Titta bakom dig, Kasper! Där lurar en en icke önskvärd anglicism

Vad är karaktär? En sedan länge avliden släkting var förtjust i sin egen dito och berättade gärna för oss andra att vi ingen hade. Det var naturligtvis inte sant, men i det här fallet handlade ”att ha karaktär” om att inte glufsa i sig för mycket av onyttigheter. Vi med ”dålig karaktär” har p g a sådana erfarenheter lärt oss att avsky begreppet ”lagom”. 

Men nu gällde det ordet karaktär. Här erbjuder Wikipedia intressant läsning: ”Karaktär betecknar en persons, plats eller situations kännetecken, egenskaper eller läggning, sådant som 'karakteriserar' personen, platsen, föremålet eller situationen”. 

Ursprunget förklaras också: ”Ordets etymologi härleds till grekiska χαϱακτήϱ, ’det som är inristat’, ett ord som sedermera lånades in i latinet”. Sen knallade det vidare ut i andra språk. 

Bland andra intressanta underrubriker till "karaktär" finns ”anglicism”. Där står: ”På grund likheten med engelskans ’character’, har ordet under 2000-talet oegentligt börjat användas i svenskan som en synonym till ’rollfigur, litterär figur (till exempel romanfigur), seriefigur’ eller ’spelfigur’. De betydelserna kan ordet ’character’ ha i engelska språket, men en sådan användning betraktas av Språkrådet i Sverige och TT-språket som en icke önskvärd anglicism”. 

Det gläder mig att W ligger lite efter i den här frågan. I SAOL från 2006 betydde karaktär ”skaplynne, läggning (själs-), prägel, art, slag".

I 2015 års upplaga fegar man till det med två betydelser, där nr 1 är jämförbar med 2006, och nr 2 har följande mystiska lydelse; ”pregnant rollfigur i film, pjäs e d. De flesta sammansättningar med 'karaktärs'- hör till karaktär 1”. 

Så går det till att smyga in engelska i svenskan. Jag hör/ser i medierna (samt annorstädes) nästan uteslutande ”karaktär” när man menar ”roll” eller ”roll/romanfigur”.

Tv: Kasper, en rollfigur med karaktär

Ännu lite mer ur den verbala smutsens värld, fast indirekt

”Släpp det där”, säger folk när man intensivt retar sig på något, och plötsligt är man rosenrasande igen. Då för uttrycket ”släpp det!”.

Det finns två anledningar till denna senare ilska. Den första är att man inte (kanske) tål att andra ska säga till en (till MIG?) att strunta i något. Det vet väl vem som helst att det är ett jättelätt råd att ge, men ibland mycket svårt att följa. Goda råd är knappast dyra, i det här fallet är de hemskt billiga.

Den andra anledningen är uttrycket självt: ”Släpp det!”. I den inre utgrävning sbråkmakaren ofta ägnar sig åt lösgörs gamla föremål ur sin kökkenmödding: De borstas noga av, sedan vrids de och vänds på under hummanden.

I fallet ”släpp det” har  – det gäller många andra uttryck ur bildvärlden, särskilt den anglosaxiska – föremålet varken patina eller ålder att tala om. Den inre arkeologen konstaterar att så här sa vi tamejfan inte före den stora corporate-bullshit-perioden som inleddes i början av 80-talet och fick kreti och pleti att prata som mangementkonsulter.

Hur är det då med det ”strunta i” som var en gammal synonym till "släpp det"? Jo, etymologin säger att det kommer från ett ord som betyder träck och smuts. Vi säger ju också att vi ”skiter i något”.  Även det gammalt bildspråk, m a o. 💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩*

Eller så "bryr vi oss inte om det". Bry, i sin tur, betydde "plåga, förarga, reta". Alltså: "det plågar, retar, förargar mig inte". Alla de där uttrycken kan man också använda i stället för det slappa ”släpp det”. Det kan inte hjälpas: gammal skit känns mer beprövad.


* Finns det ännu någon levande som inte behärskar emojiernas underbara värld så bör här förtäljas att denna betyder "en hög med skit/en skithög"

Tala fult kan vara minst lika svårt som att tala fint

Rubriken i en sådan blaska som inte är så noga med sig själv löd:

Han gjorde allt för att pissa ner andra åkare 

”Han” visade sig vara skidåkare. Texten var inte intressant för undertecknad som inte bryr sig mycket om skidåkare. Men börjar de pissa ner varann så bör väl någon ansvarig ta tag i problemet och i alla fall leda bort en sådan typ från de andra.

Nu skojar sbråkmakaren igen, tänker läsaren: ”det är väl helt klart vad ’pissa ner’ betyder”. Jodå, det ligger något i det, jag tror inte att den bokstavliga handlingen begås. Men, och här måste man gissa hej vilt, om nu journalisten (som skrev rubriken) tror att det finns nån slags engelsk urin-variant att luta sig mot här så känns inte det tilltaget hundraprocentigt säkert.

Visst kan en engelsktalande säga ”it pisses down”, men då menar den att det regnar mycket. Och även en svensktalande kan använda en lika finstämd bild för att beskriva väder, men då tror jag att den säger: ”se så det pissar ute”. Inte "se hur det pissar ner", eftersom det uttrycket brukat betyda ”pinka på sig”.

Grejen med språk är den att vare sig man vill tala fint eller fult så gäller det att ha viss koll på prepositioner. Och resten av ordklasserna. Samt hur de uppträder i en mening man säger eller skriver, som satsdelar, alltså!

Drar mig till minnes att Sbråk förra året tog upp just en skidåkare som ”pissade” på andra åkare. Det var ju illa nog, men "pissade ner" dem gjorde han inte!.

När rådet från språkrådet varken är hackat eller malet

Det är visserligen måndag, men det går väl ändå att klämma i med en predikan. Sådana brukar ofta handla om att man bör göra vad som gott är, ej ont. Det är alltså dags att minna om hur den finska språkvården (tänker förstås på den som har hand om svenskan i Finland) fungerar jämfört med den i Sverige. Här kommer nu ett exempel från en svensk tidning till vilken man kan skicka in språkfrågor som sedan besvaras av folk från Språkrådet. En läsare undrade över om det heter "vare sig" eller "inte vare sig" och "varken" eller "inte varken"? En klassiker, m a o.

