fredag 8 februari 2019

Min meningslösa kamp mot språkets ofrånkomliga metamorfos

Bråkar man om språk tar folk gärna till ett populärt ord, språkpolis. Det används ofta på ett sätt som gör att det inte går att ta på allvar. Och är det nån som inte är språkpolis så är det jag!

Med det sagt kan det ändå inte hjälpas: I den publikation som är ett språkrör för den mycket tama svenska språkvården, Språktidningen, finns en avdelning betitlad Språkpolisen som blir roligast att läsa, skriven av allmänheten som den är. 

Visserligen finns det många som hakar upp sig på eviga upphakningar (de har nämnts i bloggen förtifjorton gånger: före/innan, större än jag/mig m fl gamla godingar), men engagemanget och den höga rösten i inläggen muntrar upp den som tror att hela landet somnat. 

Här är en rolig anmälan till Språkpolisen som undertecknad kan ta åt sig av (Inlägget skrivs alltså i en ruta med rubriken ”Vad vill du anmäla”):

Personer som för en meningslös kamp mot språkets oavbrutna ofrånkomliga och permanenta metamorfos 

Kul är också det inlägg där anmälan mycket kort beskriver vem den riktas till och varför: 

Språkpolisen, Kviss 

Jag hade kunnat göra det själv. Saken blir ju inte bättre av att man stavar ”quiz” som det skulle skrivas på svenska, ”kviss”,  när det i själva verket är frågan om ”frågesport”. 

Ännu mer gehör för egna käpphästars gnägg är:

Sorgligt att höra på Rapport att ett möte "tar plats" på en ort. "Äger rum" är väl gängse svenskt uttryck - "tar plats" gör man strax innan tåget ska gå.
 
Så där, nu snodde man andra språksnutars ilska till ett eget inlägg. Slött!