”Släpp det där”, säger folk när man intensivt retar sig på något, och plötsligt är man rosenrasande igen. Då för uttrycket ”släpp det!”.
Det finns två anledningar till denna senare ilska. Den första är att man inte (kanske) tål att andra ska säga till en (till MIG?) att strunta i något. Det vet väl vem som helst att det är ett jättelätt råd att ge, men ibland mycket svårt att följa. Goda råd är knappast dyra, i det här fallet är de hemskt billiga.
Den andra anledningen är uttrycket självt: ”Släpp det!”. I den inre utgrävning sbråkmakaren ofta ägnar sig åt lösgörs gamla föremål ur sin kökkenmödding: De borstas noga av, sedan vrids de och vänds på under hummanden.
I fallet ”släpp det” har – det gäller många andra uttryck ur bildvärlden, särskilt den anglosaxiska – föremålet varken patina eller ålder att tala om. Den inre arkeologen konstaterar att så här sa vi tamejfan inte före den stora corporate-bullshit-perioden som inleddes i början av 80-talet och fick kreti och pleti att prata som mangementkonsulter.
Hur är det då med det ”strunta i” som var en gammal synonym till "släpp det"? Jo, etymologin säger att det kommer från ett ord som betyder träck och smuts. Vi säger ju också att vi ”skiter i något”. Även det gammalt bildspråk, m a o. 💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩💩*
Eller så "bryr vi oss inte om det". Bry, i sin tur, betydde "plåga, förarga, reta". Alltså: "det plågar, retar, förargar mig inte". Alla de där uttrycken kan man också använda i stället för det slappa ”släpp det”. Det kan inte hjälpas: gammal skit känns mer beprövad.
* Finns det ännu någon levande som inte behärskar emojiernas underbara värld så bör här förtäljas att denna betyder "en hög med skit/en skithög"