Språkrådets representant gav i svaret fyra varianter för att belysa frågeställarens undran:

1. Jag kom nyss på att jag vare sig ätit eller druckit.

2. Jag kom nyss på att jag inte vare sig ätit eller druckit.

3. Jag kom nyss på att jag varken ätit eller druckit.

4. Jag kom nyss på att jag inte varken ätit eller druckit.

Sen kommer slutklämmen som jag härmed ber menigheten att begrunda: ”Vi på Språkrådet betraktar alla fyra varianterna som rimliga, men enligt den traditionella normen skulle alternativ 1 och 4 vara inkorrekta.”

Själv tuggar jag om och om igen på formuleringarna ”Vi /…/ betraktar alla fyra varianterna som rimliga” och ”enligt den traditionella normen /…/”

Så ska väl ändå inte ett språkråd säga? Är 1 och 4 enligt den ”traditionella normen” inkorrekta så kan de väl vara det, då? Och ändå skulle jag antagligen själv falla i fällan, i alla fall beträffande exempel 1. Ooooo, vad jag skulle vilja ha ett språkråd som sa till mig att inte glömma inte-t!

Några bloggbeslut som är långt från att vara fake news

Det är svårt att säga vilket språkelände som vinner skojighetstävlingen: de uttryck som är lätt spårbara, d v s går att härleda till engelska, eller de kanonroliga påhitt som främst kommer ur den s k kvällspressen. Förresten måste man sluta säga så snart, det var ju länge sen nåt överhuvudtaget kom ut morgon, kväll eller mittemellan: allt kommer ju jäm(n)t nu.

Senaste tidens vinnare är nog i alla fall ordet ”kroppsbeslut”. Rubriker med ordet i kan exempelvis lyda: ”Alexandras starka kroppsbeslut” eller liknande – förutsatt att Alexandra är någon hel- eller halvkändis. 

Om inte Sbråks läsare fått inblick i kroppsbeslutens värld kan jag härmed meddela att ordet kan innebära ”tatuering”, vilket tidigare hetat tatuering. Eller så kan det avse ”försök att behandla acne”, vilket betyder försök att få bort finnar.

Eftersom i dag är en uppskrapardag* (jag skulle tamejtusan kunna jobba på en sån där kroppsbeslutsblaska) vill jag gärna dela med mig av en rubrik som nästan tog andan ur mig. Det kan t o m hända att den varit med i bloggen förr: den förtjänar att upprepas gång på gång. Hör bara: 

Därför anklagas hånet för att vara fake news

Tolkningen överlåts med, som det heter, varm hand åt menigheten.

* Betyder precis det som står där: Exempel som ligger och dräller bland allt som samlats ur medierna, främst de "gamla", som borde veta bättre och hut. 

Gamla fina adverb ska inte missbrukas, fotografier ej bytas

Redan 1966 skriver Svensk handordbok att adverbet ”därav” i synnerhet används i skriftspråk. Vad är det då som får folk att plötsligt ta till det ett halvsekel senare? Och dessutom använda det med en helt annan innebörd?

Jo, det är väl den där mänskliga fåfängan, man tror att man stilat och snajdat till sitt språk så att det blir fiiint! Här kommer nu en mening som yttrades av en förhållandevis namnkunnig författare och journalist. Den är lite omgjord men själva huvudproblemet är kvar. 

Du har ju en utvecklad fantasi, därav att du kan identifiera dig med personerna i texten. 

Författaren/journalisten bör rimligen ha menat ”… utvecklad fantasi, och därför kan du…” En nätsökning ger liknande exempelmeningar med samma fel: ”han höll ett rejält stryptag så hon inte kunde få luft, därav att hon började slå vilt omkring sig” och (jobbannons): ”Du kommer att arbeta med upphandlings-/inköpschefer, upphandlare och beställare därav att vi gärna ser att du erfarenhet av upphandlingar, LOU och ramavtal…” Man använder alltså ”därav” i betydelsen ”och därför”. 

Min gamla handordbok får ge exempel på hur detta gamla "skriftspråksadverb" används: 

… och därav tillverkas olika föremål
Vi hoppades kunna resa, men därav blev inget 

... och därav kommer det sig att resan ställdes in 

Är man mycket intresserad går det bra att googla ”därav i en mening”. Där får man massor av exempel med den gängse innebörden.

Det vore kul att veta hur människor tänker när de kastar ur sig ett halvt utdött adverb vars betydelse de inte känner till. Men därav blir väl inget.

 

Drar mig till minnes ett gott råd ur en gammal Husmoderns almanacka från början av 1900-talet. Rådet står sig även idag:

Damer böra undvika att byta fotografier med herrar då de lätt kunna få obehag därav.

Lyftandet och medvetandegörandet till Arlandas fromma fortsätter

Här fortsätter gränspolischefens försäkringar (början finns i gårdagens inlägg):

Vi arbetar med flera aktörer och har medvetandegjort dem om den här problematiken sedan det blev känt.
/…/
Vi arbetar aktivt med de här frågorna i dag med den här problematiken som finns i rapporten.
/…/
Vi arbetar med det dagligen
/…/
Det är precis den risken vi sett i rapporten och vi har lyft den, att det här måste vi titta över, det är vi som tagit fram att så här ser problematiken ut.
/…/
Vi har tagit fram en åtgärdsplan sen detta blev känt så att vi arbetar med problematiken i vardagen. Vi har alltid haft god samverkan med de stora aktörerna (på flygplatsen, min anm) och här har vi medvetandegjort dem om problematiken och det viktigaste är att vi lyft den här frågan. Man måste se över det här, man måste se den här risken.

Igen: klart att det blir orättvist att skriva ner vad en person säger i radion på detta viset,utan manus och allt. Men det framgår att chefen svarade exakt likadant hela tiden på journalistens frågor. Denna, i sin tur, ville ha svar på vad som ”görs konkret” beträffande faktum: att påfallande många som jobbar på Arlanda har kontakt med kriminella nätverk. Det är givetvis lätt att inse att man kanske inte beskriver alla sina säkerhetsåtgärder för allmänheten, men nog bör gränspolisen titta över problematiken med att medvetandegöra samma allmänhet.

