Vad som aldrig upphör att förvåna mig är hur en stor del av landets språkvetare till lika stor del är likgiltiga inför den våldsamma förvanskningen av vårt gemensamma modersmål.
Ständigt rådbråkar jag hjärnan för att begripa varför det är så. Men det slog mig att just de som talar om ”brukare” och hur ”brukarna” bestämmer språket, samtidigt i sin egenskap av ”experter” leder alla osäkra ”brukare” in på den breda vägen.
Varifrån kommer då den glädje som beskrevs i första raden? Jo, från det en USA-baserad journalist vid namn Jenny Nordberg skrev i en krönika med rubriken ”Sveriges nya språk: engelska på svenska” (Sv D 24 juni). I den prisar hon folk som gärna använder språk kreativt, men vill ändå:
försiktigt anföra att mycket av den engelska som används i Sverige av företag, institutioner och privatpersoner har börjat utgöra helt nytt, helt eget, tredje språk. Där jag som svenskspråkig ibland fattar noll. Och som amerikan ännu mindre.
Den krönikan önskar jag skulle göra en rundtur genom landets alla gulliga sociala medier, influerarsnack och entusiasters bloggar. Som denna.
