Kanhända förstår någon annan än jag bättre vad ett go to-ställe är

Det är en känd iakttagelse att man ju mer man vet inser hur lite man vet. Ligger det någon sanning i detta måste undertecknad vara en kunskapsgigant, för det som nu sker är att jag fattar mindre och mindre för var dag. Men det finns ändå en slags jämlikhet mellan generationerna i detta faktum: Lika lite som det går att förstå vad yngre säger, begriper de vad man själv försöker få fram.

Andra äldre i min omgivning berättar gärna att det alltid varit så här. Men tänk för att jag inte tror det! Under ett halvsekel har ett nytt språk på ett eller annat sätt trängt sig in i dagens modersmål – inte bara engelskan utan även det moderna babbelbabbel som är konstigt till såväl innehåll som form.

Från en butik där jag handlar kom ett mejl med den fantastiska meningen ”Spara mer ju mer du handlar”. Det finns en logik i det utropet som med varm hand överlåts åt läsaren.

En av rikstidningarna beskrev häromdagen en krog som ett ”go to-ställe”. På detta vis utmanas ens förnuft varje dag: är ett go to-ställe ett sådant som man ”går till”? I så fall finns det möjlighet att berika sitt ordförråd. Kanske med den go to-skog man ibland besöker. Eller go to-simhall och go to-närbutik. Den som äger samma slags superhjärna som jag kan säkert komma på fler.

Men det är bäst att erkänna oron för att man inget alls förstår av den här världen. Är förvaring på ett hem med snälla vårdare vad som återstår? Go to-eländet påminner om den dam som ville handla i ett kafé som bl a sålde ”coffee to go” (eller ”att ta med”, som vi dumma jävlar sa förr). Hon bad att få en Kaffe Togo, med det svenska uttal som ett så främmande namn kräver.

Man måste helt enkelt tro på ett ord som säkerhetsförsäkringar

Informanten A hade hörde följande på lokala nyheter från Stockholm: ”Ett sju år gammalt våldtäktsbrott har uppdagats med hjälp av DNA-analys”.

”Uppdagats?” sa A med den infamt ironiska ton man främst hör hos äldre, och fortsatte: ”Den typen av brott uppdagas väl omgående?” Det framgick senare av berättelsen att brottet tydligen hade uppklarats. Lösts.

A sa att det givetvis händer alla att man säger fel ord i hastigheten och vem känner inte till det? Då är det värre med det skrivna ordet som med hjälp av teknikens under börjat gå så fort att det blir allt mindre trovärdigt. Det är ingen bra utveckling.
  

Att läsare ska gissa sig till innehållet och/eller helst korrekturläsa det känns inte bara jaså utan även vaffanken? Frågan är dock hur man ska bedöma en minister som står och pratar rätt in i en kamera.

Reportern sa: ”Och ditt svar är att om en vecka ska vi ha besked? (Det gällde förstås tuggummit Nato) På vilket ministern svarade: ”Vi utgår ifrån att vi nu arbetar oss framåt med målsättning att vi ska vara medlemmar till Vilnius-toppmötet””.

Rätt knepig mening. Nya ämnen och frågor genererar, som det numera heter, d v s ger upphov till, en hel del begrepp man tidigare inte kunnat tänka ut. Så som t ex ”säkerhetsförsäkringar”. 

Ack, den som hade några såna.

Bilden t h är skapad av Marek Studzinski, Unsplash  

Hur långt kan man anpassa ett språk till den "rådande" samtiden?

”Fäderna”, skrev jag i gårdagens inlägg. Men det skulle nog varit ”fädren”, säger en känsla som inte går att förstå utan djupa kunskaper i äldre svenska. Låt mig ändå säga ett par ord om dessa fäder innan någon ringer till kränkhetsmyndigheten.

Märkligt nog störs inte undertecknad, en ärkefeminist, av  vissa äldre könsbetecknande ord och begrepp. I dag byts ofta bokstavskombinationer som uppfattas felaktiga mot andra kombinationer som nästa generation i sin tur kommer att byta ut.

Det står varje enskild ”språkbrukare” (gud, vilket fult ord) fritt att välja glosa, men kanske helst diskutera saken med dem som reagerar. Varför inte gå på djupet med fördomar och vad-det-nu-kan-gälla i stället för att vispa runt dem på ytan.

”Fäderna/fädren” tolkar jag välvilligt som släkten (nu menar jag släkten och inte släkten, en uttalsdistinktion som får tas upp en annan dag). Inte ens det obestämda pronomenet ”man” får mig upprörd. Att ändra det till ”en” i subjektsform ställer till grammatiska problem och är i vägen för riktiga diskussioner om genus o dyl. De samtalen ska dock inte bedrivas i denna motsträviga blogg som rör sig i språkfrågor med klackarna djupt ner i backen.

Det har under åren rått oenighet om det som står på Vasaloppets målportal: ”I fäders spår för framtids segrar”. Läs i Språkrådets ”Frågelådan” om den saken. För egen del anser jag denna ”sportfråga” mindre upprörande än när klädsel för kvinnliga idrottare bestäms av gubbar och då blir ungefär vad man tror.


PS T o m Institutet för folk och språkminnen skriver på ett ställe om ”Ortnamn i fäders spår”, men ”Ortnamn i fädrens spår” på ett annat

Visst är det viktigt att människors namn ska uttalas korrekt, men...

Filippinsk-brittiska artisten Beabadoobee uttalas /bi:bədo:bi:/ med /ə/ som i eng. the, /o/ som i eng. doom (Språkbrevet)
Bild Justin Higuchi, Wikipedia

Oförtrutet vandras här vidare på den smala vägen. Nyss kom ett mejl, Språkbrevet, som ges ut av SR/SVT/UR om – ja, språkfrågor, förstås. Där listades namn och uttal på artister, politiker, fotbollsspelare, diverse städer liksom en krater på Mars. Sommarens traditionella storheter "Sommarpratarna" var också upptagna i en egen lista med samma upplysningar.

Och här sitter en annan och skriver om annat så pennan glöder. T ex om ”strukturer av bindväv synliga för det nakna ögat”. Så skriver svenska Wikipedia, antagligen maskinöversatt. Eller inte. Många tror säkert att det heter så. Och vad vet man snart? Kanske har jag drömt att vi brukade säga ”blotta ögat”? Utan bestämd artikel, t o m: ”man kan se det med blotta ögat”.

