Två unga personer cyklade förbi och jag råkade höra (”överhöra”, som många säger, påverkade av ”overhear”) en av dem säga ”det där sjunger på sista refräng”. Som vanligt klandrar jag inga lekmän för språkliga konstigheter, särskilt inte de unga, var skulle de lära sig svenska när äldre generationer sen länge gett upp angående densamma?
Osäkerheten beträffande huruvida ett substantiv ska ha bestämd eller obestämd form verkar tillta. Inte nog med det i det här fallet: ”refräng” är även fel ord.
Hänvisar åter till de två personer som citerades i bloggen 29 januari, en universitetslektor som oroade sig för idiomatiska uttrycks försvinnande, och en gymnasielärare som ser stora brister i ungdomars språk. Och så vill jag hänvisa till mig själv som skrev om den uteblivna bestämda formen hos substantiv efter "alla" plus räkneord (20 januari).
Kanske säger också refräng-människan ovan att hon inte ”sticker under stolen” med saker.
Uttrycken lyder, enligt handordböcker, att ”ngt sjunger på sista versen” och att man ”sticker under stol med ngt”. ”Herregud, så petigt”, utbrister halva läsarskaran (alla två). Själv anser jag (tillsammans med annat löst folk av okänt ursprung) att ”djävulen sitter i detaljerna”. Börjar man tulla på småskit och småskiten växer så har man snart ett språk ingen kan tyda.
I ärlighetens namn antecknas här något som undertecknad fattat fel i decennier och alltid trott lyder ”att ha på fötter”, d v s att känna till mycket om den fråga man uttrycker åsikter om.
Det verkar inte bättre än att denna bloggs skribent inte ”haft ordentligt på fötterna”.
