Konflikter i Mellanöstern och vem var bäst i Mellon, se nyheterna

När man tänker på flydda dagar – såna som man själv vistades i – kan man skratta ihjäl sig. Vid en jämförelse med dagens dagar, menar jag. Fram till, ja, när började skiten märks så tydligt? – 80-talet nån gång, var nyhetsförmedling en förhållandevis allvarlig historia. Politiska förlopp, göranden och låtanden, såväl inrikes som utrikes. Olyckor och tragiska händelser. Vetenskapsnyheter – ja, de som var med vet ungefär.

Men nu jädrars. Nu blandas naturkatastrofer med kanelbulledagar, krig med Mellon och vem som var bäst (klädd eller sångmässigt) där, epidemiska utbrott med att emojin fyller tjugo. 

 
Några sömnlösa timmar i morse gav besked om födelsedagen (förmedlat av P1). I vanlig ordning uppmärksammar de flesta medier denna bemärkelsedag. 

I ett tv-inslag i går tillfrågades folk vad de anser om de små känslofigurerna. Det finns något duskönanyavärldstuk över en sån enkät. Det är svårt att förklara varför känslan tar en i besittning, förmodligen handlar det om hur skrämmande anpassningsbar människan i grunden är. Hur lite hon står emot, hur få egna tankar hon har om nya (vanligen också kommersiella) företeelser: Nej, in med skiten bara och kör så det ryker! 

Som högtstående och intellektuell (samt något fromlande) vill man gärna grubbla över fenomenet text/bild. Det finns skrift- och talspråk och det finns bilder. Det finns språkliga bilder och bildspråk. Det finns textanalys och bildanalys som i bästa fall kan ge en utvidgad förståelse av en text eller bild. Borde man inte och egentligen ha fullt upp med allt detta?

 
Det blir mer skrift i morgon. Bild? Tja, kangsche.