”Filmen har sållat sig till klassikerna”, förklarar en programpresentatör i tv och jag, en representant för en sedan länge avliden värld, är bortsållad så det visslar om det. Man får sälla sig till fäderna. Och gå till de sälla jaktmarkerna. Åtminstone mentalt.

Gråt med mig: snart "töms citroner på sin juice" av svensktalande

Den kommer och går, den stora chocken, tänkte jag skriva, men visst låter det ovanligt att en så stark sinnesrörelse kommer och går? Ändå är det sant, för det regnar språkchocker över undertecknad hela tiden. Och på tal om just regn: denna morgon visade informanten M en av alla dessa ”informationssidor” man inte kan namnet på, men som förutom "info" bidrar med väderprognoser. Där stod: ”Varning för måttligt regn”.

Hur en sådan formulering kommer till – med mänsklig hjälp eller assistans av AI – är en gåta när hela landet, och stora delar av världen, för den delen, skriker efter regn. Varje sådan knäppformulering går obemärkt förbi många, andra tycker ”skojigt, fast äsch”. Undertecknad, arma människa, hoppar till av varje dylik språkhorrör, form- eller innehållsmässig.

Morgonen hade redan börjat med att en av våra större drakar skrivit en artikel om ett skandalomsusat utländskt prinspar. Varför en stor (tidigare kallad ”seriös”) morgontidning gör det alls, är min första undring. Artikeln handlar om det ”medieimperium” paret skapat för att krama pengar och berömmelse ur, eller som texten beskriver det:

Det känns som om citronen tömts på all juice, säger en anonym källa på Netflix till The Sun.

Svenskar brukar krama saft ur citroner, de tömmer dem inte på juice. En välrenommerad tidning översätter engelska ”rakt av”. Samt citerar The Sun som citerar Netflix. Chock på chock.

Lyssna på språkbrukaren Jenny Nordberg om ni är riktigt kloka!

Det vore dumt att förneka den glädje man kan känna när en annan människa delar ens tankar om något man anser vara värdefullt – ja, livsviktigt. Denna gång gäller det, hör och häpna, åsikter om det svenska språket.

Vad som aldrig upphör att förvåna mig är hur en stor del av landets språkvetare till lika stor del är likgiltiga inför den våldsamma förvanskningen av vårt gemensamma modersmål.

Ständigt rådbråkar jag hjärnan för att begripa varför det är så. Men det slog mig att just de som talar om ”brukare” och hur ”brukarna” bestämmer språket, samtidigt i sin egenskap av ”experter” leder alla osäkra ”brukare” in på den breda vägen.

 
Varifrån kommer då den glädje som beskrevs i första raden? Jo, från det en USA-baserad journalist vid namn Jenny Nordberg skrev i en krönika med rubriken ”Sveriges nya språk: engelska på svenska” (Sv D 24 juni). I den prisar hon folk som gärna använder språk kreativt, men vill ändå:

försiktigt anföra att mycket av den engelska som används i Sverige av företag, institutioner och privatpersoner har börjat utgöra helt nytt, helt eget, tredje språk. Där jag som svenskspråkig ibland fattar noll. Och som amerikan ännu mindre.

Den krönikan önskar jag skulle göra en rundtur genom landets alla gulliga sociala medier, influerarsnack och entusiasters bloggar. Som denna.

Allt är inte blablablablablabla som har skrivits ned i denna blogg

Alltid lär man sig något. Egentligen skulle detta handla om det blabla (eller blablabla) undertecknad använder sig av ibland (det skedde senast i går) för att utelämna nåt som är oviktigt för själva språksaken det gäller. Det är inte så bra, om man tänker efter, blabla och blablabla m fl kan låta nedvärderande.

Och det är naturligtvis inte avsikten. En gång i världen (tror jag det var) undervisades vi i konsten att utelämna delar av citat. Som jag minns det (lite skakigt m a o) skulle det se ut så här: ”Det här är citatet /…/ som nu fortsätter”. Utelämnat är /som är så ini bänken jättelångt/ ”men som nu fortsätter”. Ja, äsch, det där blev inget bra, men man får tro att läsarna förstår.

Men det var så länge sen svensken bibragtes sådant (att många verb ännu hade stark böjning): bäst är att kolla med alla de vise kvinnor och män som skrivit om det å (vi hade inte börjat skriva "på" heller) nätet.

Nu verkar bruket skifta. Det går att använda snedstreck, men vanligare tycks hakparentesen vara, d v s [, och ]. Punkterna ska, sägs det vidare, ha mellanrum, alltså . . . , så det mest korrekta vore [. . .] eller möjligen [ . . . ].

Bild Wikipedia, Leif Engberg/SCANPIX

Orka! som ungdomen sa för några decennier sedan. Eller som Egon Kjerrman sjöng för längre sen: "Blablablablablablablabla".

Som f ö också citerades i bloggen 15 mars 2019.

På bilden t h leder Egon K Allsång på Skansen, 1963.  

Man är väl skadat gods som approcherar sig somt i språkväg

Till midsommar blir det bli lite gnäll av vanligt slag och för en gångs skull inte med journalister i skottgluggen! Det är, som sagt, inte enbart en (1) grupp som presterar största delen av det snart monstruösa språk som kallas svenska – vi blir alla bidragare till det som proffsen så finstämt kallar ”språkförändringar som alltid funnits”.

Först några citat från personer som är läkare och författare (skriver man indignerat) : ”Vi lever ju lite reaktivt så att händer det nåt får man ju upp ögonen för blabla”. Ja, inte för att jag vet hur man ”lever reaktivt” men det har antagligen, och av hur det sägs, att göra med verbet reagera. En annan sa ”jag är inte skadat gods”. Jäkligt underligt på svenska, en naturlig sak för engelskspråkiga: ”I am not damaged goods”. Det betyder förstås ”skadat gods”, men när det används om människor skulle en svensk säga: ”jag är inte knäpp i skallen/sjuk i huvudet/ett vrak/en knäppgök/psykiskt sjuk” – alltefter sammanhanget det yttras i.

