram. Namnet på den som dragit summan hette alltså ”Bekväma vardagen”. Informanten grubblade länge och gick sedan till botten med sin undran. Det visade sig vara banken själv som kallade sitt betalkort och möjligen någon ytterligare avgift för ”Bekväma vardagen”. Av bankens namn syntes inte röken.

Endast fantasin sätter gränser, säger folk nu för tiden (och allt för ofta), men i Ingentingland saknas både fantasi och gränser . "Bekväma vardagen"!

Renhållningsarbetet fortsätter på alla plan

Så långt har det gått: man blir sin egen spin-off-apparat när man tittar närgånget på språkliga fåter. Dessa genererar, som det heter i dag, fler och fler knasigheter.

I gårdagens könsliga utfall återkom det där eländiga verbet ”definiera”. Det har redan avhandlats i  bloggen, men är så irriterande att det är värt en repris. ”Jag definierar mig som… hon definierar sig som….” – vad är det för sätt att tala? 

Naturligtvis beror detta på att en stor värld oavbrutet talar om hur den ”defines himself, myself, itstelf" och vilket jädrans ”self” det nu handlar om. På svenska går att i stället för ”jag definierar mig som en äldre person” säga ”jag är en äldre person”. Djuplodande snicksnack kan man med varm hand lämna till psykosociolingvistvetenskapliga avhandlingar. 

Vill man fjärma sig ("distansera sig", för den som inte vet vad ”fjärma sig” är) en liten smula och strama upp budskapet kring sin vansinnigt intressanta person kan man säga: ”jag ser/betraktar mig som en vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år" (citatet lånat från Astrid Lindgrens Karlsson på taket).

Men nu får det baske mig vara färdigtröskat med hur och vad man definierar sig som på ett tag!

 
Åter till de språkliga restprodukterna samt lite vanligt avfall. I en medelstor stad iscensattes en kampanj för att få invånarna att inte kasta skräp omkring sig. Kampanjen hette ”Håll det rent”. Att åter använda en gammal slogan, "Håll Sverige rent", är förstås inte möjligt i en tid som mååååste ”förnya”. Och då får man ett tambudskap som resultat: ”Håll det rent”.

Mer renhållningsarbete i morgon!

Bor vi egentligen i en naturfilm av Sir David Attenborough?

Igår utlovades på denna plats en genusdiskussion, såna kan man aldrig få nog av. Nu skämtar jag, för egentligen räcker det och blir över. Fram till för några år sedan satte denna skribent, fostrad av 60- och 70-talen,  etiketten ”benhård feminist” på sig. Den tiden var kanske stötande för andra, men debatten var inte överdriven och man kunde välja sin egen feministiska profil.

Nu vete fåglarna. För en något äldre person är den nya s k feminismen oerhört provocerande och utmanande. 

Försöker ibland diskutera detta med det unga gardet, och pumpen är vad man åker på då. 

Ta gårdagsexemplet ”twerka”, av Wikipedia beskrivet som ”sexuellt utmanande”. Har man sett minsta filmsnutt där en kvinna (som det vanligen är) utför dessa rörelser så är man underligt funtad, anser undertecknad, om man inte blir generad över tilltaget samt blundar.

 
Just detta är många av de nya feministernas verktyg: av med kläderna, bete sig sexuellt utmanande och ropa – om någon protesterar – ”det är jag som bestämmer och ingen annan jävel ska definiera mig!” 

Nej, så klart, det är i och för sig sant. Men vad är det som får kvinnor att – om de t ex är sångerskor –  åla runt i minimala kläder, stöna och sjunga med tungan utanför munnen? Och som om det inte vore nog: bli hyllade av en jättepublik?  Själv ser jag pornografi, men det kanske kommer sig av mitt medfödda synfel?

Att det går hem där man minst av allt anar visar en överraskande hitlåt för några år sen om att ”skaka rumpa”. Ointresserad av den sortens ”underhållning” kom jag aldrig i kontakt med sången i fråga utan tittade först nu på artisten och videon samt letade fram texten. 

Den blev riktigt poppis hos barn. Men att föräldrar och, ännu värre, mor- och farföräldrar, hängde på är svårt att fatta, särskilt för en gammal råfeminist. 

För den som missat texten, här är den, och sjung den ihop med barnen om det känns bra: https://genius.com/Sean-banan-skaka-rumpa-lyrics

Kanske mera en bacill än en bakterie när det kommer till kritan

Det gäller alltså det där med att förstå. Man kan givetvis inte tala eller skriva så att ALLA fattar, det vore en omöjlighet. Men man föreställer sig ändå att språket i de s k gammelmedierna bör nå ut till de flesta. Som framgår av mediernas namn borde det främst kunna begripas av gamlingar. 

Just en sådan, d v s en i min egen ålder, satt och tittade på ett sportprogram som på övligt vis gjorde tillbakablickar på förra årets händelser. 

”De använde ett ord jag aldrig hört”, sa gamlingen, som ändå är kapabel nog att beskriva sammanhanget ordet förekom i. Det gällde en fråga som en fotbollsstjärna (kvinna) fått samtidigt som hon erhöll ett stort pris. En journalist hade frågat om ”hon kunde twerka”. 

Gamlingen som hört talas om bakterien twar tyckte att det lät otäckt, men var framför allt förgrymmad på att det inte fanns en ansats hos journalisterna i tv-studion att förklara ordet. 

”Du är väl bra okunnig”, sa undertecknad och visade Wikipedias förklaring: 

Twerking är en dansstil, där dansaren, som vanligtvis är en kvinna, står lätt hukande och bredbent och skakar sina höfter och rumpa, på ett sätt som kan uppfattas som sexuellt utmanande. 