Sådant som gör mig mindre trygg även om man lyfter det uppåt

”Vi arbetar med det varje dag, så jag känner mig trygg i den delen.”

Jag lystrade i morgonstunden. Och här kommer en brasklapp: sbråkmakaren har för vana att ta upp tendenser, inte gärna kasta sig över aktuella händelser och/eller peka finger, som många säger i dag. Hon sutte inte gärna själv i en intervju där ett helt land lyssnar (eller ens ett dussin okända). Men är man chef för gränspolisen kanske man får tåla en granskning. Och det var den polisen som kände sig "trygg i den delen", vad den nu bestod i. 

Jag tackar på förhand vederbörande eftersom minst två blogginlägg skriver sig själva! Här ska större delen av intervjun återges. Vissa mindre delar har utelämnats, men den ger en ganska så rättvisande bild av hur gränspolisen kommunicerar utåt, som den antagligen skulle säga själv. 

Bakgrunden är att det på Arlanda jobbar påfallande många människor med kopplingar till kriminella nätverk. Ur säkerhetssynpunkt är det lite sisådär. Jo: frågorna är också utelämnade då reportern ställer ungefär likalydande frågor hela tiden (eftersom svaren uteblir). De började med något i stil med ”Är det inte ett problem att…?”

Polischefen:

Rapporten har vi tagit fram för att få problematiken belyst. I den har vi identifierat risker och behöver ett högre säkerhetstänk. Vi ser att det är fler aktörer inblandade i säkerhetsprövninsarbetet när vi rekryterar. 

/…/
Det här måste åtgärdas, man måste göra en översyn på det här, och det har vi lyft - uppåt.
/.../
Det är en risk och det är precis den vi belyser och det är här vi måste ta fram åtgärder, vi måste se över det här.

Fortsättningen är ungefär lika spännande samt ger hugade en av floskler utökad vokabulär.

Arma amerikaner vars språk – som vårt – blir armare och armare

Det får bli lite av skafferiets stapelvaror idag!

 
I ett radioinslag använde en politiker ordet ”servettbudget”. Har man en smula fantasi är det inte svårt att förstå, det är en ganska enkel metafor. Googlar man ordet kommer det många sevettbudgetar, även om denna sammansättning lyser med sin frånvaro i ordböcker.

 
Vill här lansera en metod när det gäller att förstå nya ord (även om, som sagt, servettbudgeten inte hör till de värsta): Sök på Google, fast inte text utan bilder! Eftersom språket alltmer verkar ta bildvägen (se inlägg 11 och 12 februari) så kommer snart bildsökande att ge fler förklaringar än lexikon. Man slipper slösa sin tid på att få ord förklarade med ord. (Den förra meningen ska läsas med inte bara stänk utan hinkvis av besk ironi!) 

Letar man bilder på ”napkin budget” blir resultatet liknande, som den klartänkte läsaren inser.

 
”Det är nästan som om vi blev en enhet redan från början” sa ett förälskat par om sitt förhållande. ”En enhet”? Det man sagt tidigare är, exempelvis, ”…som om vi blev ett från början”. Hej då med det ett-et och ”hi” får man säga till översättningen av, ja, vadå? Unit? Item?

Och så till dagens självkritiska betraktelse. Häromdagen använde jag ordet "ignorera". Inget att prata om kanske, men det hade gått minst lika bra med ”strunta i” eller ”bortse från”.

Det verkar förstås petigt och över gränsen, men faktum är att en språkseismografbarometer jag har tillgång till säger att engelska använder ”ignore” oftare än synonymer som ”disregard, take no notice of, pay no attention to”. 

Fast det är väl så här: eftersom underhållningsspråket är enklare än litterärt, politiskt och annat fackspråk så får vi oss även till livs ett armare amerikanskt språk. Använder rösterna ur den omgivande stora film-, tv- och nöjesindustrin en mindre varierad engelska så blir svenskan automatiskt mindre nyansrik. 

Trist även för engelsktalande, men de har väl själva nån sbråkbloggare som gnäller.

Utgrävningar röjer fynd av betydelse för språkvetenskapen

I gårdagens inlägg var avsikten att tjata och mala, men jag blev bortburen (minns var ni såg det först, jag översatte bara ”I was carried away”) av andra penséer. 

Detta hade hänt: Vid en skrivbordsstädning dök en lapp med ett numera historiskt budskap upp.

Den har att göra med grundandet av Sbråkbloggen. Såväl på arbetet som hemma iakttog jag tecken från en högre makt och skrev ner dem. Det handlade inte om religiösa upplevelser eller sjukligt mentala tillstånd (delar av omgivningen har avvikande åsikter).
Nej, den högre makten var medievärlden, gammelmedierna. Plötsligt fanns ”framkant” och ”spjutspets” i var mans mun – och de betydde inte vad de hette. Men de blev en farsot. 

På f a kultursidor dök en stilistiskt formaliserad och döträlig journalistik upp. Det fanns inte en bok, inte en konsert eller konstupplevelse som inte ”berörde, grep tag” eller ”skavde”. 

Vad händer? tänkte jag och bestämde mig för att vittna. Nu, fler år senare, ser man vad som skett ”över tid”. Eller ”med tiden”, som vi sa på vårt mer ursprungliga och bonnsvenska vis. 

”Over time” heter det på det språk som numera lagts som en schablon över landets dito.

Man mal och man mal och man mal utan att komma nån vart

Är inte sbråkmakaren bra tjatig? kan t o m en inte så uppmärksam läsare tycka.

Jovisst, men hur tror då läsaren att den som skriver känner sig? Man mal och man mal och man mal. Men se så intressant det kan bli på direkten! Många säger ”maler” och det måste man misstänka drar lite åt hyperkorrektion, d v s det folk säger när de tror att en enklare form är fel. Det finns de som "breder" smör på mackan medan en annan bara "brer" på. 

Nå, som den enkla organism man är väljer man enbart ”mal”. Fast för att försäkra mig går jag till källorne (gammal pluralform) och gloder (nu skämtas det bara, menar "glor"). Där ges två varianter för presensformen: "mal" eller "maler" (och följaktligen även "bre" och "breder"). 

Verbet mala är släkt med mal, mjöl och mull, står att läsa i SAOB. Javisst, det köper man för att prata såväl engelska som ekonomispråk! Men så finns följande tillägg: "Jfr blini". 