I samma samtal sa en annan ”blabla – vilket makes sense, tycker jag då”. Jovars, just detta plötsliga inskott visar vilket skadat gods vi alla är. Jag vet tyvärr med mig att jag ibland säger ”vilket mejkar sens”. Och många med mig. Vad får oss att trycka in en liten engelsk fras istället för att säga ”vilket verkar klokt/förnufigt/föreståeligt/klyftigt”? Med flera, med flera.

Får klämma i med en politiker slutligen som yttrade ”en tioåring approcherades av en kriminell”. De tre stora svenska ordböckerna har med ”approchera”. De yngsta (där ordet upptogs 2015 resp 2021) anger betydelsen ”närma sig för att ta kontakt”.

Även SAOB tog in ordet (1901) och beskrev samma betydelse, men la till ”numera knappast brukligt”. På den tiden hade det förmodligen kommit via franskan. Nu kommer det tillbaka till oss via engelska ”approach” och sen orkar jag inte tänka mer.

Måtte gud bevara inte enbart drottningen utan även Joe B och mig

Man kan överraska sig själv. I dag, t ex, när jag ska försöka förklara/försvara en amerikansk president vars ord vägts på guldvåg trots att han kanske inte menade någonting. Det här, tror jag, är en av alla ”ovanspråkliga” detaljer vi kommer att plågas med p g a att vi bebor en global by. Med ovanspråklig menas inget ovanjordiskt religiöst, utan bara tolkningsproblem som uppstår bland oss bybor.

Jo, så här var det: Joe Biden avslutade ett tal om vapenlagar med orden ”God save the Queen, man”. Uttrycket fick en mängd medier att undra vad han menade. En massa försök att förstå frasen går att finna på nätet.

I Sverige resonerade radions USA-podd om saken. En av reportrarna påstod att det inte var första gången han använde ”detta underliga uttryck” och någon påpekade att ”det kommer såna här grodor hela tiden från honom”. Jag, fyra–fem år yngre än den amerikanske presidenten, tänker ”hjälp oss milde herre”. Eller ”herregud”. Vore jag engelsktalande skulle jag kunna tänka ”good Lord”. Vad skulle omgivningen säga då? ”Jaså, hon har en starkt religiös grundhållning?”

T o m hade någon från Vita huset avkrävts en förklaring: ”Vad menar han”? En ungdom i min omgivning sa att presidenten har ögonen på sig för att han visat tecken på demens. Det må han ha gjort, men att en äldre person har använt ett uttryck som ”God save the queen, man” låter i mina öron som en typisk sak äldre säger – på samma sätt som ”herrejösses” eller ”må gudarna stå oss bi” eller liknande.

I denna blogg har tidigare berättats om en moster (min) som, när hon ville förstärka ett menande ”jojomensan” burkade utbrista ”jodu, gonatt sa fanken när han trilla’ i vattensån”. Hon var inte dement, hon hade bara ärvt ett gammalt språkbruk.

Apropå detta världsvida ståhej om ingenting vill man säga: ”Herre Jesus! Måtte gudarna hjälpa mig! Gud bevare drottningen!”

Åter en massa knasexempel som kan få en att utbrista tvi vale!

Det finns dagar när man verkligen förtvivlar. Informanten M, liksom undertecknad grav pensionär, men ännu med ett skapligt huvud kvar, sa sig förstå väldigt lite av vad som sägs i nyheter eller berättas om i reportage. Det gällde radio, denna gång, men det kan handla om vilket som helst av gammelmedierna, påstod M.

Problemet var att en massa ord användes felaktigt och att en mängd nya begrepp var oklara (just denna gång gällde det ”vejpa” – ett modernt sätt att röka). ”Vaffan vejpa går an”, sa M, ”men snuset är dom efter!”

Den verkar krypa närmare, dagen då vi alla får problem med förståelsen: äldre för att de inte har en chans att hänga med i felaktiga eller nya ord och begrepp, unga för att det ännu existerar en svenska som de i sin tur får allt svårare att bemästra.

Hur jag vet det här? Jo, jag har ögon och öron. Än så länge. Här kommer nu ett gäng knasexempel av en art som är legio, även om många tycker att jag överdriver:

”Hon var mycket vänskaplig” hade en undertextare (av tv-serie) fått till av det engelska ”She was very friendly”. Själv hade jag nöjt mig med ”vänlig”. Och ”just like that” översattes med den märkliga frasen ”bara ändå”.

Ett ytterligare ord får läggas till samlingarna. I en radiodiskussion sa någon flera jgånger det mystiska ”fulltäckande”. Min våldsamt snabbtänkande (alt skadade) hjärna insåg att det var ”heltäckande” som avsågs.

”Fulltäckande” finns ännu ej i de tre stora ordböckerna. Men snart. Det engelska uttrycket är såvitt en annan kan begripa ”full coverage/covering”. Den här sortens översättningslån ökar även om vi har egna ord sen gammalt. Tvi vale.

Inget vidare när bl a myndigheter och medier skriver som krattor

Svar på gårdagens PS: Ja, det måste man, kommunikationen människor emellan är mer bristfällig än nånsin. Det går inte att vara nog tydlig. Vi associerar alla till helt privata grejer eftersom folk skräddarsyr sina tillvaror (nej, den pluralen finns inte). Samtal mellan generationerna ska vi inte nämna. Vi är många gamla som får överlägsna leenden av småbarn när vi inte kan beställa hamburgare av apparater.

Barnen kan i sin tur ha svårt att stava, skriva för hand eller adressera ett brev. Det brukar äldre kunna, men vet kanske inte betydelsen av det enda "adressera" som barnen känner till.

Det är förvånansvärt många som inte bryr sig om det här, de förstår väl sina medmänniskor och allt som sägs och står i medier. De är verkligen avundsvärda – för en gångs skull ingen ironi!

Ändå: bland informanterna finns de som reagerar. Till dem hör A som i går läst följande på text-tv: ”Trafikverket har den senaste tiden fått hård kritik om när tågen kan gå."

”Kritik om när tågen kan gå? Va? tänkte A som lite senare meddelade: "Nu har man ändrat på text-TV till Trafikverket har den senaste tiden fått hård kritik för när tågen kan gå. Prepositionen är nu visserligen rätt, men meningen fortfarande oklar.”

