I gårdagens inlägg var avsikten att tjata och mala, men jag blev bortburen (minns var ni såg det först, jag översatte bara ”I was carried away”) av andra penséer.
Den har att göra med grundandet av Sbråkbloggen. Såväl på arbetet som hemma iakttog jag tecken från en högre makt och skrev ner dem. Det handlade inte om religiösa upplevelser eller sjukligt mentala tillstånd (delar av omgivningen har avvikande åsikter).
Nej, den högre makten var medievärlden, gammelmedierna. Plötsligt fanns ”framkant” och ”spjutspets” i var mans mun – och de betydde inte vad de hette. Men de blev en farsot.
På f a kultursidor dök en stilistiskt formaliserad och döträlig journalistik upp. Det fanns inte en bok, inte en konsert eller konstupplevelse som inte ”berörde, grep tag” eller ”skavde”.
Vad händer? tänkte jag och bestämde mig för att vittna. Nu, fler år senare, ser man vad som skett ”över tid”. Eller ”med tiden”, som vi sa på vårt mer ursprungliga och bonnsvenska vis.
”Over time” heter det på det språk som numera lagts som en schablon över landets dito.