Det här blir ju galet och crazy, fast för all del, blinier görs på mjöl, närmare bestämt bovetemjöl. Ordet blini är ”rotbesläktadt med mala”, skriver SAOL, och man undrar hur. Jo, det kommer av fornslaviska "blinŭ" och äldre "mlinŭ", som betyder kaka och bakverk. Vips ser man att vi nu närmar oss mjölet och så där går språkhistoria till när den är som kuligast. 

Vad det var jag först tänkte mala om? Det kommer. Som amen i kyrkan. Amen är ett hebreiskt adjektiv med innebörden ”sann” – olikt vårt nutida ”amen va snackar'u om ijängkligen?”

Skaparen blir trampad på tårna samt smälld på fingrarna

Man kan naturligtvis också välja att se det man inte fattar (i mediers språk, t ex) som något intressant. Och det var väl inte så tidigare heller att man visste vad vartenda ord/uttryck som användes i dåtidens tidningar och etermedier betydde. Men det räckte med att slå upp i svenska ordböcker. Nu blir det till att gå via engelska för att bli upplyst.

I de flesta fall räcker ens egna kunskaper i det främmande språket för att inse vad som menas med det skrivna eller sagda. Men man har ändå rätt att bli förbannad: vad blir det för språk av den här blandskiten som folk numera använder att kommunicera med? 

Från de ymnigt förekommande, mänskliga, omskulpteringsoperationerna har vi fått uttryck som ”göra naglarna, göra brösten, göra näsan” (ska vi gissa på att engelska ligger bakom?) Någon kan ostraffat säga ”har han gjort näsan” utan att för den skull bli ifrågasatt. 

Men det är ju ändå så att ingen av oss från början gjort vare sig näsa, naglar eller hjärna. De sitter där som en mer eller mindre lyckad genkombination. En del skulle t o m påstå att Skaparen, den med stort S, gjort såväl naglar som resten.

En hel radda med extremt ogjorda naglar

Jag hör till min stora fasa att folk
i såväl min omgivning som samma höga ålder, ogenerat talar om att ”göra naglarna”. En nätsökning ger dock vid handen att några av alla dess som berättar om sin vardag för hela världen) ska gå och ”få manikyr”.

Det är visserligen taget från franska men låter som ett riktigt ord jämfört med det slappa "göra naglarna". Huvudordet i sammansättningen kommer från latinska ordet för hand, manus, vilket sen även förklarar att pedikyren har med foten att göra. 

Man får inte tusentals träffar (ännu) men det är redan några som ”gör tånaglarna”. Inte ens dem fick Skaparen stå bakom.

I min ungdom satt vi inte och relaterade till saker stup i kvarten

"Jag kan inte relatera till det där", sa en närstående. Undertecknad suckade, men försökte även tänka till. Nu är människan så funtad att hon först ursäktar sina egna svagheter och därnäst de nära släktingarnas och vännernas. Alla andra, däremot, kan behöva lära sig veta hut. 

”Relatera till” är en nästan ofattbart vanlig utsaga i dag när människor relaterar hej vilt till det ena och andra. Eller inte. ”Jag kan inte relatera till det där”, säger de om sånt de inte känner till. Och jag till att leta som en blådåre. Det tycks som om ”förhålla sig till” är det svenska uttryck som kommer närmast – om man nu inte föredrar att direktsno det engelska verbet till svenska. Det är i sig en smal sak. I tyska texter kan man hitta några ”relatieren”. Den här vägen går många verb vad gäller slutstavelsen. Man kan utgå från, exempelvis, ”confirm” – på tyska resp svenska ”konfirmieren” och ”konfirmera”(i det här fallet är bara verbändelsen likalydande, ordet har inte samma innebörd i de tre språken). Ordformerna finns förberedda.

"Relatieren" är inget som finns i tyska ordböcker med några decennier på nacken. Och kollar man SAOL visar det sig att ”relatera till” inte fanns som alternativ förrän i 1973 års upplaga. Innan dess var ”relatera” (ensamt och utan ”till”) endast en synonym till ”berätta” och ”återge”. 

Sökning bland översättningar kan ge följande: ”rådgivningstjänster avseende reklam för franchiseföretag”, där källtexten lyder ”advisory services relating to publicity for franchisees”.
Ytterligare ett exempel: ”vi är också mycket nyfikna på hur mekanismen kommer att förhålla sig till ECHO-programmet”, som en översättning av ” we are also very keen to find out how the facility will relate to the ECHO programme”. 

Men de är andra slags ”relate” än det som den moderna svensken använder när hon/han inte ”kan relatera till någons problem” (eller vad det nu handlar om). 

Det här omständliga babblet utmynnar i att jag nu ska medge (under stort motstånd) att det moderna ”relatera till” blir väldigt svårt att finna en bra synonym för då ”förhålla sig till” inte alltid är exakt vad man vill säga. Det är väl också en fråga om generationsskillnader: Vi satt helt enkelt inte förr och ”relaterade till” så förbenat mycket. Vi hade annat för oss.

Vem ska man tro på tro på tro på när, tro på när allt är såhär

Från gårdagens ”blablabla” är det lätt att associera till ”yada yada”. Det har man förstås inte kunnat göra så länge, uttrycket har kommit med i det stora lass av amerikansk underhållningskultur som vräkts över oss i flera decennier nu. 

För inte länge sen hörde jag en svensk s k kulturpersonlighet utbrista ”…och yada yada” i ett radioprogram. I stället för ”blablabla” eller "och så vidare", m a o. 

Hur är det då med ”yada yadas” bakgrund? Det låter ju inte så himla amerikanskt. 

Wiktionary säger att det möjligen kan komma från jiddisch eller ha med verbet ”yatter” att göra. Det stora amerikanska onlinelexikonet Merriam-Webster (grundat i den verkliga världen 1828) ger ordet betydelser som är, ungefär, de svenska motsvarigheterna ”pladdra, tjattra, snacka, babbla”. Onomatopetiska (ljudhärmande) läten alltså.

Där Wiktionary anser att ”yada yada” förekommit i lite olika men likalydande former sedan 1940-talet, säger Merriam-Webster att uttryckets första belägg är från1967. Wiktionary kastar även fram en annan teori. Vissa etymologer förkastar anknytningen till jiddisch, och anser att norska kan ligga bakom: jada, jada. 