Hur ska barn och ungdomar lära sig läsa, skriva och förstå när vuxna skriver och pratar som krattor? Kritiken som kan riktas mot Trafikverket är snarare den att tågen inte går i tid. Eller som de ska.

En massa självklara skämt om boten återfinns i texten nedan

Att förstå rörelser på nätet är lika lätt som att begripa en enkel Wikipediatext om kvarkar. D v s det går inte. De som säger sig fatta sånt måste skämta med oss andra. Ändå försöker några av oss att gå till botten med frågor vi har. Då kan man hamna hos boten.

Nyligen undrade sbråkmakaren varför i helsicke tusentals singaporianer intresserat sig för denna blogg under senaste tiden. Här ligger en hund begraven, hur smickrande det än må vara. Man får vända sig till människor av yngre årgångar än ens egen för att få ett hum om saken.

En av dessa sa att det nog är en bot som ligger bakom den lilla asiatiska önationens intresse. (Där bor förresten närmare sex miljoner människor på 728,6 kvadratkilometers yta – något under Hamburgs, en stad som i sin tur har ungefär två miljoner invånare.)

Boten? Jag vet, som nämnts, vad botten är, liksom boten (kur, botgöring, böter m fl). En sida som heter Näthatshjälpen säger: En bot är ett dataprogram som utför automatiska uppgifter. Till exempel samla in mailadresser för att skicka spam-mail eller sprida falsk information på olika sociala medier.

Klart. Läggs genast till nya erfarenhetsbanken. Kanske är inte en enda singaporian inblandad. Det här får lämnas åt dem som förstår kvarkar, andliga ting, svåra algo- och logaritmer och fan vet allt. Fast ibland är det lätt att tro att det inte finns någon bot för oss enkla människor, men vi befinner oss, som sagt, bra nära botten.


PS Naturligtvis kommer jag ihåg låten ”Boten Anna” som handlade om en tidig ChatGPT (måste man skriva varje gång man skämtar, eller hur är det nuförtiden?)

Är det bara jag och Wes Anderson som så gärna blickar bakåt?

Gamla bekanta till mig (och de är GAMLA) kan apropå anglifieringen av vårt språk säga att det är hemskt med uttryck som ”starta upp”. De befinner sig sannerligen själva i uppstarten (bara detta ord fanns inte i SAOL före 2015 års upplaga) för på senare tid finns det ett par, tre ytterligare upp-exempel (jag begagnar mig ibland av ironi).

Ett av alla verb plus upp är ”möta upp” som möjligen påverkar det jag värnar om: ett lite äldre språk med riktigt fina nyanser. En reporter sa (i ett i övrigt bra reportage, förstå rätt vad jag beklagar mig över!): ”Vi möter upp en person som kan det här”.

Själv har jag aldrig känt mig fajn med "möta upp". Ibland möter man folk, ibland träffar man dem. Det verkar som om verben har lite olika innebörd, och den varierar säkert från person till person. Jag skulle säga: ”i dag mötte jag Svenne på stan”, av en tillfällighet s a s. Men om jag träffat honom, hade det varit mer avsiktligt: då hade vi stämt möte eller träff.

"Möta upp" känns för stort, på nåt vis, mer som en delegation eller klassträff. Fast jag skulle inte säga ”möta upp” då heller. Nu har reportern ett annat språk, är inte lika gammal som undertecknad, med mera, och ”möta upp” är säkert vad det heter i dag.

I min vanliga Wes Anderson-färgade tillvaro*, hade journalisten sagt ”Vi träffar/har stämt möte  en person som kan det här”, för det hade de bestämt en vecka innan.


*Färgsättningen i en del av hans filmer påminner om den tid då mitt eget språk skapades

Det börjar med en känd pyramid och slutar med en cykelhjälm!

Måste titta bakåt igen: I förrgår ifrågasattes här Mikael Wiehes och min egen bibelkunskap. Det där med Babels torn hade vi missuppfattat. Han kan skylla på konstnärlig frihet, men det kan inte undertecknad. Nå. Det finns mer att skärskåda i låten om Keops pyramid.

Den text som citerades var nog inte den ”riktiga”. Så här lyder den som antagligen är originalet: ”Men ju högre man kom/Ju mera skilde sig dom/ Som bodde där uppe ifrån dom andra/. Vem som än skrivit ner den första varianten så är det i alla fall någon som i sin skola fick lära sig att skriva ”de” men uttala ordet ”dom” (vanligen). Det som blivit omöjligt på senare år.

Men man vore inte korrekturläsare om man inte också påpekade att uttrycket ”ju högre man kom, ju mera skilde sig dom” ska vara ”ju … desto”. Så fick man även det sagt. Men det får väl likaså åka snålskjuts på den konstnärliga frihet som var och en av oss har egentligen. Fast denna frihet måste tullas på om man vill att alla ska förstå vad man säger – en omöjlig ambition, har det dock visat sig.

Nu till något helt annat, som en samling sketcher från tv-serien Monthy Python’s Flying Circus hette. Den gjordes under en tid när humorn var rolig och klyftig. Till saken, var det, något helt annat: Jag letade efter upplysningar om vilka cykelhjälmar som anses bra och hittade en sån där sida där folk ges råd.

En person hade skrivit: ”Behöver jag köpa en ny cykelhjälm om den kommit dåligt ut i testet?” Kommit dåligt ut, vafalls? Antagligen en engelsk konstruktion. Nu var det länge sen jag skrev om de språkvetare som sa att engelskan inte skulle påverka svenskan på djupet. Vad sägs om att ”hjälmen fått dåligt resultat/betyg”?  (Det har snackats mycket skit.)

Ordvändningar om ovänd och sådant som nu blivit ikoniskt

Liksom politiken m fl områden utlovar, lämnar inte heller bloggen någon sten ovänd. Och se där! Genast kommer en röd understrykning i Word-programmet. Jag vänder (ha!) mig till svenska.se/tre/: akademins tre ordböcker och finner att bara en av dem, SAOB, har med ordet ”ovänd”, med ett belägg från 1745: ”som icke vänts, icke vänd”. Precis vad jag misstänkt: mitt språk går baklänges.
    

Att ett ord som ”ihopgnuggning” (i gårdagsinlägget) rödmarkeras är inte konstigt. Man kan lätt hitta på tillfälliga ord i svenskan, men allt sådant får givetvis inte plats i en ordbok. Särskilt inte som det skulle konkurrera med guss, boosta, keff och andra gångbara ord.

