Naturligtvis sker precis samma sak med jordens alla språk och en mängd andra företeelser som är stadda i förändring och förruttnelse.
Jag brukar ofta söka efter anledningar till varför människor i dag talar och skriver som de gör och då blir man lätt dyster.
De som är mindre lagda åt det lättskrämda hållet fortsätter att yttra käcka meningar om att ”språk är levande och förändras”. Aldrig någonsin har undertecknad sagt emot detta faktum. Dyker man ner i etymologin, läran om ordens historia (och all övrig språkhistoria), blir det uppenbart att det varit så. Det är dock en skillnad på de käcka och mig.
Bakom den optimistiska hållningen står språkvårdare, -vetare och -forskare. I artiklar och radioprogram är de med på allt i språkväg under ropet ”huvudsaken är att man förstår”. Det sbråkmakaren med sorg i hjärtat nu ägnar sig åt är att beskriva hur ini helskotta knepigt det börjat bli att just förstå.
För det pågår ingen vanlig språkhistorisk process utan nu går det undan. Och anledningen är tyvärr, hur välmenande man än försöker se på saken, att de som ska meddela sig med oss, publiken, läsarna, lyssnarna, inte längre har språket i sin hand.
Vi får väl twerka (förklaring kommer i morgon) om saken.
* "Credo kan även glida över mer mot måtto", skriver en nätsida som utger sig för att vara en synonymservice. "Credo" innebär "fast övertygelse" eller "tro". Däremot är "måtto" nåt annat, men "motto" betyder ungefär detsamma som "valspråk"