Är man nu inte helt fel ute skulle svenska ”jadå” avses och därmed ha med det USA-använda ”yada yada” att göra. 

Det är väl inte alltid så att nätsökningar visar en på den rätta vägen. Nädå.

Det är larvigt men mänskligt, så säg hej och hå!

Ibland är det bara att fortsätta oförväget på den inslagna vägen. Som exempelvis igår, när det

bl a handlade om att somliga av oss inte bör klaga på andras språkbruk, åtminstone det talade. 

Sbråkmakaren har skaplig pejl på det skrivna (fast hur lät det där, egentligen?), men talar fortare än tanken går. Ibland hjälper det inte ens att sakta ner tankefarten, det kan visa sig att det tänkta inte var mycket att ha. 

Efter detta självkritiska utbrott kommer nu en illustration av sådant som folk använder för att – passande nog! – uttrycka det pladderaktiga. Eller rättare sagt, beskriva när något liksom upprepar sig eller är lite händelselöst. Det kan låta så här: ”och så fortsatte vi till stan, gick på ett fik och blablabla”. Eller: ”han sa att han tröttnat på det och bla och bla och bla”. 

Egentligen vill jag inte säga en massa "blablabla" eller "hoppsanhejsan" eller ”vi gjorde så här och hej och hå”. Men det kan inte hjälpas: det hejiga har alltid (länge) funnits och, som det står i SAOB, ”uttr. känslor o. sinnesrörelser av olika slag”. 

I en gammal visa kan det stå ”hej lirum, hej larum”, och skalden Per Daniel Amadeus Atterbom kan utbrista ”Hej, hvad lifvet / Ändå är lustigt!” (Ur Lycksalighetens ö, mitten av 1820-talet.) 

Hej- och hå-et har i sin tur använts för att rytmiskt markera rörelser vid diverse kroppsarbeten – åhej, åhå, åhej, åhå! 

Norstedts Svenskt språkbruk slår mig på fingrarna genom att säga att det även används i överförd betydelse och beskriver att det är ett sjå med något i största allmänhet. Så går det när man är tvärsäker, vet vad saker egentligen heter och hej och hå!

Dårarna dundrar in medan änglarna tar det lite mer piano

Har du spöat ellerhurare än, undrade en av språkmullvadarna, O.
Nej, det har nog inte skett även om det vore nog så intressant - både vad gäller det språkliga fenomenet och anledningen till att det ännu inte genomtröskats av skrivande vederbörande. 

Ibland blir man som bekant (?) varse egna tillkortakommanden och den insikten kan få en att träda fram varligt, med änglafjät. Och apropå sådana, här hoppar associationerna hare. "For fools rush in where angels fear to tread"*, skrev den engelske författaren Alexander Pope i ”An Essay on Criticism” 1711. (Han var f ö 1.37 lång, kan allvetande Wikipedia berätta.)

 
“Bara dårar rusar, dit där änglar tvekar att gå in” är multikonstnären Lisbeth Nordins egen översättning (som jag, 1.78, hittade på hennes hemsida). Senare snodde som bekant Elvis (1.82) en del av meningen: 

Wise men say, 'Only fools rush in'
But I can't help falling in love with you

Med ”wise men”, kan han förstås ha menat A Pope...

Se så långt man drar iväg för att slippa påminnas om att det KAN vara så att man hör till ellerhurarna själv. Hörde en kille i radion säga ”eller huuur?” som svar på varenda fråga han fick. Det finns varianter på detta: Jaintesant? Absolut! Och jamenpreciiis! 

Förmodligen har alla språk dem. Och därmed många människor. Men inte O, för han lever som han lär. "Öppöppöppöppöppöpp", säger han och sätter fingret i luften när man, exempelvis, uttalar ordet ”otroligt” fel (enligt honom) och lägger betoningen på andra stavelsen, det andra o-et. 

”Du säger väl inte orimligt eller ofattbart eller omänskligt?” frågar han strängt och betonar dessa ords andra stavelses vokaler: i, a resp ä. Näe, det har han rätt i. I alla fall inte än, men säg den som vet vad som komma skall? Ellerhuuur?

*Google Translate översätter raden så här: "För dårar rusar in där änglar fruktar att tråka".

"Tjosan vad jag är glad" och "ölen är god" fyller tjugo år!

Innan människan skrev använde hon bilder och tecken för att kommunicera med. "Här har jag fångat en stor j-a oxe", kunde det stå att läsa på en grottvägg. Jo, de kunde nog tala, de där väggmålarna, men själva skriftkommunikationen tog ett par år på sig innan den kom i var mans (för att inte tala om kvinnas) hand.

De första skrifterna var bildskrifter. Emojier från förr, om man så vill. Sen utvecklades ett intrikat skriftspråk ur dessa. En del språk har kvar bilden i "bokstaven" (om jag fattat rätt) som kineserna, bl a. Men även de har förenklat sina skrivtecken och haft sig. Vore man kines skulle man antagligen sitta och vara arg över dagens slappa skrivsätt. 

Nå.

Människan gick från bild till text, kan vi säga, grovt sett. Sedan länge har det gått bra att införa språkliga bilder av alla de slag. ”Det regnar småspik” är ett exempel bland tusentals. Det är dessutom ofta sådana uttryck använder andra "bilder" på andra språk, som ”it’s raining cats and dogs” och ”es regnet in Strömen”. De här uttrycken hör som bekant till undertecknads käpphästar (som f ö lär heta hobby-horses på engelska) och de ska värnas och skyddas i varje språk som världen ännu äger! 

Nå igen, och åter till skriften. Lagom till att, kan man få för sig, all jordens folk börjat kunna uttrycka sig differentierat, mångtydigt och tydligt och pladdrigt, för all del, är det åter dags för bilderna att träda in på scenen. 

Nu kan man peta dit en glad gubbe istället för att säga ”jag är glad”. Man kan använda en bild av en sol för att berätta att solen skiner, ett ölglas antyder att man dricker bers. Är inte det här egentligen att gå över ån efter vatten? (Som man säkert också kan skriva med emojier.)

