bl a handlade om att somliga av oss inte bör klaga på andras språkbruk, åtminstone det talade.
Sbråkmakaren har skaplig pejl på det skrivna (fast hur lät det där, egentligen?), men talar fortare än tanken går. Ibland hjälper det inte ens att sakta ner tankefarten, det kan visa sig att det tänkta inte var mycket att ha.
Efter detta självkritiska utbrott kommer nu en illustration av sådant som folk använder för att – passande nog! – uttrycka det pladderaktiga. Eller rättare sagt, beskriva när något liksom upprepar sig eller är lite händelselöst. Det kan låta så här: ”och så fortsatte vi till stan, gick på ett fik och blablabla”. Eller: ”han sa att han tröttnat på det och bla och bla och bla”.
Egentligen vill jag inte säga en massa "blablabla" eller "hoppsanhejsan" eller ”vi gjorde så här och hej och hå”. Men det kan inte hjälpas: det hejiga har alltid (länge) funnits och, som det står i SAOB, ”uttr. känslor o. sinnesrörelser av olika slag”.
I en gammal visa kan det stå ”hej lirum, hej larum”, och skalden Per Daniel Amadeus Atterbom kan utbrista ”Hej, hvad lifvet / Ändå är lustigt!” (Ur Lycksalighetens ö, mitten av 1820-talet.)
Hej- och hå-et har i sin tur använts för att rytmiskt markera rörelser vid diverse kroppsarbeten – åhej, åhå, åhej, åhå!
Norstedts Svenskt språkbruk slår mig på fingrarna genom att säga att det även används i överförd betydelse och beskriver att det är ett sjå med något i största allmänhet. Så går det när man är tvärsäker, vet vad saker egentligen heter och hej och hå!
Sbråkmakaren har skaplig pejl på det skrivna (fast hur lät det där, egentligen?), men talar fortare än tanken går. Ibland hjälper det inte ens att sakta ner tankefarten, det kan visa sig att det tänkta inte var mycket att ha.
Efter detta självkritiska utbrott kommer nu en illustration av sådant som folk använder för att – passande nog! – uttrycka det pladderaktiga. Eller rättare sagt, beskriva när något liksom upprepar sig eller är lite händelselöst. Det kan låta så här: ”och så fortsatte vi till stan, gick på ett fik och blablabla”. Eller: ”han sa att han tröttnat på det och bla och bla och bla”.
Egentligen vill jag inte säga en massa "blablabla" eller "hoppsanhejsan" eller ”vi gjorde så här och hej och hå”. Men det kan inte hjälpas: det hejiga har alltid (länge) funnits och, som det står i SAOB, ”uttr. känslor o. sinnesrörelser av olika slag”.
I en gammal visa kan det stå ”hej lirum, hej larum”, och skalden Per Daniel Amadeus Atterbom kan utbrista ”Hej, hvad lifvet / Ändå är lustigt!” (Ur Lycksalighetens ö, mitten av 1820-talet.)
Hej- och hå-et har i sin tur använts för att rytmiskt markera rörelser vid diverse kroppsarbeten – åhej, åhå, åhej, åhå!
Norstedts Svenskt språkbruk slår mig på fingrarna genom att säga att det även används i överförd betydelse och beskriver att det är ett sjå med något i största allmänhet. Så går det när man är tvärsäker, vet vad saker egentligen heter och hej och hå!
