En vanlig förmiddag när radion står och går, jag äter frukost, bläddrar i en tidning och går runt småplockar lite, hör och ser jag de där mycket tjatiga formuleringarna som blivit ett nytt heligt tretal i den narcissistiska människans berättelse om sig själv: ”relatera till, definiera sig som” samt ”förhålla sig till”.
Mitt eget lingo, format under 50-, 60- och 70-tal, blir förolämpat av att det bull shit-språk som först stack upp trynet i de tidiga amerikanska självhjälpsböckerna blivit vardagsspråk. Böckerna var ett hopkok av sunt förnuft, pseudopsykologi samt en hel radda andra pseudovetenskaper. Vi var många som trodde (från sent 70-tal, in i det folkförstörande 80-talet samt framåt) att detta språk var en parentes.
Förstå mig rätt igen, i gårdagens inlägg var det inte meningen att förolämpa den person som använder begreppen ”kvittblivning” och ”landa ut i”! Människor skolas in i sina verksamheter med ett språk de inte rår för, det är mitt eget gamla ordförråd som vrider sig i paroxysmer inför faktum. Men börjar inte dessa specialsydda yrkesdialekter bli för många och luftigt knepiga?
Så långt de egna grubblerierna när en intervjuad konstnär (i radion som står och går) inom loppet av ett par minuter talar om sina bilder där ”en annan konstnär förhåller sig till min kropp”. Beskrivningen ”…i förhållande till kroppen” fortsätter till slutligen ”en annan konstnär förhåller sig till detta”. Kulturjournalisten undrar då: ”Hur har du förhållit dig till den här konstformen?”
Enklare uttryckt: ”hur ser du/reagerar du på detta?” Eller ”vad säger/tycker du om detta?”
Men det är väl bara att förhålla sig, definiera sig som och relatera till all 💢😈💥 skit.