Konflikter i Mellanöstern och vem var bäst i Mellon, se nyheterna

När man tänker på flydda dagar – såna som man själv vistades i – kan man skratta ihjäl sig. Vid en jämförelse med dagens dagar, menar jag. Fram till, ja, när började skiten märks så tydligt? – 80-talet nån gång, var nyhetsförmedling en förhållandevis allvarlig historia. Politiska förlopp, göranden och låtanden, såväl inrikes som utrikes. Olyckor och tragiska händelser. Vetenskapsnyheter – ja, de som var med vet ungefär.

Men nu jädrars. Nu blandas naturkatastrofer med kanelbulledagar, krig med Mellon och vem som var bäst (klädd eller sångmässigt) där, epidemiska utbrott med att emojin fyller tjugo. 

 
Några sömnlösa timmar i morse gav besked om födelsedagen (förmedlat av P1). I vanlig ordning uppmärksammar de flesta medier denna bemärkelsedag. 

I ett tv-inslag i går tillfrågades folk vad de anser om de små känslofigurerna. Det finns något duskönanyavärldstuk över en sån enkät. Det är svårt att förklara varför känslan tar en i besittning, förmodligen handlar det om hur skrämmande anpassningsbar människan i grunden är. Hur lite hon står emot, hur få egna tankar hon har om nya (vanligen också kommersiella) företeelser: Nej, in med skiten bara och kör så det ryker! 

Som högtstående och intellektuell (samt något fromlande) vill man gärna grubbla över fenomenet text/bild. Det finns skrift- och talspråk och det finns bilder. Det finns språkliga bilder och bildspråk. Det finns textanalys och bildanalys som i bästa fall kan ge en utvidgad förståelse av en text eller bild. Borde man inte och egentligen ha fullt upp med allt detta?

 
Det blir mer skrift i morgon. Bild? Tja, kangsche.

Polisarbete, inte segling och ej heller alpinsport!

Vanligen gömmer sig engelska bakom många plötsligt använda uttryck, men ibland är de knepiga att härleda. För inte länge sen skrev jag om det omåttligt populära ”ta höjd för” som slängs in lite här och där.

Jag hittar en tio år gammal SvD-krönika av Viveka Adelswärd (språkvetare, prof em). I den reder hon ut begreppen kring ”ta höjd”, en metafor som tagits från seglings- och alpinsportspråk. Hon förutspår att uttrycket snart kommer att vara vanligt i svenska, kanske delvis beroende på att det även används i danska och norska. Ett decennium senare märker man att hon blivit sannspådd. 

Dock fruktar hon att de flesta associerar till näringslivssvenska och kan få problem med uttryckets innebörd. Och det finns (som vanligt) ett antal tänkbara och tidigare använda synonyma varianter: ”räkna med, ta med i beräkningen, lämna marginal för”. 

Mest har jag stött på ”ta höjd för” hos polisen, märkligt nog. En mellanrubrik i en tidning löd

 
Polisen: Vi behöver ta höjd för det innan vi går in

I texten (om ett mord som begåtts begåtts), säger en polisman att det ”fanns information om att den här mannen hade skjutvapen vilket gjorde att vi behövde ta höjd för det innan vi gick in i bostaden. Sen exakt de taktika delarna vill jag inte gå in på”.

Ta höjd betyder här alltså ”vara beredda på/räkna med”.

I polismannens citat fanns också det som blev något av en bonus för en sbråkmakare. Vad ”taktika delar” är kan man räkna ut, men det går inte att säga. (Och här säger jag emot mig själv för häromdagen vurmade jag för böjningen ”gammaldagsa” saker).

Taktila delar kan nog däremot existera, men dem vill man inte heller gå in på.

Vad är det för fel på folk? Som "tar en kaffe" utan att skämmas?*

”De möttes många gånger över en kaffe och kaka”, stod det i bladet om några politiker.
Och man måste vända sig inåt i själen och söka efter anledningen till den vrede som detta kaffe med kaka kan väcka.

Ha! Det är som vanligt inte långt till den: på ett språk som inte är svenska brukar man säga sånt som ”let’s grab a coffee”. Varianterna är många, ”go for a coffe, take a coffee”. Visst händer det att någon också vill ta ”a cup of coffee”, men ”a coffee” överväger.  Därför säger nu de flesta svenskar att de ska dricka/ta EN kaffe.

Den som kan beslå sbråkmakaren med att säga ”en kaffe” kommer att bjudas på kaffe. Och en kaka. 

Säg efter mig: "Ska vi ta en kopp kaffe och en kaka"? Eller, för all del, ”vad sägs om kaffe och kaka?” Men ”en kaffe”, nej! Vad är det för fel på folk? Känner de inte hur fel det låter?

 

* Apropå gårdagens inlägg om att sbråkmakaren inte är någon "språkpolis"...

Min meningslösa kamp mot språkets ofrånkomliga metamorfos

Bråkar man om språk tar folk gärna till ett populärt ord, språkpolis. Det används ofta på ett sätt som gör att det inte går att ta på allvar. Och är det nån som inte är språkpolis så är det jag!

Med det sagt kan det ändå inte hjälpas: I den publikation som är ett språkrör för den mycket tama svenska språkvården, Språktidningen, finns en avdelning betitlad Språkpolisen som blir roligast att läsa, skriven av allmänheten som den är. 

Visserligen finns det många som hakar upp sig på eviga upphakningar (de har nämnts i bloggen förtifjorton gånger: före/innan, större än jag/mig m fl gamla godingar), men engagemanget och den höga rösten i inläggen muntrar upp den som tror att hela landet somnat. 

Här är en rolig anmälan till Språkpolisen som undertecknad kan ta åt sig av (Inlägget skrivs alltså i en ruta med rubriken ”Vad vill du anmäla”):

Personer som för en meningslös kamp mot språkets oavbrutna ofrånkomliga och permanenta metamorfos 

Kul är också det inlägg där anmälan mycket kort beskriver vem den riktas till och varför: 

Språkpolisen, Kviss 

Jag hade kunnat göra det själv. Saken blir ju inte bättre av att man stavar ”quiz” som det skulle skrivas på svenska, ”kviss”,  när det i själva verket är frågan om ”frågesport”. 

Ännu mer gehör för egna käpphästars gnägg är:

Sorgligt att höra på Rapport att ett möte "tar plats" på en ort. "Äger rum" är väl gängse svenskt uttryck - "tar plats" gör man strax innan tåget ska gå.