Men en glosa som ”ikonisk” då? Nej, ingen understrykning, och inte finns ordet heller i någon av De Tre Stora. Däremot är Wiktionary med på noterna och skriver: ”(religion) som hör till en ikon (religiös bild); (konst) avbildande, liknande, i kroppsstorlek; (bildligt) som har stor betydelse". Å andra sidan finns givetvis ”ikon” med i ordböckerna och adjektiv bildade till substantiv måste inte nödvändigtvis tas med.

Varför så mycket hos oss blivit "ikoniskt, episkt, magiskt" beror på att så mycket i amerikansk engelska blivit "iconic, epic, magic". Tror jag, alltså. Rörelsen verkar gå åt det hållet.

Snart sitter vi åter i Babels torn, i bästa fall utan högmodiga planer!

Håller man på och tänker på språk så ofta som en del av oss gör kommer man då och då upp i Babels torn. Men informanten A sa häromdagen att jag förmodligen fattat saken fel med detta ikoniska (kom ihåg detta ord till imorgon!) torn. Inte bara jag, sa A, utan även Mikael Wiehe.

Jaha. Till källorna: bibeln och låten Keops pyramid. I den senare sjöng Hoola Bandoola: 

/…/ Om ett folk som levde en gång/ Som ville bygga ett torn/ Som skulle räcka ända upp till himlen/ Men ju högre man kom/Ju mera skilde sig de/ Som var uppe ifrån de andra/ Och till sist blev tornet så högt/ Att de där uppe och nere/ Inte längre förstod varandra/ Och då rasade tornet samman

Skulle jag inte kunna min bibel? Nej, uppenbarligen var det lite dimmigt däruppe i tornet. Bibelstället (1 Mos 11) berättar om hur det var Gud som skapade språkförbistringen – antagligen för att lära människorna veta hut p g a deras högmod. De byggde och byggde för att nå upp i himlen – lite som i Dubai och på andra håll.

Herren skingrade dem och så fick de, som från början talat samma språk, svårt att förstå varann. Det här kan man tänka mycket omkring. En är frågan varför SVT kallar ett litteraturprogram Babel. Ett annat är att språket i framtiden kanske åter blir ett enda.

Ser man till engelskans ihopgnuggning med många västerländska språk – säker även andra – så är dessa på väg att bli endast dialekter av ”huvudspråket”. Med AI:s hjälp kommer det här att gå undan och vi kommer alla att tala samma språk igen! Och kanske blir det som i popgruppen Blue Minks låt från 1969: ”What we need is a great big melting pot”.

Hyser singaporianer ett särskilt intresse för det svenska språket?

När jag berättar om bloggen för folk skrattar de lite, vad de tänker är förborgat. Det faktum att inget personnamn finns bakom Sbråk, att ingen kommentarsmöjlighet existerar, tycks vara en stötesten. För undertecknad är det en befrielse: Tänk att sitta där och upprepa sig, säga knäppa saker, skriva felaktigheter och allt vad det kan vara utan att ställas till svars. Ett vakuumartat universum, för den som så tycker.

Men ingen regel utan undantag och för första gången är jag själv intresserad av vissa läsare. Det enda som går att utröna från min sida är hur många gånger någon alls varit inne på bloggen samt från vilket land. Ibland är det en person från Norge, 38 från Finland, 80 från Sverige och fem från USA. I många fall hamnar nog folk här om de sökt på något ord i det egna språket som råkar förekomma i bloggen. Personen kan också ha stavat fel – eller jag, föralldel.

När det dyker upp ovanligt många läsare i länder som Tjeckien, Ecuador eller där man använder sig av romaji – då undrar jag förstås hur det gått till. Med kännedom om världens konsumtion av pornografi är det lätt att föreställa sig att ett svenskt ord råkar vara gångbart i den genren på det språk dessa ”läsare” representerar.

Det märkliga som nu skett är att bloggen de senaste dagarna haft flera hundra sådana ”läsare” i Singapore. Det känns otippat, som man säger i dag, men vad vet man? Det kanske sitter en hel hög människor i Singapore och förfasar sig över svenskans tillbakabildande.

Insikter är visserligen välkomna, men dessa vill man kalla annat

Det finns en s k rolig berättelse om när en liten urbefolkning långt bort i världen visades biograffilm för första gången. På duken ska ett ånglok sprängt fram och skrämt biobesökarna så till den grad att de flydde undan tåget, d v s lokalen.

Så långt berättelsen från en mer teknikvan person som betraktat på reaktionerna med ett leende. Jag kom att tänka på de "naiva" biografbesökarna när det plötsligt i mobilen dök upp ett meddelande rubricerat ”Dina resor på tidslinjen i maj”. Antagligen har en yngre släkting misstänkt att jag intresserar mig för resor på tidslinjen och petat in en tidslinjeinställning. Eller ett framrusande ånglok.

Jag har aldrig betraktat några av mina göranden och låtanden som ”resor på tidslinjen” även om jag är medveten om att vissa förflyttningar skett. På cykel hade färden sammanlagt pågått i 73 km. I maj. Därunder stod det kryptiska ”se fler insikter”. Dessa insikter visade sig bestå av ”sträckor till fots, med bil, cykel, kollektivtrafik”. Vidare insikter var de timmar som tillbringats på ”restauranger” eller det mer ospecificrade ”platser”. Inte mycket till insikter, kan man tycka, om man är lite kräsen.

Slår förstås upp engelska ”insight” som det här snacket säkert kommer från. I en gammal ordbok ges svenska motsvarigheter som ”insikt, inblick, /in/trängande, skarpsinne”. Mjaa, insikt är nog inte rätt översättning, kanske hade ”händelser” varit bättre. Även om det inte var mycket till händelser heller.

Däremot kommer det här att vara en av fler anledningar till att vårt fina ord ”insikt” på sikt kommer att tappa sin skarpsinniga innebörd.

Hur ser den pajp, pipeline eller pip ut som saker sägs ligga i?

