Man räknar ett, två, tre, och sen, på det fjärde, ska det ske

Flera decenniers efterlåtenhet vad gäller undervisning från lågstadiet till universitetet har skapat flera generationer med skakig modersmålshantering. En längre tids slapphet inom de s k gammelmedierna har inte bättrat på situationen. I undertexter till utländska serier, filmer, dokumentärer o dyl, ser man alldeles för ofta en skruttig svenska. Just i det fallet finns flera anledningar (som är jämförbara med anledningarna till all språknonchalans). Dit hör dålig utbildning/användning av orutinerat folk, stressade arbetssituationer och riktigt dålig ersättning. Det senare visar vilken status god språkbehandling har: Ingen.

I en amerikansk serie om ett sjukhus där patienter väller in under mer eller mindre dramatiska former måste personalen stup i kvarten flytta sjuka från ambulansbårar till andra bårar/sängar. Vid ett sånt tillfälle säger läkaren som är huvudansvarig: ”On my count”. Ett otal gånger har jag sett det översättas med ”på min räkning”. 

Sbråkbloggen går till botten med det mesta och frågar sjukhuspersonal hur det här egentligen går till. Jo, ansvarig skötare/läkare börjar med att säga exempelvis ”vi flyttar på tre!” eller bara ”på tre!” Ett ytterligare alternativ är ”på mitt kommando!” Sen tar räkningen vid: ett, två, tre!

 
Nu måste tilläggas att det inte bara är sjukhusfolk som ägnar sig åt denna ”räkning”. Var och en som burit eller flyttat nåt stort har en inneboende svensk variant som hoppar ur munnen för att alla ska lyfta samtidigt. Det här räknandet är alltså inte något man direkt anser vara fackspråk, men som i vissa fall är jätteviktigt.

Exemplet kan visa vilket finlir översättande är. Där tarvas det kunnigt folk. Som får lön.