 
Så där, nu snodde man andra språksnutars ilska till ett eget inlägg. Slött!

Man sätter upp en oförstående min och presenterar "dagens tjat"

En utmaning när man hör konstig svenska är att försöka förstå hur den kommit till. De gånger man bryr sig, vill säga, ofta måste ju det sagda eller skrivna passera. Så här sa en man i ett pratprogram i tv: ”Det är att sätta upp det för att inte lösa problemet”

Det kan vara fruktbart att försöka översätta till engelska för att se om det är en framkomlig väg (vilket det brukar vara). Alltså: ”This is to set it up so that the problem can’t be fixed”. Ungefär, så. Tja, inte vet jag om min misstanke är rätt. Men det går att vaska fram några liknande yttranden på nätet: ”Att implementera ett affärssystem idag innebär således att man dels ska sätta upp det för att stödja alla processer i verksamheten…”

Och det andra: ” Vi använder det i alla delar av universitetet som jobbar med utbildning och forskning. Vi håller även på att sätta upp det för förvaltning och bibliotek”. Vad det handlar om? Jo: ”användarvänliga system som effektiviserar administration”. På svenska finns "upprätta, bilda, skapa, anordna, införa, stifta" och massor av andra översättningar för "set up".

Ja, och så är det dags att, på förekommen anledning, presentera dagens tjat. Det gäller "öppensinnad” som förekommer så ofta som översättning av ”open-minded” att det snart kommer att tas in i någon av ordböckerna. I de tre jag ofta söker i (svenska. se/tre/) existerar inte ordet. (Ännu.) Det beror på att man här i landet kan säga ”han är en öppen person” och dessutom förstå vad som menas. 

Visst finns en liten skillnad på ”open” och ”open-minded” i det engelska språket. Utan goda grunder är det ändå lätt att misstänka att en ”open person” är socialt mycket tillgänglig medan en ”open-minded person” handlar om en fördomsfri typ.

En gammal engelsk-svensk ordbok ger just det, ”fördomsfri”, och ”frimodig” som varianter på översättning till open-minded. Vad bra, då kan man ju använda dem eftersom de finns på svenska. Vilket alltså ”öppensinnad” inte gör!

En vacker dag kommer man att vara på en helt annan plats

I slutet på receptet (på en svensk nätsida) som var välskrivet i övrigt stod uppmaningen ”Enjoy!" Det är inte många som reagerar på de här snabbinstoppade orden på utrikiska, jag säger själv ”yes” eller ””what?” och annat utan att tänka. (Tanken kommer efteråt och lyder då vanligen ”Vad i h-e?”) 

Den här bloggen kommer att sväva runt jorden för evigt och en gång i framtiden kommer en internetarkeolog att hitta dessa långa stycken nedskriven rappakalja. Bara på något enstaka ställe förstår arkeologen ett par ord: ”yes” är ett av dem. Nästa är ”what”. 

Vad varelsen från 2000-talet ville med sitt pladder kommer att vara omöjligt att begripa. "Men så var det med de här primitiva individerna som levde på jorden kort efter dem som målade på grottväggarna i Lascaux", säger arkeologen i en vetenskaplig artikel (ja, motsvarande...). 

Nå, denne forskare kommer att befinna sig på en annan plats. Och nu blir det lite kvantmekanik: man kan befinna sig på fler platser än en! 

Denna vetenskap är redan här, för man läser om dåliga platser och bra platser och de är inte geografiska. Flera tidningar hade nyligen nästan identiska rubriker till en TT-artikel om en fotbollsspelares födelsedag. ”NN är på en bra plats i livet”, stod det. 

Satte rubriken under ögonen på ett par jämnåriga som höjde på ögonbrynen och sa det förväntade: "på en bra plats? Korpilombolo? Lesjöfors? Uddevalla?” 

I Urban dictionary kan man läsa om ”a bad place”. Exempelmeningen lyder:”I was in a really bad place after my mother died, I cried every day”. 

Det här är ett idiomatiskt uttryck i det engelska språket och fungerar på samma sätt som svenska idiom och uttryck. Alla språk har dem. De skiljer sig mellan språken. Man kan ibland låna av varandras talesätt och idiom. Men inte alltid. Dessutom ska man inte bara låna från enbart ett. För då blir det skit.

 
Franska författare som surnat till skriver i ett upprop: ”Använd franska ord! Annars blir vi alla snart lätta offer för den slappa och fördummande globish som gör sig bred på vår bekostnad.” (Läst i DN 6 februari 2019).

Den svenska språkvården gäspar vidare.

Upp flyga orden tanken stilla står, ord utan tanke himlen aldrig når

Det blir en ond spiral, sa radioreportern. Man kan inte annat än hålla med. För här kommer en favorit i repris: Det engelska ”think” som fått svensken att glömma två urgamla verb: "tro" och "tycka". 

Som barn blev man förstås glad när man börjat läsa engelska: "Think" betyder tre saker! "Tro, tänka" och "tycka", bra, va? 

Kunde man tycka då. Föga anade man att det var så här det skulle gå. En fråga som ljuder ur eter- och pappersmedier lyder ”Vad tänker du om det här?” Om man la en spänn i en burk varje gång man hörde den skulle man kunna köpa en merca i april.

En som man förstod bildad och utbildad kvinna sa i en tv-panel: "Vi måste ha ett konsekvenstänk om barns dåliga språkförmåga". Såna yttranden blir rätt kul eftersom det nästan känns som om damens språkförmåga också lämnar något litet att önska. Och så till avslutningen på tänkarexposén. Det var mannen i radion som sa: "Jag tänker att vi måste börja tänka".  Ett ord i rättan tid. 

Liksom kaféägaren är jag nog förtjust i det gammeldagsa

Bloggen ska, har skrivit det förr, givetvis ta upp sånt som är svajigt beteende hos skribenten själv. Det är intressant att kolla sina egna reaktioner. Varför tycker man så oerhört illa om vissa ord och uttryck men tillåter en massa annat tjohejsan utan att blinka?