Pipeline i Alaska, Derek Ramsey, Wikipedia

”Alla ska med, alla är lika värda, ingen ska lämnas kvar, ingen ska kränkas”. Listan över vänligheter gentemot dagens människa är lång. Kanske ett försök att visa på demokrati, men snacket står en upp i halsen. Pratet om allt detta vackra, menar jag, tillvaron visar på annat.

En del av all odemokratisk materia (jag skojar med ämnet för bloggen i förrgår, bara!) är det språk medier, politiker och andra vänder sig till allmänheten med. Det känns inte alls bussigt att stora grupper i befolkningen inte rimligen kan förstå program och tidningsartiklar som inte riktar sig fackfolk. Bildat folk jag känner har svårt med nya lingot.

I går tog jag med ett uttryck ur ett P1-program som handlade om politik: ”Var ligger det här arbetet

i pajpen?” undrade någon. Jag tror mig om att kunna översätta det till svenska: ”I vilket skede befinner sig arbetet nu?” Intresserade kan googla på ”pajpen” och få mängder av människors tankar, frågor och förklaringar kring det som också kallats pipeline (ibland med svensk bestämd form, pipelinen) eller pipen, som egentligen är något annat i vårt språk.

Sannerligen säger jag eder: i språket finns en hel del att reclaima

Som tidningsarbetare kunde man ibland irriteras av att läsarna klagade över ”svåra ord i tidningen”. Man kan enkelt beskriva min egen frustration på den tiden (talar här om en tid när läsare ännu orkade reagera på språket, det var väl ca trettio–fyrtio år sen) eftersom en tidning inte skrevs för barn eller dem med mycket påvert språk. Jag tyckte att man borde slå upp ord man inte förstod.

Det här gällde, det måste tilläggas, den svenska som användes av mediesamhället i stort, till större delen ett språk vi då hade använt länge och som de flesta tidningsläsare förstod till större delen. Det gick inte att på den här tiden förutsäga ösregnet av engelska ord och företagsskitsnack (se i går) som skulle börja falla allt intensivare över det språk som människor använder för att kommunicera med andra på.

Har samlat några ord och uttryck ytterligare från i går. ”Boosta” – så livligt använt att det t o m kommit in i Svenska Akademiens Ordlista och Svensk Ordbok (från samma svenska akademi). Ordet betyder, vilket den som känner till det från engelska vet: ”förbättra, öka”.

Ett i övrigt ganska intressant program om svensk politik använde även verbet ”reclaima”, med den svenska betydelsen (bl a) ”återta”. En av journalisterna frågade experten: ”var ligger det här arbetet i pajpen” samt talade om någots "konnotationer". För det senare finns en prima och sedan länge använd svensk synonym: ”bibetydelser”.

Mer i morron om en hel del som numera ligger i pajpen.

Sbråkbloggaren tvivlar på sig själv och all annan slags materia

Företagsskitnack. Så brukar engelska ”corporate bullshit” översättas. Men medan engelsktalande drabbas av ett sådant skitsnack får vi det dubbla, kan man säga. Först importeras engelska uttryck och sedan översätts de till ytterst osvenska ordkombinationer. Inte konstigt att man blir dubbelt irriterad.

En vacker, om än alltför torr, sommardag, kan den verbala fångsten bli alltför riklig. Exemplen kommer från radion, men som läsaren vet finns det mängder varhelst språket talas eller skrivs. ”Temporalt sammanträffande” var ett av dem. ”Sammanträffande” rymmer väl rimligen även det tidsmässiga i sig? Eller måste man börja tala om ”rumsliga sammanträffanden” också?

Söker man på ”temporal coincidence” hittar man begreppet främst i texter om straffrätt. Men är det inte upprörande att man måste slå upp engelska ord för att försöka förstå vad som sägs i svensk radio?

Från diskussioner om skolpolitik kommer följande mening yttrad av en skolminister: ”Det är mycket komplicerad materia detta”. Jovisst sägs betydelsen av ”materia” i svenska ordböcker vara ”ämne, innehåll”, men jag vågar sätta en peng på att vi importerat den överförda betydelsen från engelska ”matter” som antagligen haft såväl konkret som överförd innebörd av ordet under lång tid.

Personligen hade jag föredragit att ministern sagt ”Det är mycket komplicerat detta”, men som språket uppträder brer en otäck osäkerhet ut sig inom mig: Tänk om det bara är jag som tycker att ”materia” är konstigt i sammanhanget? Liksom det ”temporala sammanträffandet”?

Det behövs rätt nyanser för att beskriva hemska brott och olyckor

Journalistik är viktig, säga vad man vill. Alltmer lämnas/tas dock åt/av sociala medier och det är väl inte bara ”nja” utan ”hjälp oss milde Herre!” Å andra sidan måste också sägas att den ”seriösa” journalistiken blir allt mindre seriös.

Det gäller inte bara min egen käpphäst med det långa namnet ”Varför Skriver Och Pratar Så Många Journalister Fel Och Fult?” utan även det faktum att känslosamheter och gränslöshet ofta får för stor plats.

Det är redan sagt i denna blogg att katastrofer och illdåd inte måste dramatiseras ytterligare med ord, bild och dramatik – de brukar räcka till i sig själva.

I dagarna har i flera sådana rapporter ”mannen på gatan” (som givetvis även kan vara kvinna eller vad personen nu väljer att kalla sig) blivit tillfrågad om hur det ”känns” inför brott eller olyckor. Många svarar att de blivit ”berörda”. Nu kan inte undertecknad bestämma vad folk bör säga, men låt oss låtsas att det ginge! Då skulle jag önska att de inte blivit hjärntvättade av kultur- och underhållningsjournalistiken som pratar om verk som ”berör, berör” och ”berör”.

Brukade inte obehagliga upplevelser göra människor ”illa berörda” eller just ”obehagligt berörda”. Vad är det då som gör mig illa till mods? Jo, att såväl mord som vackra saker ”berör”. Jag tycker om nyanser som hamnar rätt. Frågan är om detta berör någon mer än mig (”jag”, då, för den som så önskar).

Det kan vara svårt att vänja sig vid att folk kurerar utställningar

             Här går människor och tittar på det någon kurerat – eller kuraterat. Bild: Markus Spiske, Unsplash

När man drabbas av sommarens första värmeslag blir det aktuellt med lite gamla anteckningar om ditten och datten för bloggen: Det har varit osäkert kring kuratorer de senaste åren. Inte vad gäller personer som utövar yrket, utan själva titeln, kurator. För inte så länge sen gjorde jag mig lustig över att de som skapar utställningar och kallas kuratorer, också sägs kurera dessa.

