Det kan bero på något som först verkar vara en paradox men vid närmare eftertanke är en självklarhet: I Finland är svenskan ett minoritetsspråk och i Sverige ett majoritetsspråk.
Igår nämndes i bloggen Institutet för de inhemska språken, den finska motsvarigheten till Institutet för språk och folkminnen, som är namnet på den statliga myndighet som slogs ihop av flera dito 2006. Nu är undertecknad långt från att vara ett språkproffs, men intresset för språkmiljökatastrofen visar mig, som sagt, att den svenska språkvården intar en betydligt mer defensiv och feg hållning än den finska.
Vid skummande av den svenska språklagen tycker man sig se att andra språk står i fokus. Riktlinjer och normer beträffande svenskan undviks och det googlande jag ägnar mig åt leder alltså snarare till finsk språkvård.
Språkbruk, den tidskrift som ges ut av svenska avdelningen vid det finska språkinstitutet, ger ett betydligt seriösare intryck än den svenska, mer studentikosa (här svär man väl i kyrkan!), motsvarigheten Språktidningen.
I nummer 4/2018 av Språkbruk finns en sammanställning betitlad Samhället behöver en alert och aktiv språknämnd. Trots viss avoghet mot spel och dobbel skulle jag kunna satsa en rätt stor slant på att något motsvarande inte går att uppbringa på den här sidan pölen.
I den imponerande artikeln säger Bodil Haagensen, filosofie doktor och universitetslektor vid Jyväskylä universitet, sig vara bekymrad över att känslan för vad som är idiomatisk svenska och för vad som inte är det håller på att gå förlorad hos många språkbrukare. Också här har språknämnden ett viktigt uppdrag.
Michaela Örnmark, lektor i modersmål och litteratur vid Tölö gymnasium, beskriver det som skrämmande att se hur många unga människor som har en bristande språkkänsla och en ovana att uttrycka sig i traditionell skrift. För några är ovanan så stor att det blir omöjligt att förstå vad de vill säga på sitt modersmål.
Själv ropar, nej, vrålar, jag i öknen: Finns någon som ser vad som håller på att hända med svenskan i Sverige?
