Allt i detta stycke är baserat på egen erfarenhet och iakttagelser sedan slutet av 70-talet.
På arbetsplatser (i alla fall min) tilltog då diskussioner OM jobbet, på bekostnad av jobbet självt. Det var inte svårt för oss arbetsskygga, men faktum inte bara kvarstod utan tilltog: mer snack och mindre action (ett av de tidigt och ofta använda engelska lånorden)!
Det här beteendet präglar nu en hel del av mänskliga förehavanden och aktiviteter: kvalitén sjunker men utanverket (babblet om det mesta) ökar i storlek och mängd dekorativa element.
Tar vi språket är det uppenbart: det blir svårare att förstå det skrivna och det talade SAMTIDIGT som det inte är någon hejd på intresset för det jag just kallade ”dekorativa element”, det pråliga. Här kommer strax ett exempel från Wikipedia.
En person uttalade sig (i tv) om ”litteracitet”. Jag blev konfunderad. Dels var ordet mig obekant, dels finns det inte i någon av de tre ordböckerna SAOB, SAOL och SO (som alla går att slå i under svenska.se).
Men på Wikipedia fanns det. Här kommer nu definitionen på ”funktionell litteracitet”. Läs och fundera! Är inte detta tillskuret förbluffande likt kejsarens nya kläder?
Funktionell litteracitet skapades som term på 1960-talet för att ersätta termer som läs- och skrivkunnighet, och innefattar förutom den kunskapen förmågan att framgångsrikt använda detta på relevanta sätt. Begreppet brukar underförstå att litteracitet är något universellt och för alla kulturer lika.