Såvitt man begriper har ordet i vanlig ordning tagits från engelska ”curator” och fått en ytterligare betydelse i svenskan förutom de två tidigare: ”person som är an­ställd t.ex. vid skola el. sjuk­hus för att ge råd och hjälp i sociala frågor” eller ”främsta före­trädare för student­nation” Nu finns alltså en tredje: "person som an­ordnar ut­ställningar". (SAOL)

Den inom parentes nämnda ordboken går inte så långt att den låter en utställningskurator ”kurera” utställningar, utan ger i stället verbet ”kuratera”. Det känns ändå vettigt mitt i den svengelska (varför hör man det ordet så sällan?) soppan.

SO som är snabbare på bollen, mer med i tiden och ställer till mer förvirring just därför, hävdar att ”kurera” förutom ”bota” betyder ”verka som konstnärlig kurator”.

Så här förenklas språket ständigt – eller är det försvåras det gör?

Nu är det så att jag tänker fortsätta vara skrajsen. Osäkerheten växer: har man rätt eller fel? Det är svårt att vänja sig vid att allt flyter. Men, jag säger det igen och igen, denna blogg blir mer och mer ett vittnesbörd från en svunnen tid. Om ett språk jag och andra lärde oss. Amen.

"Ingen har granskat oss under luppen”, sa en företrädare för nånting i radion. I min fatabur finns bara uttrycket med obestämd form på substantivet: ”granska” eller ”sätta under lupp”. Detsamma gäller ”sticka under stol med” medan en stor den av svenska befolkningen säger ”sticka under stolen med”. I de två fallen håller Norstedts Svenskt (2003) språkbruk med mig.

Det gör dock inte lexikonet när det gäller ”att ha på fötter”, utan ger i stället endast ”ha på fötterna”. Det här är verkligen ingen stor sak, men det känns ändå irriterande för den språkkompass som varit min under många, många år.

I gengäld låter många bli den bestämda formen i meningar som ”Alla tre flickor skuffades omkull”. Den här tendensen är särskilt tydlig efter ”alla”. Ytterligare en autentisk mening (funnen på nätet träff) lyder ”vi vill gärna ta ner alla fem träd”. En programpresentatör i P1 sa: ”det här programmet om de norska skatteflyktingar kan man höra igen”.

Min egen urgamla grammatik hade sagt ”flickorna, träden” och ”skatteflyktingarna”. Från stavningsprogrammet i Word hörs inte ett pip om dessa substantiv i obestämd form. Ingen röd markering. Var finns de röda linjer som tillvaron i övrigt är så full av när man behöver dem?

Vad är skillnaden på ”lynne” och ”kynne”? Ska båda överleva?

Det är mycket Gustav Vasa i dagarna och man kan bl a läsa om hans ”lynne”, att han var en lynnig människa. I en annan text om ett annat ämne stötte jag på ”kynne” och då blev det naturligtvis angeläget att slå upp de båda orden. På en sida om Calle Flygares teaterskola står att läsa om upphovsmannen att ”hans sinne var barnsligt och hans kynne var danskt”. Angående ”lynne” ges I SAOB ett exempel (från 1892) ur en bok: ”Hennes lynne var som aprilväder — ibland strålande solklart, ibland mulet — med hagelskurar.

Ytterligare exempel på ”kynne” finns i SAOB (SvD 1933): ”Utan att känna och förstå arbetaren och hans kynne blir ingenjören aldrig en verkligt god arbetsledare”. Här anar man att kynne kanske är ett mer problematiskt ord än lynne. Där det senare beskriver en individ kan ofta det förra kopplas till grupper av olika slag.

Skillnaden mellan orden framgår av en titt på de senaste definitionerna i SAOL och SO. För ”kynne” ger SAOL synonymer som ”läggning, sinne­lag; prägel” medan SO skriver ”upp­sättning karaktärs­drag hos person el. grupp av personer”.

Slår man på ”lynne” anges synonymer som ”sinne­lag; sinnes­stämning, humör” (vilket passar in i Gustav Vasa-beskrivningarna, kanske). SO skriver, lite mer utarbetat, ”själslig läggning som styr känslo­reaktionerna” och lägger till ”jämför sinnelag”.

Men vad händer med ett adjektiv som ”lynnig”? Det beskrivs faktiskt på liknande vis i alla Svenska Akademiens tre ordböcker : ”Lynnig nyck­full, o­beräknelig”.

Däremot existerar inte ”kynnig” alls. Möjligen är ordet (SAOB) ”kyndig” en gammal adjektivrest: Det sägs betyda ”stolt, högfärdig; modig, djärv”. Själv har jag aldrig hört det, men i vilket fall kommer nog ”lynne” och ”kynne” att smälta ihop till ett och samma ord – och då som en beskrivning av individer med ett växlande humör.

Man kan vara såväl spritt språngande som splitt spångande naken

Venus från Willendorf, Wikipedia

Hänvisande till gårdagen: misstänker att nakenord väcker större intresse än en språklig avklädning av glosan "naken". Nej, förresten, inte själva det ordet, utan ett uttryck jag hörde någon använda i en intervju. Personen sa ”splitt naken”.

Vid ett sånt tillfälle slår ens egocentrism till: ”Spritt språngande naken”, heter det väl? Mot ordböckerna! Och från dem fick man så man teg! Alla varianter av adverben ”splitt” och ”spritt” var möjliga. De skulle även kunna bytas ut mot "sprakande". 

I sig har de den ungefärliga betydelsen ”fullständigt, helt och hållet” och används (eller har använts) som bestämning till ny, naken, galen m fl.

Som om det inte var nog kan även språngande sägas/skrivas ”spångande” – utan r. Likaså kan som sagt ”sprakande” 

användas, t ex ”sprakande ny”.

Om de här alla och möjliga uttryckssätten har jag inte haft en aning. Personen som sa splitt naken hade inte fel så det störde. Men läsningen av de här varianterna gjorde mig faktiskt splitt spångande galen. Samt gav återigen en vink om att ge fanken i att vara tvärsäker.