Frågan till spelaren hade upprört många sportintresserade: Vad hade fotbollsstjärnan och den fina utmärkelsen att göra med att utföra en sådan rörelse?

 
I morgon frångås det rena sbråkanslaget för en diskussion av typen "gender" och "du ska väl skita i vad jag definierar mej som"!

Ett av sbråkmakarens otaliga credon*

Det är väl bäst att förklara gårdagens utfall så att man inte blir hämtad och inlåst. Att gå in helhjärtat för det egna språket och i sammanhanget få erfara vad nätet (tekniken, medierna människorna – vad man ska skylla på är oklart) gör med – i det här fallet – svenskan, ja, det ger en märklig känsla. 

Naturligtvis sker precis samma sak med jordens alla språk och en mängd andra företeelser som är stadda i förändring och förruttnelse. 

Jag brukar ofta söka efter anledningar till varför människor i dag talar och skriver som de gör och då blir man lätt dyster. 

De som är mindre lagda åt det lättskrämda hållet fortsätter att yttra käcka meningar om att ”språk är levande och förändras”. Aldrig någonsin har undertecknad sagt emot detta faktum. Dyker man ner i etymologin, läran om ordens historia (och all övrig språkhistoria), blir det uppenbart att det varit så. Det är dock en skillnad på de käcka och mig.

Bakom den optimistiska hållningen står språkvårdare, -vetare och -forskare. I artiklar och radioprogram är de med på allt i språkväg under ropet ”huvudsaken är att man förstår”. Det sbråkmakaren med sorg i hjärtat nu ägnar sig åt är att beskriva hur ini helskotta knepigt det börjat bli att just förstå. 

För det pågår ingen vanlig språkhistorisk process utan nu går det undan. Och anledningen är tyvärr, hur välmenande man än försöker se på saken, att de som ska meddela sig med oss, publiken, läsarna, lyssnarna, inte längre har språket i sin hand. 

Vi får väl twerka (förklaring kommer i morgon) om saken.

* "Credo kan även glida över mer mot måtto", skriver en nätsida som utger sig för att vara en synonymservice. "Credo" innebär "fast övertygelse" eller "tro". Däremot är "måtto" nåt annat, men "motto" betyder ungefär detsamma som "valspråk"

Först tänker man säga upp sig, sen kallar plikten

För oss som utrustats med siarutrustning ser inte framtiden ljus ut. Eller snarare: samtiden förstår inte våra varningsrop och fortsätter på sin inslagna, verbaltaffligt beskrivna väg.

Ville kolla gamla kolleger, slog på Voluspa och fann under första träffen följande meddelande: ”Du hittar garanterat dina "must haves" hos oss. Shoppa enkelt & fraktfritt här.” 

Det låg ett tiotal must-haves-annonser och blockerade vägen fram till Valans spådom, den träff jag var ute efter. (Must-haves förstår de flesta innebörden av och uttrycket används precis så – även på svenska – av många av den moderna världens biljonärer. Jag talar om influencers och bloggare i 20-årsåldern som skriver om must-haves i form av kläder, kosmetikaprylar, doftljus och annat essentiellt för det mänskliga välbefinnandet.) 

 
Tillbaka till framtidsfunderingarna: I morse kom åter en av alla de smällar man får som orakel. Lägger man ihop tecknen (de är inte många, men kraftfulla) så inser man att de nationella språken är borta inom en kvart. 

De som gräver ner sig i nätet finner mer än de söker. Läsaren ska inte tröttas med detaljer och förresten skriver siare aldrig saker i klartext. Vi litar på beredvilligheten att tolka information. 

När sånt här inträffar, när djupen klipper till och hotar att äta upp en, vill man sluta jobbet. Men det blir inget av med det. Tänker fortsätta bli skitarg när en kulturjournalist säger en mening som ”jag såg det inte komma” och menar ”det var jag inte beredd på”. 

En engelsktalande skulle säga ”I didn’t see it coming”.

Paragrafryttaren galopperar fram i det språkliga mörkret

Det är känt att vissa blaskor vräker ut maskinöversatta engelska texter. Om sådant kan man få höra att det bara är att ”gilla läget”. Men nej, det just såna lägen var och en bör ogilla.

Det är ju förifanken public service! tänker jag ibland och suckar både ljudligt och tyst. I sitt s k sändningstillstånd skriver SVT följande (§ 6):

SVT har ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. Språkvårdsfrågor ska beaktas i verksamheten.

Vidare sägs att programutbudet ”som helhet ska präglas av folkbildningstraditioner”. Förutom mot koppleriprogram (koppleri är f ö förbjudet i 6 kap, 12 § Brottsbalken) och mycket annat som har oerhört lite med folkbildning att göra, vänder jag mig även oförtröttligt mot språket i SVT/SR. Hur kan ett citat från Theresa May lyda (SVT Nyheter, alltså webbsidan): ”Jag kommer att kämpa med allt jag har”?

”Med allt jag har”? Det låter inte så svenskt, va? Nej, och är det inte heller. Letade fram källan där T M sagt: ”I will fight with all I’ve got” Så kan man uttrycka sig på engelska. På svenska, som är ett annat språk, kan motsvarande idiomatiska uttryck lyda något i still med: ”jag kommer att göra allt som står i min makt”, eller ”jag kommer att slåss med näbbar och klor”.

Innebär den där paragrafen i sändningstillståndet något eller tuggar man bara luft? Den tolkningen låter trolig, annars skulle väl SVT se till att följa riktlinjerna?

Språkvård, phöh. Folkbildning, phöh.