Ja, det är förstås i slutet av dan en smaksak! Och se! Där kom ett av hatobjekten farande. Det skulle inte falla undertecknad in att på allvar skriva i slutet av dan om det inte var i slutet av dan som avsågs. Det här heter ”at the end of the day” på engelska och betyder ”när allt kommer omkring, till slut, när det kommer till kritan”. Häromdan sa en gubbe på tv ”men i slutet av dan” i just den här betydelsen. Det var irriterande. Och än mer irriterande är följande citat: 

Vi har ett antal kostnader och ett antal intäkter och det ska vara vinst i slutet av dan, säger NN. Vi hoppade på tåget och anpassade oss till den priskonstruktion som fanns då. 

Så talar de som har ett babbelibabbelspråk. Inte bara är i slutet av dan förargelseväckande utan även "hoppa på tåget" – en lite väl utnött klyscha – och ”priskonstruktion”. Skulle aldrig ha något ekonomiskt att göra med en som använder ordet priskonstruktion.

Tvärtom var det med den person som startat ett kafé och sa sig ”gilla det gammeldagsa”. Det går inte att böja gammeldags på det sättet! Inte bara protesterar jag utan även Word som rödmarkerar ordet. Å andra sidan rödmarkerar Word även rödmarkerar, så vi skiter i Word. Man bör inte böja gammeldags alls, men visst skulle man kunna handla hos den kaf'éägaren?!

Här var det såväl snösmockor som ett jädrans gap!

Snösmockan (se gårdagens inlägg) har slagit till. En del tycker att det är snyggt och uppfriskande, men sbråkmakaren känner sig mer på sin mammas gata om hon får stanna inomhus och ägna sig åt
allmänt språkgnöl om den urtråkiga nutida svenskan.

Det är allom (en gammal dativ, se där!) bekant att man kan falla i gropar man gräver åt andra. Jag lyssnar och lär: det där ska jag aaaldrig nånsin säga, tänker jag när jag hör hur vännerna åkt dit. Det går sisådär, man är som sagt anfrätt av sin tids fulbabbel.

Så talade exempelvis NN häromdagen om ”gapet” mellan vad-det-nu-var och vad-det-nu-var. Det kan också möjligen ha handlat om generationsgapet eller nåt annat gap. Det har brukat heta "klyfta" på svenska och borde skrivas in i språklagen. Men ”gap” har däremot tagits upp i SAOL fr o m 2015 med den bildliga betydelsen ”stor skillnad”.

I gapet mellan vinter och vår slår snösmockan plötsligt till på balkongen

I föregående ordlistor från Svenska Akademien betydde gap bara gap. Men det engelska ordet ”gap” förstår ni, gott folk, betyder ”stor skillnad, klyfta” och liknande.

Vill gärna upprepa förslaget till den svenska språkvården och dem som har hand om’et: slå ihop engelska och svenska ordlistor helt, för fasiken!
Det är bättre än nuvarande halvmesyrer.

En kulinarisk nyhetsanrättning: konserverad grötsmocka

Man är i allmänhet rätt tolerant mot det egna språket, men kritisk mot andras: tänk så det kan bli. Ord och ordvändningar känns ofta som käftsmällar – för att inte säga smockor.  Och på tal om sådana: nu har det, p g a väderleken, ett tag varit ”snösmockor” i skrivna medier. Jätteprovocerande!

Det är "kraftigt snöfall" som sedan flera år kallats snösmocka i pressen. En nyhetschef på en kvällstidning förklarade (det var 2011, tidningen ansågs vara först med ordet) att man ”måste variera språket”.

 
Jodå, visst måste man det, men kanske passar ”snökaos” och ”kraftigt snöfall” bättre. Den där ”snösmockan” tillför inget – utom irritation. Händelser, omständigheter, väder – allt kan presenteras i kraft av sig självt. Nyheter är ofta uppseendeväckande, tragiska eller sorgliga. 

Det blir pinsamt med snösmockor, ryssvärme, tyska skräckväder och andra svulstigheter. Den här listan skulle kunna bli lång och detta får tyvärr oönskade konsekvenser. 

En president i ett stort land västerut brukar tala om ”falska nyheter”, vilket retar medierna där. 

Men tar man i så man spräcker sig när skitsaker och vardagligheter redogörs för på samma sätt som allvarliga händelser. Många människor blir avoga och börjar även på den här sidan vattnet tala om "fake news" (som svensken kallar dem). Folk vet nämligen att när ”nyheten” anrättas på diverse konstfärdiga sätt så kan den lättare sväljas.

 
Konserverad gröt, var ordet.

Man räknar ett, två, tre, och sen, på det fjärde, ska det ske

Flera decenniers efterlåtenhet vad gäller undervisning från lågstadiet till universitetet har skapat flera generationer med skakig modersmålshantering. En längre tids slapphet inom de s k gammelmedierna har inte bättrat på situationen. I undertexter till utländska serier, filmer, dokumentärer o dyl, ser man alldeles för ofta en skruttig svenska. Just i det fallet finns flera anledningar (som är jämförbara med anledningarna till all språknonchalans). Dit hör dålig utbildning/användning av orutinerat folk, stressade arbetssituationer och riktigt dålig ersättning. Det senare visar vilken status god språkbehandling har: Ingen.

I en amerikansk serie om ett sjukhus där patienter väller in under mer eller mindre dramatiska former måste personalen stup i kvarten flytta sjuka från ambulansbårar till andra bårar/sängar. Vid ett sånt tillfälle säger läkaren som är huvudansvarig: ”On my count”. Ett otal gånger har jag sett det översättas med ”på min räkning”. 

Sbråkbloggen går till botten med det mesta och frågar sjukhuspersonal hur det här egentligen går till. Jo, ansvarig skötare/läkare börjar med att säga exempelvis ”vi flyttar på tre!” eller bara ”på tre!” Ett ytterligare alternativ är ”på mitt kommando!” Sen tar räkningen vid: ett, två, tre!

 
Nu måste tilläggas att det inte bara är sjukhusfolk som ägnar sig åt denna ”räkning”. Var och en som burit eller flyttat nåt stort har en inneboende svensk variant som hoppar ur munnen för att alla ska lyfta samtidigt. Det här räknandet är alltså inte något man direkt anser vara fackspråk, men som i vissa fall är jätteviktigt.

Exemplet kan visa vilket finlir översättande är. Där tarvas det kunnigt folk. Som får lön.