Inte alla med megalomani är manliga rocksångare eller författare

Alla dessa förbehåll, alla dessa undantag och mittåter, all ödmjukhet och så mitt i det hela åter en uppflammande vrede! Synd att man inte är man och gammal musiker eller dramatiker eller författare: då skulle dessa tillkortakommanden respektive utbrott kunna inbringa pengar.

Men nu är inte undertecknad rätt person att skriva böcker och, uppriktigt sagt, finns det inte tillräckligt av sådana redan? Ska också AI börja skriva ur sitt mångfacetterade hjärta kommer det att bli många berörande, gripande, varma, tänkvärda, omistliga, etc alster att ge priser till.

Tillbaka till denna bloggs envåldshärskare. Såna brukar se sig själva som mönstret för en idealmedborgare. Det är man inte ensam om, även om de andras mönsterpersonlighet sällan sammanträffar med ens egen.

Fast egentligen skulle detta ha handlat om något annat. Inledningarna blir för långa – spelar ingen roll om jag talar eller skriver. Just deal with it. Har man att göra med frustrerade konstnärssjälar så har man.

Egentligen hade jag tänkt göra en till pudel (se igår). Eller var det en padda, en större groda än de som ofta hoppar ur folks munnar? I morgon ska det bl a handla om ”naken". Jag skriver det på fler språk så bloggen uppmärksammas worldwide: nude, nackt, hadaka, nakinn.

Ett par politiska (eller ickepolitiska) och andra ställningstaganden

Utan prut ska jag skriva som det är, men ujujujujuj vad det är tråkigt att ständigt behöva dra de här trista försvarstalen. Fast först måste fastslås, det är inget snack: den politiska korrektheten bara växer och växer. Som äldre säger man fel saker hela dagarna för att man inte längre kan prata rätt. Det kan gälla innehållet, men lika gärna formen (fel ord).

Men (här kommer det): Denna blogg kan nog för somliga låta som något de vill putta in i konstiga högerhörn. Eller vänsterhörn, för den delen. Vår tid är, som man säger i dag, ”svår att läsa”. Jaha, vad är då anledningen till detta mer än vanligt känslosamma utbrott? Jo: I sista meningen på gårdagens inlägg skrev jag (som tusen gånger förr) om min skräck för vad osäkerheten i tal och skrift kommer att innebära för ”vårt gemensamma språk”.

Senare på kvällen hörde jag ett radioinslag med kulturarbetare (de heter nog kulturvårdare nu…) som ilsknat till angående vad en SD-are sagt, att skattepengar bra bör ges till sådan kultur som ”värnar vårt gemensamma kulturarv”. En vind hörs blåsa upp kring ordet "gemensam".

Skulle vilja ha det sagt en gång för alla, men det kommer nog att måsta upprepas: i denna blogg hyses inga åsikter om skattepengar och kultur, ingen åsikt om SD-ares åsikter (som säkert inte är samma hos dem alla), ej heller någon åsikt om dagens "gemensamma" kultur. Vill bara inte råka ut för någon slags ”guilt by association”

Bloggen har inte ett skvatt med NÅGOTING annat att skaffa än att peka på det JAG anser göra språket mindre möjligt att använda så att det passar alla åldrar, etniciteter, politiker, expediter, konsulter, direktörer, dagisfröknar (förskollärare), sjukgymnaster (fysioterapeuter), sopåkare (renhållningsarbetare), innehållsansvariga (content managers) och alla andra.

Klockan klämtar för det gemensamma modersmålet, baske mig!

Språk förändras inte bara i de mindre beståndsdelarna: nu ryker hela faderittan! I alla fall halva. Den mycket starka förengelskningen (nej, ordet finns inte, egentligen) sker minsann på ett raffinerat sätt.
     

Diskuterade med informanten M om ett uttryckssätt som griper omkring sig. Om man t ex står och tvekar i en affär om huruvida den gula t-shirten är snyggare än den röda, kan expediten säga ”ta din tid”. Då har han/hon översatt ett vanligt förekommande engelskt uttryck, kanske utan att tänka på det: ”Take your time”.

Ja, och frågan kom upp angående vad man sa innan den översättningen börjat bli comme-il-faut på svenska. M föreslog ”ta tid på dig”, något undertecknad raskt ansåg vara lika osvenskt. En liknande konstruktion skulle kunna vara möjlig, men då vore sammanhanget ett annat: ”Ska du köpa en lägenhet ska du nog ta /god/ tid på dig!”

Finge jag bestämma skulle expediten (förutom att använda fler konjunktiver som finge och vore) säga något i stil med ”ingen brådska”. Avsikten med detta exempel är bara att visa hur något i förstone kan låta svenskt, men ändå blir påverkat av – som i de flesta fall – engelska.

Mängden av såna fall är fler än folk tror.

Har fler problem med språket nu eller är det fler som hörs/syns?

Det är synd att, som det heter, undanhålla läsarna bra grejer, här kommer en. Angående gårdagens verb ”runda” skrev den storastora ordboken SAOB följande (citatet om glosan i fråga är ur en lång artikel från 1960) bland annat följande definition:

passera (något eller någon) genom en rörelse som går i en (mer eller mindre snäv) bukt, båge, krök eller vinkel o. dyl.; passera (något) och därefter fortsätta i en ny färdriktning (med ny kurs), förflytta sig (segla, köra, gå eller springa)

Var snäll och tänk på detta när du använder ett verb som ”runda”. Det är inget mindre än en totalpreciserad betydelse för den som är noga med vad den säger!

Men varför är så många inte intresserade av vad de själva säger? Vill de inte bli förstådda? Varför hör jag och mina nördlikar så mycket knasigt? Jo, det finns en förklaring till det: Hela världen babblade inte ständigt kring och i ens öron förr.

En av de nämnda nördlikarna satt nyligen i min soffa och sa: ”Varför säger så många ’använda’ och ’andledning’, jag hör det stup i kvarten!” Vi enades om att vi nu konsumerar större mängder av all slags information/underhållning. Det fanns inte en chans att höra så många säga ”andledning” tidigare. Eller ens det korrekta ”anledning”.

Förresten är just andledningen anledning till att jag själv tänker efter extra innan jag skriver eller säger ”andfådd”. För det heter inte anfådd.